BostonPickle

Strax efter solnedgången bar det av för att träffa jultomten och brandmännen. Tjejerna var jätte uppspelta för att få träffa den skäggiga gubben och jag för att träffa brandsläckarna. Vi kom fram till platsen där brandbilen skulle stanna. Vi var den enda bilen där. Klockan tickade och trots att de går igenom samma procedur varje år och att de gång på gång frågar sig om de är på rätt ställe så kunde jag känna Maries och Johns oro för att vi missat dem. MEN inte. De kom till slut OCH vi var ensamna. Vilken lyx. Jag har seriöst aldrig varit med om något roligare. Självklart tvingade de upp mig i topmtens knä och istället för att det var föräldrar som tog kort på sina barn i hans knä så var det nu brandmännen och polisen som fann det så roligt och tog kort på mig i tomtens knä.
Självklart kunde jag inte hålla mig så när jag och tomten klarat upp att jag varit snäll i år och då han frågade mig vad jag önskar mig svarade jag en söt brandman.

Ett helt underbart slut på en helt underbar dag blev det. En dag som innan tomte knäsittande innehållit träning för min del, pulka åkning och allmänt julpyssel och julmys. Efter brandbilsupplevelsen åkte vi och hämtade upp Ryan för att åka till den galna gatan med all julbelysnings utsmyckning. Ekonomin hade tydligen påverkat dekoreringen en hel del. MEN för mig var det helt magiskt. Tyvärr blev inte bilderna så bra genom bilrutan. Stora vackra mansion var utsmyckade från backe till nocke.
Kvällen avslutades med familje tittande av survivor finalen.

God Natt

Igår kväll höll jag mig inne då vi väntade den värsta snöstormen på kanske 20 år. Det är kastastrof att jag igår inte visste hur mycket en inch var. Men då jag såg skräcken i folkets ögon då de sa att de skulle kanske komma mellan 16-24 inches snö förstod jag att det var mycket. Nu vet jag att 1 inch är 2.50 någonting vilket betyder att vi kunde fått upp mot en halv meter snö på bara några timmar. Men då jag nu sitter i köket och kollar ut ser jag att det inte riktigt belv så farligt. Jag skulle uppskatta att det kom en 20 cemtimeter.
Snön kommer inte gå någonstans fram till julafton vilket betyder att jag äntligen kommer få en vit jul. Hur underbart är inte det?

Vad som inte är riktigt lika underbart och ett starkt argument för att jag ska bo där det är varmt året om då jag får barn är att det är så himla jobbigt att ta hand om barnen plaskvåta kläder varje dag då varit ute och lekt i snön. Jag vet inte, men jag inbillar mig att jag och Daniel inte var i närheten av att vara lika förtjust i snö som de här barnen. Förstår dock fortfarande inte hur ni, mamma och pappa, klarade böket utan torktumlare.
Usch, jag ser verkligen inte fram mot denna kommande veckan vad gäller städet. Barnen kommer garanterat ha med sin kompisar säkert varenda dag de får mindre läxa i veckan. 3 termobyxor, 3 jackor, 9 handskar osv är tillräckligt, nu kommer det bli 9 termobyxor, 9 jackor, 27 handskar. MINST. HJÄLP!

För att fortsätta på betygschemat och ytterligare en lite parentes så kom Katie och Ryan hem med sina progress cards i fredags. De varvar progress cards med report cards var sjätte vecka. Progress card är en indikation vilket betyg de sedan ska få i report carden. De var inte glad vad gäller Ryans om jag säger så. Nu blir det stenhård diciplin i sex veckor för att höja betygen. Om han inte lyckas, ja då blir det ingen elektronik.

Jag har inte haft en chans att kommentera onsdagens julstök. Julstök,med betoning på stök ( och ja, för att gå händelsen i förväg så var det självklart Frida aka super nannyn som stod för städningen).
Det var en riktig upplevelse vill jag lova. Jag hade varit iväg och köpt peppakakshus under dagen. 6 packet så att Lauren, Katie och Ryan plus en vän var kunde få var sitt. Hur många var det på bilen? Mycket riktgit två. Och det ska vi vara glada för. Vilken jobb det var att få ihop det hela. Både jag och Marie tänkte att det bara var att sätta ihop delarna och sedan börja dekorera med en gång. MEN vad fel vi hade. För det första kom huset i sex delar, villket för Marie kom som en chock. Hon tog därför fram något underligt lim för att sätta ihop delarna, men det funade inte. Så då var det bara för henne och mig att börja röra ihop den vita massan. OCH det var här klurigheterna började. Hela köket var ett enda stort sockermoln. För lite vätska, fär mycket värtska. Strutar som sprack så att sockermassa sprutade över oss alla. Det var ren komedi. Men tillslut fick vi i alla fall ihop de två husen och då hade vi använt oss av sockermassa för fyra hus. Självklart var det nu tvungen att torka så barnen fick roa sig på annat håll.

Hur som helst var stöket sjukt mysigt och jag fick barnen att hjälpa till med städningen lite i alla fall, även om der bara tog bort en lite sockerask var.

