BostonPickle

Igår hade jag siktet inställt på en liten butik jag hade sett under fredagens rundtur. Historien får jag läsa in mig senare på.

Från Concord vidare till Wellesely center igen. Jag gick faktiskt inte ens ut ur bilen där. Det var ett lopp med tusentals deltagare som fyllde gatorna och den underbara känslan att köra fram och tillbaka i den fina stan tittandes på de sommarklädda löparna var underbar. Fortsatte att utforska lite vägar innan jag styrde tillbaka till mina kvarter.

Efter filmen var det lagom att fylla på matsäcken i igen och gjorde de på precis samma sätt som dagen innan. Det kan inte hjälpas med vi har verkligen gått och kärat ner oss i den goda maten och cheescaken på CheeseCake factory. Klockan blev mycket och efter att ha varit på språng hela dagen, var jag om möjligt tröttare än dagen innan. Drog ut sladden till väckarklockan innan jag gick och la mig och kände hur batteriet började laddas om genom att bara veta att jag skulle sova tills jag vaknade.

Susan började med att visa mig runt och presentera mig för exakt alla på hela gymmet. Gymmet som var det lyxigaste jag någonsin skådat. Inredningen var svensk influerad, avskalad och ren. Kliniskt rent. Maskinerna blänkte. Tennisnäten var i exemplariskt skick. Inte ett hårstrå på personalen i Spa:t låg fel. De personliga tränarna såg ut som grekiska gudar. Parkeringsplatsen utanför dominerades av bilmärkena Bentley, Jaguar, Hummer, BMW och Mercedes. Lyx- och hemmahustrurnas hår var nyfönat och deras tänder spikraka och kritvita. Det fanns allt och lite till för att hålla dig i en utomjordisk bra form och överklassporter som tennis och golf fanns representerade.

Det gäller att passa tungan rejält då Susan då en av hennes favoritsysslor är att skvallra. Ju mer tid vi spenderade tillsammans desto mer förstod jag att hon visste om mig. Hennes tunga lever ett helt eget liv. Den inledande frasen när hon presenterade sin svenska gäst var att jag tidigare varit på en dejt med en som jobbade på BEST BUY (ni skulle sett allas miner, förstod ganska fort att jobba där ligger inte högt i kurs asså) så jag behövde verkligen lite en "bättre" umgängeskrets. Alla nickade instämmande och kallade till sig diverse andra personer för mig att hälsa på.

En av de första hon presenterade mig för var tennisläraren Anders 46 från Falkenberg.  Vad säger du mamma, låter inte Anders 46 som en riktig svärmorsdröm för din 21-åriga dotter? Visserligen har han en kropp som en 25-åring, men mycket mer än det har han inte att erbjuda. Jag vet inte vad hon tror att mitt intresse i honom skulle ligga förutom att han kanske då pratar samma språk som mig. Han verkade fatta tycke med en gång och var inte sen med att ge både nummer, adress och skostorlek. Susan var inte sen hon heller med att försöka nässla in mig som hans familjemedlem på gymmet. Det skulle ju inte förvåna mig om hon lyckades med det. Och jag kan ju inte säga att jag skulle ha mycket emot att vara medlem på det gymmet precis.

Efter runturen och den första ronden av presentering var det dags för lite träning. Hon hade kollat upp ett steppass för mig att gå på. Hon följde mig in och självfallet presenterade hon mig för, först, instruktören och sedan de två andra deltagarna. Jag klev verkligen rakt in i deras revir och de signalerade starkt att de, hemmafruarna, kände sig hotade. En av dem bjöd på den första och enda snorkiga kommentaren för dagen. " Hon ser ut som sjutton". Jag vet inte om det uttrycket används här och betyder detsamma som i Sverige, men jag tror inte att det var det hon syftade på. Hon kände nog bara att hennes bästa år var över. För länge sedan! Vilken rolig syn att se de här två barbiedockorna steppa. Helt i otakt för att det skulle försöka lägga in lite opassande hand- och höftrörelser för att se snygga ut. Jag vet inte jag, inte såg det något vidare bra ut.  

De riktiga puddingarna i min ålder var tyvärr inte där så det blir antagligen ett återbesök på söndag.

