Busy busy

Nu är det redan tisdag. Jag kan inte förstå hur snabbt tiden går. I veckan är det fullt ös medvetlös innan vi kanske kan koppla av till jul. Det känns skönt att ha alla paketer klara så att man slipper ur och stressleta efter dem nu in i det sista. Julhandeln låg för övrigt nere totalt i söndags då snöstormen satte stopp för dem. Ingen kunde ta sig fram på vägarna och ännu mindre parkera utanför köpcentren.

Jag väntar fortfarande på att Marie ska skicka över bilden på mig i tomten. Den kommer jag lovar. Annars är jag bara totalt laddad inför det stundande julmyset. Stämningen är på topp. Kan inet vänta tillsa att hoppa i sparkdräkts pyjamasen och stanna i den hela julafton och juldagen. På julafton kommer hela grannskapet över på traditionell kinamat och på juldagen blir det klappar och julmiddag med familjen plus två morbröder. Sedan väntar Vermont från den 26:e tills efter nyår någon gång.

Myspys

Bildbevis

Självklart finns det bildbevis på Frida i tomtens knä. Marie skickar över bilden sedan läggs den upp för allmän beskådning

-Have you been good this year?


Strax efter solnedgången bar det av för att träffa jultomten och brandmännen. Tjejerna var jätte uppspelta för att få träffa den skäggiga gubben och jag för att träffa brandsläckarna. Vi kom fram till platsen där brandbilen skulle stanna. Vi var den enda bilen där. Klockan tickade och trots att de går igenom samma procedur varje år och att de gång på gång frågar sig om de är på rätt ställe så kunde jag känna Maries och Johns oro för att vi missat dem. MEN inte. De kom till slut OCH vi var ensamna. Vilken lyx. Jag har seriöst aldrig varit med om något roligare. Självklart tvingade de upp mig i topmtens knä och istället för att det var föräldrar som tog kort på sina barn i hans knä så var det nu brandmännen och polisen som fann det så roligt och tog kort på mig i tomtens knä.
Självklart kunde jag inte hålla mig så när jag och tomten klarat upp att jag varit snäll i år och då han frågade mig vad jag önskar mig svarade jag en söt brandman.

Ett helt underbart slut på en helt underbar dag blev det. En dag som innan tomte knäsittande innehållit träning för min del, pulka åkning och allmänt julpyssel och julmys. Efter brandbilsupplevelsen åkte vi och hämtade upp Ryan för att åka till den galna gatan med all julbelysnings utsmyckning. Ekonomin hade tydligen påverkat dekoreringen en hel del. MEN för mig var det helt magiskt. Tyvärr blev inte bilderna så bra genom bilrutan. Stora vackra mansion var utsmyckade från backe till nocke.
Kvällen avslutades med familje tittande av survivor finalen.

God Natt


Nu börjas det igen

Igår kväll höll jag mig inne då vi väntade den värsta snöstormen på kanske 20 år. Det är kastastrof att jag igår inte visste hur mycket en inch var. Men då jag såg skräcken i folkets ögon då de sa att de skulle kanske komma mellan 16-24 inches snö förstod jag att det var mycket. Nu vet jag att 1 inch är 2.50 någonting vilket betyder att vi kunde fått upp mot en halv meter snö på bara några timmar. Men då jag nu sitter i köket och kollar ut ser jag att det inte riktigt belv så farligt. Jag skulle uppskatta att det kom en 20 cemtimeter.
Snön kommer inte gå någonstans fram till julafton vilket betyder att jag äntligen kommer få en vit jul. Hur underbart är inte det?

Vad som inte är riktigt lika underbart och ett starkt argument för att jag ska bo där det är varmt året om då jag får barn är att det är så himla jobbigt att ta hand om barnen plaskvåta kläder varje dag då varit ute och lekt i snön. Jag vet inte, men jag inbillar mig att jag och Daniel inte var i närheten av att vara lika förtjust i snö som de här barnen. Förstår dock fortfarande inte hur ni, mamma och pappa, klarade böket utan torktumlare.
Usch, jag ser verkligen inte fram mot denna kommande veckan vad gäller städet. Barnen kommer garanterat ha med sin kompisar säkert varenda dag de får mindre läxa i veckan. 3 termobyxor, 3 jackor, 9 handskar osv är tillräckligt, nu kommer det bli 9 termobyxor, 9 jackor, 27 handskar. MINST. HJÄLP!