Det går inte att beskriva hur mycket det här året har gett i form av mamma eganskaper jag nu har. För det först har ett tre dimentionellt schema fått fästa i min hjärna. Vad händer om jag gör så, vilka drabbas? Hur kan jag flytta något så att det blir bättre för x respektive för y osv? Sedan har vi städningen. Var sak på sin plats. John och pappa skulle vara ett ypperligt team. Mina päron, ni ska se källaren nu. A1 säger jag bara. Minsta lilla sladd är ihoprullad i den mest städade rullning. Till sist har vi planering, planering, planering. För att ta onsdagen som ett exempel. Middag vid halv fem. Hur ska det gå till med hela köket upp och ned? MEN klockan fem vara hela köket undanröjt och maten stod på bordet. Förlåt, men inte ens barnens biologiska mamma skulle kunna lyckats med det. Hur får man in dessa egeneskaper på CV?

Apropå CV, så har jag glömt att nämna att jag har fått mitt letter of recommendation från Harvard och från min lärare. Ni vet att jag inte var överförtjust i kursen. Att jag inte tyckte att jag fick ut tillräckligt utav den. MEN efter det här brevet så känner jag verkligen att det var värt allt. Det var inte så att man blev värsta bundis med läraren under de tre månaderna som kursen pågick. MEN på något sätt lyckades hon i brevet beskriva mig bättre än vad jag skulle kunna göra själv. "She has one of the most creative minds I have encountered in teaching at Harvard". Det hon skrev om mig värmde enormt.

Idag blir det till att ge sig ut i julhandeln igen. Det är fortfarade en del julkappar som måste inhandlas. Du kan vara glad för att du inte är här pappa. Häromdagen tog det mig över en timme att få parkering vid mallet. Och detta var mitt pådag. Föreställ er hur det kommer vara idag, lördag och sista helgen innan jul. MEN jag gillar det. Det är så himla mysigt när mallet är fullt av människor och toner och dofter av julen.

Jag kan inte släppa det. Jag är precis hemkommen från ett riktigt shakar danspass. Allt som kunde skakas loss ordentligt skakade. FÖRUTOM kvinnan brevid mig bröst. Jag är helt fascinerad. Inte ett unds rörde de på sig. Dessutom var det för tok för stora och de klädde inte ihop med de mycket botoxade och opererade ansiktet.

..är familjen Campbell. De svarar varken på mejl eller på telefon. Det får mig att tro att de kanske stannar där över dagen. Att de tar några åk i backen innan de beger sig hem. Det är trots allt första öppna helgen för säsongen i Bromley. Även om inte Ryan är superförtjust i att åka upp dit så tror jag inte Katie har några problem att övertala honom att stanna då det innebär att han missar skolan för en dag.
 Nu är jag riktigt glad att jag tog svängen till gymmet och inte stannade hemma så snällt.

Ja? Nej? Ja?

Jag har ingen aning om när familjen kommer hem idag. Om de ska till skolan och om de iså fall blir körda direkt. Ska de vara hemma? Vad vet jag. Det enda jag vet att jag är klarvaken och inte kan sitta här och uggla. Jag åker till gymmet och skickar iväg ett sms som säger att de är bara att ringa så kommer jag hem. En känsla i magen säger att detta kan leda till en konflikt, MEN det får det vara värt. Konfllikter har vi inte haft många av. En rättare sagt som hade att göra med svininfluensan när den först kom. OCH när jag tänker tillbaka på det så var det inte ensa en konflikt.

Detta får mig att tänka på två saker. En sak som Ika sa till mig efter hennes år i Usa och hur jag kommer reagera och agera när jag kommer hem. Hon sa att känslan av att inte ens ha höjt rösten och bråkat under ett helt år är jätteunderlig. Jag undrar då just hur jag kommer vara när jag kommer hem. Kommer jag söka första bästa konflikt för att avreagera mig och få ut allting. NEJ, jag tror ni kan vara lugna. Ni kommer få hem en, om möjligt, ännu mer lugn och sansad Frida. En Frida som kommer "choose my battles", som Marie hade sagt, bättre.

Jag vet inte riktigt vart förra veckan tog vägen egentligen. Den gick förbi med ett vansinnigt tempo. Måndag var helt plötsligt tisdag och nu är det söndag. Det var i stort sätt en vanligt vecka utöver två enorma städdagar och bilinlämning IGEN. Båda två tog rejält på krafterna kan jag lova. Under de två städdagarna tog jag och Marie ítu med lekrummet och barnens rum. 5 enorma svarta sopsäckar slängdes. Trots detta så är det precis inte tomt i något av rummen. Pryltokiga amerikaner, javisst! Och så har vi den där förgrymmade bilen. Jag har börjat hata den ny. Den var ju inne på reparation för x antal tusen och då räknar man ju med att den ska gå som på räls. MEN nej, då läcker den olija hit och dit. Stackars Aupairen får då sitta i timmar på verkstaden och använda varende hjärncell jag har för att försöka förstå grekiskan till bilspråk. De första timmarna öser alla grabbarna ur sig de vanliga och klassiska frågorna om pojkvän här och hemma, om alla tjejer är blonda med blåa ögon i Sverige...ja ni förstår. När de frågorna tar slut tar bilsnacket över. Tillslut blev jag så trött på dem att när en av mekanikerna kom in för att fråga mig någonting om tanklocket så låtsades jag inte förstå ens vad det var. Jag tror att de fattade piken och förstod lite vilken kunskapsnivå jag låg på angående bilar.