Susan visade mig, efter gymbesöket, alla guldgruvor i området, från var man köper de bästa grönsakerna (samma ställe som alla lyxkrogar) och den bästa hemmagjorda glassen, stans bästa DunkinDonut (inte för att jag trodde att det var någon skillnad på Dunkin till Dunkin men men) till fina promenadslingor, söta små byar, bondgårdar, sjöar med små stränder och mycket mycket mer.

Fredagen var en helt ljuvlig dag. Termometern visade tidigt på dagen 17 grader och höll sig så ända till sent på eftermiddagen. Underbart.

Det slutade med att jag spenderade hela förmiddagen med Susan. Först några timmar på gymmet och sedan ytterligare någon timme i hennes Volvo SUV. Hon tog mig på en guidad tur i området där vi bor. Förmiddagen var då sedan länge förbi vilket lämnade mig med minimal tid för att äta, duscha och göra mig inordning för att träffa Johanna, Matilda och Sara (en svensk tjej som hört av sig till Matilda) för en kaffe. Det var vad som var planerat. Men planerna ändrades. Fort som attans var jag klar och slängde mig ut genom dörren och in i bilen för att raca bort till Matilda och hjälpa henne att leta efter hennes spårlöst försvunna bilnyckel. Inte roligt att bland det första man gör slarva bort den. Speciellt inte i detta land där ett liv inte går att upprätthålla utan bil. Vi letade överallt utan något spår efter den. Efter en powerletning skyndade jag mig till Wellesley center för att möta Johanna för en kaffe. Wellesley är välbärgad stad och det är just där de märktiga husen som jag körde förbi häromdagen ligger. Tomtom:en tog mig samma väg i fredags också och jag kämpade liksom i onsdags med att hålla uppe hakan. Jag och Johanna köpte med oss kaffet och strosade upp och ner längst gatan och de små butikerna i det underbara vårvädret. Vi hittade snabbt en favorit, Le Shop (väldig europeisk), där vi spenderade en lång stund provandes diverse outfits. Det blev ett par ljusa trasiga jeans för min del. Känner på mig att jag kommer bo i dem. Efter lugnet kommer stormen. Plikten kallade alldeles för fort och vi var tvungna att skynda hem för att möta och hämta upp våra barn. För mig gällde det att göra i ordning allt för deras sleepovers. Ingen vila här inte. Nu när det är deras första helg hemma kan man ju inte göra ingenting. Nä nu ska alla träffa kompisar. Gärna så mycket som möjligt och då passar ju övernattningar bra. Slutade vid halv sex då jag körde Lauren till hennes sleepoverparty. Fortsatte sedan till Natick mallet där jag slog ihjäl en timme innan det var dags att träffa två nya svenskor. Malin, som är helt ny i området och kom hit för tre veckor sedan och Elvane som varit här i drygt ett halvår. Vi träffades på CheeseCake för lite god mat. Det var jättetrevligt och lagom till efterrätten kunde Matilda joina oss efter att ha kommit iväg lite tidigare från jobbet. Tanken fanns på att gå på bio efteråt, men när vi väl var där var det ingen film som passade in tidsmässigt. Tur var väl det för när jag stupade i sängs vis halvtolv-tiden var min kropp totalt urvriden av energi.

Familjen är väldigt fascinerade över hur jag äter. Fascinerade och imponerade. Vi pratade mycket om matvanor under köttbiúllemiddagen. Svenska matvanor kontra amerikanska. Matvanor i norra USA kontra matvanor i södra. Jag fick stå som representant för Sverige och den hälsosamma matvanan att äta mer mål om dagen men i mindre portioner, medan de representerade amerikanska matvanor med färre men mosterstora mål om dagen. Det intressanta var att matvanorna skiljer sig så fruktansvärt mycket mellan olika delar inom USA. I södern har de helt andra matvanor. Där är det mer grädde, smör och fläsk. Långkok och stora portioner. Här är det visserligen stora portioner, men mer snabbmat samtidigt som en motsägelsefull LOWFAT-hysteri råder.
Hur som helst. Man tror att det små inte lyssnar ibland men deras öron är verkligen större än dasslock. Lauren hade tydligen funderat mycket över detta och det hon kommit fram till var att mina portioner var för dem i södern som att äta en guldfisk. Klokt. Gulligt. Och när man tänker efter är det en tiktigt bra liknelse.

-No, It's happy tears.