Här kommer en liten parentes om varför John är så organiserad som han här. Anledningen till detta är att då han var 18 år fick hans mamma en stroke. Ensam barns som han var tvingades han då att ta hand om både hemmet, hans pappa och mamma. Hemskt. Men för att få det att gå runt var han alltså tvungen att ha var sak på sin plats. Hur han klarade sig igenom skolan med skinande betyg är imponerande.

För att fortsätta på betygschemat och ytterligare en lite parentes så kom Katie och Ryan hem med sina progress cards i fredags. De varvar progress cards med report cards var sjätte vecka. Progress card är en indikation vilket betyg de sedan ska få i report carden. De var inte glad vad gäller Ryans om jag säger så. Nu blir det stenhård diciplin i sex veckor för att höja betygen. Om han inte lyckas, ja då blir det ingen elektronik.


Merry christmas

Jag har inte haft en chans att kommentera onsdagens julstök. Julstök,med betoning på stök ( och ja, för att gå händelsen i förväg så var det självklart Frida aka super nannyn som stod för städningen).
Det var en riktig upplevelse vill jag lova. Jag hade varit iväg och köpt peppakakshus under dagen. 6 packet så att Lauren, Katie och Ryan plus en vän var kunde få var sitt. Hur många var det på bilen? Mycket riktgit två. Och det ska vi vara glada för. Vilken jobb det var att få ihop det hela. Både jag och Marie tänkte att det bara var att sätta ihop delarna och sedan börja dekorera med en gång. MEN vad fel vi hade. För det första kom huset i sex delar, villket för Marie kom som en chock. Hon tog därför fram något underligt lim för att sätta ihop delarna, men det funade inte. Så då var det bara för henne och mig att börja röra ihop den vita massan. OCH det var här klurigheterna började. Hela köket var ett enda stort sockermoln. För lite vätska, fär mycket värtska. Strutar som sprack så att sockermassa sprutade över oss alla. Det var ren komedi. Men tillslut fick vi i alla fall ihop de två husen och då hade vi använt oss av sockermassa för fyra hus. Självklart var det nu tvungen att torka så barnen fick roa sig på annat håll.

Hur som helst var stöket sjukt mysigt och jag fick barnen att hjälpa till med städningen lite i alla fall, även om der bara tog bort en lite sockerask var.

Det går inte att beskriva hur mycket det här året har gett i form av mamma eganskaper jag nu har. För det först har ett tre dimentionellt schema fått fästa i min hjärna. Vad händer om jag gör så, vilka drabbas? Hur kan jag flytta något så att det blir bättre för x respektive för y osv? Sedan har vi städningen. Var sak på sin plats. John och pappa skulle vara ett ypperligt team. Mina päron, ni ska se källaren nu. A1 säger jag bara. Minsta lilla sladd är ihoprullad i den mest städade rullning. Till sist har vi planering, planering, planering. För att ta onsdagen som ett exempel. Middag vid halv fem. Hur ska det gå till med hela köket upp och ned? MEN klockan fem vara hela köket undanröjt och maten stod på bordet. Förlåt, men inte ens barnens biologiska mamma skulle kunna lyckats med det. Hur får man in dessa egeneskaper på CV?

Apropå CV, så har jag glömt att nämna att jag har fått mitt letter of recommendation från Harvard och från min lärare. Ni vet att jag inte var överförtjust i kursen. Att jag inte tyckte att jag fick ut tillräckligt utav den. MEN efter det här brevet så känner jag verkligen att det var värt allt. Det var inte så att man blev värsta bundis med läraren under de tre månaderna som kursen pågick. MEN på något sätt lyckades hon i brevet beskriva mig bättre än vad jag skulle kunna göra själv. "She has one of the most creative minds I have encountered in teaching at Harvard". Det hon skrev om mig värmde enormt.

Idag blir det till att ge sig ut i julhandeln igen. Det är fortfarade en del julkappar som måste inhandlas. Du kan vara glad för att du inte är här pappa. Häromdagen tog det mig över en timme att få parkering vid mallet. Och detta var mitt pådag. Föreställ er hur det kommer vara idag, lördag och sista helgen innan jul. MEN jag gillar det. Det är så himla mysigt när mallet är fullt av människor och toner och dofter av julen.