Veckans höjdpunkt var dock då jag tog Katie och Lauren på en juldekorations tur. Hur mysigt som helst och verkligen ingenting man ens kan drömma om att uppleva i Sverige. Det var måga bilder på aupair mobilens interiör. Här kommer lite av vad som fastnade i kameran.

Absoluta favoriten är detta galna hus

Gårdagen var ännu en i raden av underbara höstdagar. Efter att ha kört lilltjejen till skolan på morgonen racade jag till mitt gym för att hinna med mitt favoritpass. Efteråt gav jag mig in mot Boston för att träffa Johanna och joina hennes gym under en vecka. Vi gick på ett mycket bra styrke- i kombination med balanspass. På vägen tillbaka till min bil som inte var parkerad mer än 5 minuter därifrån haglade kommentarerna. Jag vet inte vad det var med den vägen men någon form av testosteronläcka måste ha funnits i närheten. Förvånad blev jag när en nogorlunda så söt kille kallade mig " Hot Sauce". Vet inte riktigt om jag tyckte om det.

Mycket träning kanske ni tänker? Ja, nu ligger jag i hårdträning. Inför Göteborgsvarvet kanske ni tänker och ni har på sätt och vis rätt. Givetvis hjälper det att vara i god form inför lopppen men det jag nu tänker på är att se bra ut inför Florida i januari-februari. Det går inte längre att lura mig själv att den vågvisarens ständiga uppgång endast beror på mer muskelmassa. De senaste två månaderna har jag ätit gott, väldigt för mycket för gott. Jag kan inte forsätta på det viset men samtidigt tänker jag inte sluta med godsakerna så då återstår bara alternativet att dra upp träningsmängdne ett snäpp. Jag ska traska runt där på galfbanorna och känna mig hur snygg som helst. Så är det bara.

Nu rustar jag dessutom upp mig inför helgen, vilken kommer bli heelt galen. Under de 10 månaderna jag varit här har Marie och John aldrig varit ensamna under helgerna. Har en varit bortrest har jag alltid varit tvungen att hjälpa tid. MEN så i helgen kommer jag alltså var helt ensam med ungarna. Jag vet ärligt talat inte hur det kommer gå. Hur jag ska få ihop det med hundraelva aktiviteter, kallas, övernattningar, träningar, fotboll, simning........Jaja, en sak är säker. Helt utmattad kommer jag vara efter helgen. Det jobbigaste som jag märkt förut när man jobbar helg är att man inte får något andrum. Det är så sjukt tuft att jobba två veckor på raken.
Carro åker hem om mindre än två veckor. Hon jobbar sin sista dag på fredag då den nya Au pairen kommer. Ny Au pair innebär att hon måste lämna sitt rum och flytta ner i källaren, vilket inte är roligt alls. Vi hoppas på att min familj inte har något emot att hon bor här över helgen.

Jag älskar verkligen lördagsmornar. PowerSize och Yoga, två favoritpass på raken. Den perfekta kombinationen för kropp och själ.
Yogan blir bara bättre och bättre för var gång. Jag har hittat min plats i salen som alltid är fylld. Min plats råkar vara bredvid klassens ende man. Och manlig är han vill jag lova, hela dryga två meter av manlighet andas hög och stånkar bredvid mig i en och en halv timme. Jag ser det dock som en extra utmaning att inte låta detta distrahera mig utan att ändå försöka stanna i mig själv. MEN idag var det en omöjlighet. Yogan är om att vara bekväm, bekväm i sig själv och i sina rörelser. Idag var jag inte full så bekväm då det var parövning som gällde. Tror ni inte att det var jag och min käre lille granne som fick arbeta ihop. Jag ska spara dig detaljerna mamma, men ja otroligt obekvämt var det att ha en tung man över sig. Jag ber till gudarna att detta inte händer igen.

Massachusetts och New England är extremt när det kommer till vädret. Som idag då det regnar. Det är inga skurar vi pratar om med uppehåll emellan utan ihållande ösregna timme efter timme efter timme. Därför har det varit en riktig mysdag för min del. Har kurat upp mig i sängen där jag sett på film och jobbat på min Harvard miljöuppsatts. Tanken är att jag ska försöka få klart den i helgen och förhoppningsvis påbörja kursen sista att jag helgen den 28:e kan åka ner till NY med Carro för en sista helg tillsammans innan hon åker hem. Disciplin Frida, disciplin.
Jag vill inte ens tänkta på hur otroligt tom det kommer bli utan henne här. MEN jag har tagit mig igenom saknaden efter för det första alla er där hemma då jag åkte men även kompisar som åkt hem så jag är helt säker på att jag kommer ta igenom mig denna också. Samtidigt är det inte mer än tre månader tills vi kommer ses igen.