I förrgår damp ett vackert rött kuvert ner i brevlådan adresserat till mig. Det var från farmor Ulla och när jag läste hennes ytterst modernt skrivet brev kunde jag inte hålla tillbaka glädjetårarna. Ulla 80+ skriver brev som vilken bloggare som helst precis som hon inte gjort annat. Tack för de fina orden.

Jag måste ju säga farmor, att även om jag under en svag period av mitt liv tillhörde den andra skolan, så är jag nu en stark anhängare av den skola du alltid förespråkat. Jag är helt övertygad att fett inte är boven i fettepidemidramat och ju mer naturliga produkter och fetter man äter desto bättre. Amerikanarna ligger dock mycket efter på den fronten. Här står det LOW FAT på allting. De skrattade åt mig när jag frågade efter 20 % grädde till köttbulletilllagningen. Det finns inte att få tag på. Glad är jag i alla fall att du fått rätt över din bror. Nyfiken är jag nu på hur han tar det. Erkänner han att storasyster har haft rätt under alla dessa år?

Jag hörde att farfar varit förkyld. Hoppas han mår mycket bättre nu och att röntgningen gick bra för dig farmor. Älskar och saknar er massor!!

Nu sitter jag uppkrupen i soffan och kollar på American Idol (Amerikaner = Galna, 46 miljoner av dem ville vara med och påverka vilka årets topp tio idoler skulle bli) efter ännu en fullspäckad arbetsdag. Denna vecka är lite av en övergångsfas då några vinteraktiviteter avslutas samtidigt som vår- och sommaraktiviteter börjar. Som det ser ut nu har barnen knappt någon tid till att göra läxorna och mer aktiviteter ger knappas mer tid till läxläsning så räkna med att det kommer bli galet.

Dagarna denna vecka har startat med läget under kontroll för att sedan mot eftermiddagen och kvällen fullständigt spåra ut. Det är tur att jag har lite av logistikerns Lennart s gener i mig. Utan dem skulle dagarna inte slutat på det bra sättet de nu lyckligtvist gjort. Med en lite mer iq-befriad Aupair och hela hushållet skulle vara totalt upp och ner på.

Körde Ryan till odontologen igår och vägen tomtom:en tog oss på var helt overklig. Verklig var den ju i alla högsta grad men husen asså. Shit pommes frites. Slott efter slott. Palats efter palats. Jag trodde inte att sådana hus existerade i verkligheten. Men uppenbarligen gör de det. Jag ska ta med mig kameran på house hounting någon dag så att ni kan få se de monstruösa husen med egna ögon.  

Imorgon har jag dejt med "tennisdamen" och en annan lyxhustru på gatan. Vi ska till deras superduperflashiga gym för en maskerad workout. Vi ska fejkträna så att de kan introducera mig för tennistränarna. Amerikanskt? Ja! Det är roligt när hela gatan här är engagerade i att hitta mig en lovande kille. Här är det bara att hänga på. Det är en skön inställning man fått till saker och ting. Inget är riktigt pinsamt längre. Inget samtal riktigt krystat. Äh. Man rycker lite på axlarna och så är det inget mer med det.
'Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av morgondagen dock. Kommer damerna bara lämna mig i killarnas händer? Kommer de stå tysta bredvid medan vi bekantar oss med varandra? Vad vet jag. Det får morgondagen utvisa. Hoppas det är några riktiga puddingar i alla fall.

Sedan har vi ju snickarn som ville träffas i helgen. Får se hur det blir med det. Det är ju lite spännande.

Min kropp skriker efter vila så det är precis vad jag tänkt göra idag. Morgonen blev dock inte lika stillsam som jag tänkt mig. Jag hade planerat att, efter alla barnen kommit iväg till skolan, att äta en lång och härlig frukost. Så blev det inte. Istället ringde Kim, Mathildas värdmamma, och var i upplösningstillstånd över en deras studsmatta. De har en stor tomt runt huset och ett träd har fallit ner över deras tennisbana och haft sönder stängsel och en lampa. En "försäkringsman" skulle därför komma till dem morgonen för att titta efter och det var någonting med att studsmattor inte ingår i någon försäkring. Varken jag och Mathilda förstod riktigt, men det blev att efter bara en tugga på frukosten slänga sig i väg tillsammans med Marie över till deras hus för att bära över studsmattan till grannens tomt. Det var ingen lek. Stor och otymplig var den och en bra bit skulle den bäras. Sicksack mellan träd och över staket. På grannens tomt kom den tillslut och bara en kort stund efter vi var klara kom kvinnan från försäkringsbolaget. Pjuu!