Spenderare faktiskt hela dagen i mallet igår också. Och en hel del blev det. God jul på er där hemma och mig också. Tack farmor för julklapparna. De ligger i den rosa till vänster, den rutiga i mitter och den blå till höger.

I morgon väntar mer julmys. 05.40 pm blir det traditionell brandbilsåkning med tomten på Cambell road. Jag hoppas lite jag med att jag får åka med och sitta i tomtens knä. Kanske gömmer det sig någon läcker brandman där under skägget.

Apropå tomte så måste jag berätta något roligt. Jag finner det grymt svårt att hantera situationer rörande tomten om han finns eller inte när jag själv slutade tro på honom för så länge sedan ( är det förresten normal att tro på tomten när man är 11, nästan 12?).
Häromdagen berättade jag hur vi firar där hemma. Om Kalle Anka vid tre och att tomten sedan knackar på bakdörren och delar ut presenterna. Ni skulle ha sett Laurens min.

- Hello Frida, what about SOS?
- What about what?
- SOS, secret of santa.

Vad sjutton är det tänkte jag. Jo, tomten visar sig aldrig. Här i Usa har alla skorsten och det är genom den han kommer och lämnar klapparna i julsockarna och under granen. Så många barna har sovit vid skorstenen för att försöka få en glimt utav honom. MEN det går inte sörru. Då kommer sömnfen,eller vad hon nu kallade den och gör så att man somnar igen.
Hur räddar jag denna situation tänkte jag. Jag försökte med att säga att ingen har skorsten i Sverige så att han jobbar helt enkelt på ett annat sätt där. Då kollade Lauren på mig. Himlade med ögonen och sa.

- Frida, I do not want to ruin it for you but I can tell you that the santa in your living room is a fake one. The real one comes and put the presents under the christmas tree and your mother hired someone to hand them out.


Bilder från gårdagens stök


reflektion och fascination

Jag kan inte släppa det. Jag är precis hemkommen från ett riktigt shakar danspass. Allt som kunde skakas loss ordentligt skakade. FÖRUTOM kvinnan brevid mig bröst. Jag är helt fascinerad. Inte ett unds rörde de på sig. Dessutom var det för tok för stora och de klädde inte ihop med de mycket botoxade och opererade ansiktet.


Nästintill perfektion

Jag har haft den underbaraste dag. På morgonen fick jag äntligen gått på ett av mina absoluta favoritpass, dubbelsteppen med Marca ( eller vad säger du Matilda?). Familjen kom hem någon gång efter tolv. Barnen behövde inte gå till skolan. Alla var på glatt humör. Känslan i huset är svårbeskrivlig.
Om bara några minuter ringer det snart på dörren. Marie väntar främmat. Hon har dragit igång en kvinnoklubb med 16 mammor som känner varandra sådär innan. En gång i månaden ska de få tillfälle att fly man och barn för att unna sig lite lyx i vardagen och lära känna varandra. PÅ schemat i dag står förrättsafton.
Vad vi gjort hela dagen är således att förbereda inför gästerna. Det har bakats och lagats, men framför allt har det julpyntats. Vi dekorerade julgranen och hur simpelt det än låter så kommer det vara ett av mian bästa minnen från året.
Idag är ytterligare ett bevis för att det ofta är de små sakerna som gör det. Marie är min mamma substitut och att sitta och kolla på när hon förberedde sin sparris, lufttorkad skinka och ostförrätt och samtidigt prata om alla mellan himmel och gjord var helt underbart. Hon känner mig utan och innan känns det som. Vi pratade mycket om hur det kommer bli sedan när jag kommer hem och hon sa saker som stämmer in mer på mig än vad jag själv få fram. Än en gång. Jag är så himla tacksam att få vara en del av dess underbara människors liv.

OCH nu vet jag dessutom vad Marie ska få i julklapp. Klassikern, vad ger man någon som redan har allting? Jag vet, en salladsslunga. Det saknade hon verkligen i köket ikväll. Familjen ska även få en julgrans dekoration med ett foto av mig i. Det är någonting som jag ska börja med, att samla på dekorationer att sätta i granen.