Jag och Mathilda åkte och åt frukost efter, så att det blev en mysig och lugn frukost till slut i alla fall, även om det inte blev riktigt som jag tänkt mig.

Himlen är klarblå och i morse när jag steg utanför dörren för att följa tjejerna till bussen luktade det vår. Det är därmed med lite dåligt samvete jag nu går och lägger mig någon timma igen. Men jag känner verkligen att om jag inte vilar upp mig lite nu så kommer jag krascha snart.

Det blev ingen fest i lördags men väl en träff med Alex på söndagen. Förhoppningarna var stora inför denna Alex och basketen han skulle ta med oss till. Besvikelsen som följde var därför enorm.

Vi, Jag och Mathilda, träffades honom på TGI för att äta lite innan. Det var trevligt (ja min röst är nu konstig och jag försöker verkligen vara trovärdig) Maten som förövrigt att insisterade på att betala. När han betalat höra jag mig själv säga att vi betalar nästa gång. Nästa gång? Det vrider sig i kroppen när jag säger det. Det kommer inte bli någon nästa gång och det visste jag fem minuter efter han kommit in genom dörren till restaurangen. Jag försökte verkligen allt vad jag orkade bara tänka ödmjuka tankar, men det blev svårare och svårare ju längre tiden gick. Det var inget större fel på honom. Han var bara väldigt udda (där har vi rösten igen).

Efter middagen gjorde jag och Mathilda misstag nummer två. Vi lät honom köra till basketen och hade därmed ingen chansa att ta oss därifrån. Nu hade vi fått förklarat för oss att det var en arbetskamratsturnering för personalen på BESTBUY. Attans! Vi som var inställda på lite het collegebasket. Vi hade fortfarande vid denna tidpunkt hoppet uppe och tänkte att chansen för att någon av de tjugo killarna skulle vara, i alla fall, en sjupoängare skulle var hög. Vad vi dock märkte när vi satt i den slitna basketbollhallen och en kille efter en annan anlände, var att risken för att nästa kille skulle vara mindre snygg, för att vara ödmjuk, var grymt mycket högre. Vilka killar det var asså. Det är svårt att beskriva. Samtidigt som man skulle behöva leta efter större killar skulle man samtidigt behöva leta efter mindre.  Någon vägde 300 kg medans en annan vägde 30. En av de längsta killarna hade mindre fötter än mig.

Notera att jag skrev arbetskamratsturnering. Även om Alex kallade dem sina vänner så skulle jag inte göra det. Det var verklien hemsk, men Alex var den "osynliga killen". Ingen riktigt hörde honom. Ingen riktigt såg honom. Han var "förste reserv" och fick spela då en kille inte dök upp, men han "stukade" foten efter bara några minuter. Det var helt okej när han försökte dölja att han inte kunde spela basket då han hoppade runt på en fot, men då han kom och knödde bredvid mig kunde jag inte hålla upp ödmjukheten riktigt. Droppen var när han sa "scoop over" och ville dela stol med mig när det fanns hur många kvadratmeter i lokalen att sitta på som helst. Jag flydde över till Mathildas knä och satt där den sista timmen.

Så här i efterhand förstår jag att det visst var fest i lördags. Det var bara det att Alex inte var bjuden. Det gör ont i hela själen och hjärtat när jag tänker på honom. Men vad kan man göra?

Jag säger då det. Där satt vi alltså, fast i en baskethall där svettlukten blev mer och mer påträngande och ville inget annat än att åka hem. Klockan närmade sig tio och vi tänkte att kanske kanske hade de bara lokalen till dess. Att jag inte dog när den största/alltid-han-som-är-den-roliga-killen-i-gänget (påminn mig sedan att skriva om alla fördomar och stereotyper som stämmer) skrek ut att de har hallen till fyra på natten. Vi ville verkligen därifrån, så vad gjorde vi om inte alla rörelser och ljud som, i alla fall i Sverige, signalerar att man verkligen är redo att gå. Vi kollade på klockan, suckade, tog på oss ytterkläder, gäspade, suckade. Tror ni att det funkade? Nej. Den sege jäkeln envisades verkligen med att stanna trots att han inte spelat på ett bra tag.

Jaja, därifrån kom vi tillslut så att vi var hemma vid halv tolv-tiden. När jag ser tillbaka på söndagen kan jag inget annat än att skratta. Det var en mycket intressant upplevelse och verkligen inget jag vill ha ogjort. Det är något av det roligaste här att man måste prova sig fram. Inte vara kräsen utan prova allting som erbjuds.

Vi har dock repat oss nu efter att vi dagen efter träffade Mathildas familjs urläckra snickare som bjöd ut oss med hans vänner den kommande fredagen. Han dök upp från ingenstans när jag kom till henne för att ta en promenad. Och här kommer jag in på alla fördomar och stereotyper som stämmer in. Hur tänker man att en snickare ser ut och klär sig? Har han inte en blå skjorta på sig, gärna ett rutigt mönster, snickarjeans och caterpillar kängor? Och har han inte grova händer? Japp, det var precis vad han var klädd i och händerna var grova de med. Han var i alla fall grymt gullig, men får se lite hur det blir nu på fredagn då Mathilda jobbar sent och Johanna kanske åker iväg på en lite skidtripp.

Idag tog jag med tjejerna för att äta frukost ute. Väckte dem en halvtimme tidigare, alltså runt halv sju, så körde vi Ryan upp till busshållplatsen innan vi åkte vidare till Panera Bread, Det var supermysigt. Det blev tre bagels, plain, everything och blueberry, med cream cheese, två smoothies och en kaffe.  Efter myspyset åkte jag direkt till gymmet för powersize och Zumba.

Till efterrätt blev det cheesecake, vad annars, med ett tänt ljus och "happy birthday Heidi" skrivet på. Personalen kom insjungandes med den. På tal om personal så var våran servitris mycket speciell. Försök att se en blåfisk framför dig så är det inte långt ifrån hur hon såg ut. Inte nog med att hon såg lustig ut utan någon hade tryckt på "thank you" knappen på henne så det var det enda hon sa i olika varianter och tonlägen under hel kvällen.

God morgon. Klockan är lite innan sex på lördagsmorgon. Jag sitter och äter frukost med, vad som var en evighet sedan, tända ljus. Fyller på bränsle inför träningspasset.

Det är familjens sista helg i Vermont så försöker njuta av tystnaden, stillheten och ensamheten så mycket det bara går.

Jag sitter och tänker tillbaka på veckan som gått. Det har varit en riktig bra vecka med mycket tid tillsammans med barnen med många roliga aktiviteter, roliga träning, härlig promenader med Cooper och många mysiga middagar.

I torsdags tog jag och Mathilda bilen in till Cambridge, med stopp i Newton för att hämta upp Johanna, för middag på en restaurang vi spanat in. Vi var en härlig bladning av tjejer från Sverige, Göteborgsområdet, Lidköping och Örnsköldsvik. Det var torsdagskväll så det var proppat med folk. Det var kanonmysigt och maten var kanongod.

I går blev det också middag, men hemma hos mig. Mathilda kom över och jag introducerade henne till tigerräkor med senaps smak i kombination med äpple. Mycket gott. När vi ätit upp fick vi lite bråttom för att hinna till bion. Vi hade egentligen ingen aning vad filmen, I love you man!, som vi skulle se handlade om eller var för någon slags av film. Det visade sig att det var en grymt rolig komedi. Vad som var roligare var att biosalongen var nästan fullsatt. Det händer bra ofta här att man är ensam i salongen, men så var det alltså inte fallet igår.

För fredag träning kände jag för att ha lite roligt, så åkte därför till det andra gymmet i Natick för att ge Zumban en ny chans. Tacka gudarna för att jag gjorde det. Instruktören var grym, passet vilt och lokalen var fullpackad med danssugna kvinnor, och en manlig kines. Herregud, vilken rolig syn. En 60-årig manlig kines som gå på ett rump- och bröstskakarpass. Detta gym har en lite mer ungdomlig prägel och när jag inte hade blicken fäst på kinesmannen vandrade den ut ur aerobicsalen till basketplanen och godbitarna som spelade match där. Tappade koreografin ganska rejält när jag fick se att lagen skulle skiljas åt genom att ett lag spelar utan tröjor, Olyckligvis nog så var det gubbar-med-mycket-hår-på-bröstet-och-ölmage-laget  som utgjorde det tröjlösa laget. Attans.