Spårlöst försvunnen...

..är familjen Campbell. De svarar varken på mejl eller på telefon. Det får mig att tro att de kanske stannar där över dagen. Att de tar några åk i backen innan de beger sig hem. Det är trots allt första öppna helgen för säsongen i Bromley. Även om inte Ryan är superförtjust i att åka upp dit så tror jag inte Katie har några problem att övertala honom att stanna då det innebär att han missar skolan för en dag.
 Nu är jag riktigt glad att jag tog svängen till gymmet och inte stannade hemma så snällt.


Ska jag våga mig på en fuling?

Ja? Nej? Ja?

Jag har ingen aning om när familjen kommer hem idag. Om de ska till skolan och om de iså fall blir körda direkt. Ska de vara hemma? Vad vet jag. Det enda jag vet att jag är klarvaken och inte kan sitta här och uggla. Jag åker till gymmet och skickar iväg ett sms som säger att de är bara att ringa så kommer jag hem. En känsla i magen säger att detta kan leda till en konflikt, MEN det får det vara värt. Konfllikter har vi inte haft många av. En rättare sagt som hade att göra med svininfluensan när den först kom. OCH när jag tänker tillbaka på det så var det inte ensa en konflikt.

Detta får mig att tänka på två saker. En sak som Ika sa till mig efter hennes år i Usa och hur jag kommer reagera och agera när jag kommer hem. Hon sa att känslan av att inte ens ha höjt rösten och bråkat under ett helt år är jätteunderlig. Jag undrar då just hur jag kommer vara när jag kommer hem. Kommer jag söka första bästa konflikt för att avreagera mig och få ut allting. NEJ, jag tror ni kan vara lugna. Ni kommer få hem en, om möjligt, ännu mer lugn och sansad Frida. En Frida som kommer "choose my battles", som Marie hade sagt, bättre.



Helt tokigt. Det var tydligen Lucia igår. Och så amerikaniserad är jag att jag inte ens tänker på det. Om det inte varit för Sanna det vill säga som så snällt påmide mig. Adventerna har också gått mig förbi, men trots detta är julkänslan på topp. Sedan förra måndagens snökaos lligger det fortfarande snö på backen. Om väderleksrapporten har rätt så blir det snö på julafton, wohooo=). Barnens julkappar är inslagna och klara sedan igår. Så himla skönt. Nu återstår bara John och Marie. Det är fortfarande tomt på idéer. HJÄLP!
Nu är ni säkert nyfikna på hur julen kommer se ut för min del här i Staterna. Jag trodde till en början att det var Vermont som gälde, men nu verkar det alltså som att vi firar här hemma på York RD, med familjen plus två morbröder. Den 26:e packar vi sedan bilen med alla klappar och far upp till Vermont, där vi stannar på obestämdtid. Det blri nog att packa Nyårs stassen. Ser jättemycket frame emot att vira dessa två mysiga högtider tillsammans med den mest underbara familj i hela landet.

För att fortsätta lite på framtidsplanerna och Florida så samtidigt som jag fått klarhet i vissa detaljer kring det så har andra saker uppstått som tar mig lite tillbaka till ruta ett igen. Marie är nu sjukskriven och räknar med att vara det ett bra tag. Som det är nu så kan hon inte jobba. Detta beryder att de inte kommer få någon ny Aupair utan Marie kommer gå axla jobbet som detta istället. Stackrs henne säger jag bara. Jag vet en som kommer sakna mig rejält när jag är borta i alla fall. Jag är spänd på hur hon kommer reagera när hon förstår hur mycket jag verkligen gör här. Hur som helst innebär det att jag inte behöver stanna mitt år ut här för att överlappa och hjälpa den nya Aupairen till rätta. Detta kan betyda att jag kan dra ner till Florida tidigare. Två av mina kompisar åker ner i mitt sluten av januari så jag kanske hakar på dem vid samma tidpunkt eller om jag möter upp dem.
Jag vet inte, detta är mycket rörigt. Det nya som uppstått är att Maries sjuke bror väntar på att få en ny njure. Nu verkar det som om hans bror kan vara en kandidat för att ge honom detta. Detta skulle innebära att han skulle stanna här hos the Campbelles, vilket passar hur bra som helst då han kommer ha eget rum och tillgång till bil. Det var ju honom jag skulle få bo hos. Det kan jag fortfarande och om det ordnar sig så bra så kan jag rent av få tjäna en slant för att passa hans hus.
Vi har sagt att vi ska avakta och se till efter nyår när allting har lagt sig. Så nu är det 100 procent julmys som står på schemat.