Så nu till uppdateringen över Alex, som gymkvinnans son heter som jag fick numret till. För att göra en längre historia kortare så är planen nu att träffa honom i kväll. Vi, jag och Mathilda (både Heidi och Johanna är i Washington DC), är bjudna till någon fest och i morgon är det några matcher, om det var basket och amerikansk fotboll, som han gärna ville ta oss på. Har ingen aning om vad han är för någon filur, men det kan vara roligt att få lite amerikaner att umgås med.

Mamma och pappa är i alla högsta grad med mig dagligen, även om de inte är här fysiskt. De sitter på mina axlar och sänder mig meddelanden. Idag var det pappa som var här och frågade mig vad han sagt om att stänga av mobilen på natten. Det tänker inte jag på när jag är här så i natt när jag fick ett meddelande och min nyfikenhet inte kunde stoppa mig för att se vem det var från, fick jag skylla mig själv. Det var från Alex och ett sms blev till ett 30-tal. Killen hade alla världens frågor, så det vara bara att svara snällt och inte försöka tänka på att jag ska upp tidigt i åttan.

Men två kockar är perfekt. Tack mamma för hjälpen med köttbulle middagen. Utan dig hade de inte blivit lika goda på långa vägar. Middagen var mer en lyckad. Boket var dukat´, ljusen tända, vinflaskan uppkorkad och vi satt alla ner runt bordet i nästan en timma. Det måste vara något sorts av rekord för familjen Campbell. De sista minuterna innan alla ungar flög i väg över hela köket var hysteriska. Des satt alla och pratade/gapade i munnen på varandra samtidigt som de satt och skakade och hoppade av spring i benen.

Vad som mest fascinerare dem är hur jag håller besticken och blandar maten på gaffel. De äter, om med bestick och inte bara med fingrarna, men gaffel. För dem blir det då en tugga med torr potatis, en med köttbulle och en med lingonsylt, istället för att blanda allt till en god helhet.

Det blev ingen efterrätt ikväll, men det var nog tur det, då de åt så mycket att de antagligen inte ens skulle få plats med något mer. Vad som det dock bjöds på var en liten lektion i Svenska. Så roligt har jag inte haft på länge. Tårar av skratt sprutade från alla runt bordet. De såg så vansinnigt roliga ut när de skulle försöka sig på att säga hejdå och hur mår du. Det var nog å:en som ställde till det. Men var inte oroliga där hemma. De lovade att de skulle öva på det så att de inte skrämmer slaget på er när ni kommer.

Gårdagen visade sig bli lika bra som jag hade trott. Jag och Mathilda hade en underbar stund med Lauren och Julia på dansen. Det är verkligen kul med ett svensk tillskott som bor så nära. Innan Laurens danslektion fick hon öppna sina presenter och hon blev överlycklig verkligen. En härligare känsla än att se henne lysa upp så mycket hon gjorde får man leta länge efter.

Sedan var det dags för den efterlängtade middagen. Det var supermysigt men jag fick verkligen påminna mig själv att jag befinner mig i USA och inte i Sverige. Med det bodskicket barnen, och även föräldrarna, har skulle alla på en svensk restaurang vända sig om och glo på dem. Jag åt mandelbakad lax med bakad potatis och grönsaker, Helt okej, men inget speciellt alls. Jag märkte på Marie och John efteråt att de inte alls var nöjda med maten. Vad som förvånande mig var att Lauren inte alls fick många födelsedagspresenter. Jag trodde verkligen de skulle ösa över henne med onödiga saker. Men inte. Hon fick nog en tre stycken bara eller någonting. Okej, det var guldörhängen och halsband, säkert svindyra, men ändå.

En ny dam har dykt upp på gymmet. Jag pratade med henne lite innan passet idag. Jag hörde med en gång att hon var från England och då visade det sig att hon är en Aupairkvarlämning. För över tjugo år sedan åkte hon över till USA för att arbeta som Aupair i ett halvår och det slutade med att hon förlängde halvår efter halvår. Det roliga var att hon har barn i min ålder och hon ville gärna sammanföra oss, vilket jag tycker är jätteroligt. De har dessutom åldern inne för att gå ut vilket inte heller skadar.

Idag är det även dags för köttbullemiddag/Maries födelsedagsmiddag. Nu har jag förberett det som går att förbereda, dukat bordet, skalat potatisen och tinat köttbullarna. Jag måste ju vara förberedd på det värsta. Är ganska säker på att Ryan inte kommer tycka om det, eftersom det enda han i stor sett gillar är PB&J-smörgåsar och flingor. Det ska i alla fall bli grymt mysigt att sitta ner, förhoppningsvis, alla sex, äta, förhoppningsvis, lugnt, och tända lite ljus.

Jag laddar för en kommande fight. Ryan saknar pengar, Ja, ni förstår nog vad detta innebär. Hm, undra vem som får skulden om det fattas pengar om inte deras nya Aupair?  Och jag lovar er där hemma. Jag kommer bli fly förbannad om de ens har mage att fråga mig om jag tagit någonting. Saken är den att Ryan inte ens letat efter dem och i morse sa Marie till honom att verkligen tänka efter noga innan han anklagar någon då det är en mycket allvarlig sådan.

Idag är det inte bara Saint Patrick's Day utan det är även Laurens födelsedag.  Dagen till ära blev det frukost på sängen, pannkakor med jordgubbar och sirap givetvis. Det var en dundersuccé och riktigt mysigt att sitta hopkurad med hela familjen i sängen. En underbar start på dagen och bättre blir blev det och kommer det att bli.

Tog mod till mig idag och provade på Zumban på gymmet. Zumba är ett fitnessprogram inspirerat mycket at latinsk dans. Mycket rumpskakande blev det, men var ändå inte helt övertygad av passet, vilket jag dock tror har att göra med den lama instruktören.

Tisdagar är som bekant en av favoritdagarna då det är upphämtning tidigare i skolan med medhavande snackpåse. Idag blir det nog våfflor som tjejerna får smaska på på vägen till dansen. Och idag åker jag dessutom inte ensam utan Mathilda, Julias nya Aupair, åker med för att se vart dansskolan ligger och få lite mer koll på läget. Det blir roligt. Efter dansen är det familjemiddag på Dolphin, en fin skaldjursrestaurang som ligger nära dansen. Det ser jag verkligen jättemycket fram emot och det känns så otroligt skönt att man verkligen räknas som en i familjen.

Det ska bli kul att ge Lauren hennes presenter. Hunden, från American Girl, vet jag att hon kommer bli jätteglad över och koftan tror jag att hon kommer tycka om. Koftan är mörkblå med vita prickar på och jag tänker ha på mig ett linne som ser likadant ut och då är jag övertygad om att hon kommer tycka om den.

Måste bara tillägga att det är en sådan underbar stämning i huset för tillfället. Det är vackert väder, Marie och John går och småpussas och efter gårdagens lekdag med tjejerna kan det inte kännas bättre mellan oss.

Barnen har så mycket aktiviteter, och läxor på det, att vi inte får någon tid ihop att ha roligt på. Så därför hade vi schemalagt en playdate för mig och tjejerna idag. Jag hade tänkt överraska dem på rollerblades åkning, men Marie försade sig i morse så där rök den överraskningen. Äh, det gjorde inget då tjejerna var bra uppspelta, jag kanske ännu mer än om de inte visste vad som väntade dem, ändå.

Innan jag hämtade dem i skolan åkte jag till Julia Nuss, Laurens danskompis, som är på vägen till skolan för att träffa deras nya Aupair, Malin. Vi tog en lång promenad i området. Man blir knäpp här. Man försöker hänga fast vid allt som är svenskt och har med Sverige att göra. Det är roligt med ett svensk tillskott och Malin var supergo.

Rollerbladeshallen låg ca en halvtimmas bilfärd från skolan. Vi skulle äta någonting på vägen, men av någon mystisk anledning fanns det inte ett enda ställe att stanna och äta på under hela färden. Det finns bagelsaffärer överallt, men inte när man väl leta efter dem. Dunkin Donuts blev det till slut.