Jag vet inte vad jag ska börja eller sluta

Jag vet inte riktigt vart förra veckan tog vägen egentligen. Den gick förbi med ett vansinnigt tempo. Måndag var helt plötsligt tisdag och nu är det söndag. Det var i stort sätt en vanligt vecka utöver två enorma städdagar och bilinlämning IGEN. Båda två tog rejält på krafterna kan jag lova. Under de två städdagarna tog jag och Marie ítu med lekrummet och barnens rum. 5 enorma svarta sopsäckar slängdes. Trots detta så är det precis inte tomt i något av rummen. Pryltokiga amerikaner, javisst! Och så har vi den där förgrymmade bilen. Jag har börjat hata den ny. Den var ju inne på reparation för x antal tusen och då räknar man ju med att den ska gå som på räls. MEN nej, då läcker den olija hit och dit. Stackars Aupairen får då sitta i timmar på verkstaden och använda varende hjärncell jag har för att försöka förstå grekiskan till bilspråk. De första timmarna öser alla grabbarna ur sig de vanliga och klassiska frågorna om pojkvän här och hemma, om alla tjejer är blonda med blåa ögon i Sverige...ja ni förstår. När de frågorna tar slut tar bilsnacket över. Tillslut blev jag så trött på dem att när en av mekanikerna kom in för att fråga mig någonting om tanklocket så låtsades jag inte förstå ens vad det var. Jag tror att de fattade piken och förstod lite vilken kunskapsnivå jag låg på angående bilar.

Veckans höjdpunkt var dock då jag tog Katie och Lauren på en juldekorations tur. Hur mysigt som helst och verkligen ingenting man ens kan drömma om att uppleva i Sverige. Det var måga bilder på aupair mobilens interiör. Här kommer lite av vad som fastnade i kameran.

Absoluta favoriten är detta galna hus



The Campbells är inte så pjåkiga de heller



Och ni över till vad som fastnade utöver fina dekorationer



En stycke kladdig vindruta, lunch bag och mössa, Lauren, Laurens dansben och Katies huvud
 Fick precis ett samtal från Marie. De är åkte upp till Vermont i fredags och de kommer inte hem förens imorgon. De snöar för mycket så det är inte värt att riskera att åka hem. Wohoooo, sovmorgon!

Vad är det som händer?

Först tigern och nu ankan. Älskarinna efter älskarinna kommer nu fram i Tiger Woods fallet och vill ha sina 15 minute of fame. Tigers otrohetsaffärer är det enda som nyheterna sänder om för tillfället. Misshandlade hans svenska fru honom? Är hon bara en gold digger? Mutar han älskarinnorna med miljontals kronor för att de ska hålla tyst? Betalar han sin fru för att hon ska stanna? Alla spekulerar i vad som egentligen hände när han backade in i brandstolpen och vad som nu kommer hända med hans äktenskap och kommande golfspel. En sak är säker. Det råder inga tvivel, i alla fall inte från Jesper Parnevik, att det skulle röra sig om falska anklagningar. Nej, han är ångerfyld för att han ens presenterade paret för varanda och råder Elin att nästa gång använda en driver i stället för en järn trea när hon ska ge sig på honom.
Och nu över till ankan. Paul Anka har begärt skillsmässa. Stackars lilla Anna. Vad ska nu hända med hennes fabulösa liv? Kanske blir det att flytta hem till Sverige igen. Bonde söker fru eller ensam mamma söker kan nog erbjuda en plats till den kändisk*ta kvinnan.

The New York Loft Hostel

Nu sitter jag på hostelet i Brooklyn och njuter av en underbar frukost. Väderleksrapporten säger att det ska bli en solig och klar dag. Perfekt shoppingväder med andra ord. Det är det enda som är på schemat för tillfället. Julklappar? Ja, det är svåra grejer. Men det känns som att om man inte kan hitta dem här i New York så kan man inte hitta dem någon annan stans heller.
Det är lite samma känsla som innfinner sig som när jag var här med Matilda för några månader dagen. Glädje blandat med sorg. Glädje för att vara här i vad som måste vara världen härligaste stad och sorg för att Caroline snart åker hem. På måndag lämnar hon Boston och Wellesley för Danmark och Köpenhamn. Men om bara några månader är jag hemma och kan åka och häsla på henne.
Tanken var i går att vi skulle åka in till Manhattan, MEN det visade sig vara grymt trevligt här på hostelet med allt folk så vi stannade här. Riktigt trevligt var det. Vi får se lite om kvällen repeterar sig eller om vi åker in idag istället. Känslan säger mig att det blir utgång följt av Bubby's för att sedan ta taxi hit och hämta upp våra väskor då vi åker tillbaka tidigt till Boston för att visa Barbara, Carros vän, vår hemstad. Söndagen avslutas sedan med en sista måltid hemma hos Carro.



En vanlig dag

Jag har haft idén om att ha med mig kameran från morgon till kväll för att visa hur en "vanlig" dag för mig ser ut här. MEN av någon robotlik anledning så glömmer jag varje morgon. Det är precis som om jag är programmerad på morgonen. Jag vet precis vad som ska göras, hur och i vilken ordning. Jag är antagligen programmerad efter snart elva månader. Fattar ni, elva månader! Det är helt galet. På tisdag nästa vecka försöker jag mig på ett nytt försök.

Nu börjar saker och ting äntligen lugna ner sig lite trots att julen är på intågande. Vad är det, lite dryg två veckor kvar till julafton? Jag känner mig dock ganska lugn. Presenterna till barnen är fördiguttänkta. Behöver bara köpa till en lite grej till till Katie och en tröja till Ryan sedan är det klart. Marie och John är det lite klurigare med. Jag vet inte riktigt vad jag de kan tänkas bli glada över. Är det någon som har en bra idé?
Hade som sagt min sista klass på Harvard igår. ÄNTLIGEN. Om jag ska vara riktigt ärlig så har den inte riktigt levt upp till mina förhoppningar. Jag hoppades på att utvecklas massor och verkigen bli utmanad. MEN så har det alltså inte varit. Till en början verkade allting relativt bra när vi fick schemat, men när jag sedan märkte att vi kom längre och längre ifrån det började det kännas lite meningslöst. Det enda som jag gjort är att spendera otaliga timmar skrivandes uppsatser. Det kanske är bra en eller två gånger, men när det nästan varit varenda vecka förlorar det sitt syfte. Hur som helst så hade jag slutprovet i onsdags och det kändes riktigt bra. Förhoppningsvis har jag förbättrat mig i jämförelse med placeringstestet. Och om jag nu har det så är det verkligen inte bara kursen som får ta åt sig äran av det.

Nu är jag helt färdig. Först ett riktigt hårt träningspass i morse och sedan en två timmars lång lekrumsstädning med Marie. Jag är antagligen knäpp, jag är väl medveten om det, men jag tyckte det var riktigt roligt. Jag låtsades dock att Marie var du Mamma hela tiden. Vilket gjorde det hela en hel del mycket bättre.
Gud, jag saknar verkligen att göra saker, så som städningen i detta fall, gör gott för mig eller för familjen Ekblom. Att röja här ger ju inte mig någonting. Hemma skulle lättnadskänslan av att göra sig av med saker vara underbar. Här är det liksom bara jobb. Jaja, snart är jag hemma och mamsen och papsen håll i er för rastlös kan jag lova att jag kommer vara. Första ska jag bara ladda upp batteriet, efter detta helt galet händelserika år. Jag ska sova i en vecka. Slänga allt vad väckarklockor heter och aldrig mer, eller i alla fall inte på ett bra tag, gå någon tid på andra sidan 06.00. 5 någonting skrämmer mig, det är ju mitt i natten för sjutton.

Slutprov

I måndags hade jag den sista och största muntliga redovisning på min Harvard kurs. Idag är det slutprov. Kan inte gräppa att det redan har gått tre månader sedan jag kursern drog igång.
I vilket fall så har det varit mycket med det så efter i uppdateringen ligger jag minsann. Men håll ut det kommer. Jag lovar!

RSS 2.0