Oturligt nog var rullskridskobanan stängd på vardagar, men det blev bowling med litet klot i stället vilket var riktigt roligt. Efter kulkastningen åkte vi hem och gjorde hemmagjord pizza samtidigt som vi hade disco. Efter dansen blev det sagostund i mitt rum där jag läste Pippi Långstrump för dem. Det älskade det. Efter det kastade jag dem bokstavligen i bädd. Ett litet tips, när du bär och sedan kastar en 8-åring räkna med att en 10-åring också vill bli kastad. Och räkna dessutom med att hon är betydligt tyngre. Det känns i min rygg som om jag har skottat snö hela dagen. Skippade favoritpasset idag, för att jag verkligen inte kände för att gå och därför inte kunde motivera mig att göra det heller. Nu när jag ligger utmattad i sängen efter dagens alla aktiviteter är jag ganska glad att jag inte gick på passet i morse.  

Nu går jag och lägger mig med ett brett leende på läpparna. Har haft en underbar dag och det känns nu som om vi, jag och tjejerna, är tillbaka på rätt bana igen. Inte för att varit på fel, men för att jag, och även de, känt att det varit lite mycket tjatande från min sida. Oundvikligt måste jag tillägga. Det har dock sjunkit in lite hos dem nu och de förstår att om de gör som jag säger med en gång så behövs inget tjat. Låter bra tycker jag, även om jag vet att det aldrig kommer att inträffa.

Dagen i bilder

Vilket underbart, strålande och vackert väder det har varit hela helgen. Det är underligt hur mycket ens humör påverkas av vädret. Det känns som att det bara blir mer och mer så ju äldre man blir. Nu skriver jag ens och man, för det känns som om alla är lite gladare och mår lite bättre så fort solen tittar fram.

Idag fick jag en förkänning av hur det kommer kännas att spendera så många timmar i bilen som man gör då våren och sommarn kommer med ännu mer värme. Än så länge har det gått an då bilen varit räddningen från kylan, men känner lite oro för hur jag kommer känna inför att sätta mig i en stekhet bil flera månader framöver. Jag ber till gudarna att airconditionen, som lyckligtvis kom igång någorlunda snabbt idag, fortsätter att fungera och inte ger upp. Då är jag rökt.

Jag spenderade även söndagen med en hel del synliga amerikanska tår. Det är inget fel på sandaler. Fina sandaler. Det finns ju mängder av dem. Men varför i himmelens namn envisas de med att ha på sig äckligt fula flip flops?

Tid är ett märkligt fenomen. Här är jag. Där är ni. Samtidigt men ändå inte. Tidsskillnaden är märklig, Vad som är ännu märkligare är att man upplever tiden här annorlunda. Den går och går. Dag efter dag passerar och nu så har ännu en helg passerat.

Vad som även passerat är två mysiga vardagskvällar, onsdagen och torsdagen.

 I onsdags var det clustermeeting hos Tina, vilket är ett möte där alla Aupairer som åker genom Aupair in America och bor i samma område som mig, samlas Vi gjorde inget annat än att sitta i en ring och äta frukt och avskedstårta för en av tjejerna som snart ska åka hem, men det var riktigt roligt och mysigt ändå. Tina är vår counselor och säga vad man vill om henne så är hon kanske inte den mest företagsamma eller mest organiserade personen, men ett gott hjärta har hon.

Heidi har varit här i lite mer än ett halvår nu. OCH hon har på den långa tiden ätit tacos, vilket jag gjorde redan den första veckan. Så i torsdags såg vi till att det blev ändring på den saken. Hennes värdfamilj skulle ut och äta på kvällen så då passade det bra att jag och Johanna kom dit för lite myspys. Vi såg till att det fanns allting man kunde önska sig att fylla sina tortillabröd med. Johannas urgoa guacamole var pricken över i:et.     

  
  

     

Shopoholic? Nä, inte inledningsvis, men avslutningsvis.

Det är lustigt. Jag har aldrig sett mig som en person som har svårigheter med att shoppa. Snarare tvärt om. Men här. Här går det bara inte. Jag går nästan in dagligen för att shoppa, men på något vänster lyckas jag alltid komma ut tomhänt. Så blev det även idag.

Vi avslutade dagen med att gå på bio för att se Shopoholic. Se dem bara säger jag. Jag och Heidi hade breda leenden på läpparna hela filmen igenom och då vi gick ut ur salongen och tittade på klockan hade 105 minuter bara sådär.

Gårdagen var verkligen jobbig och även i morse blev det mycket tjatande. Det är så vansinnigt tröttsamt att tjata och är varken roliga för mig eller barnen. Det tar så mycket energi. Energi som jag annars kan lägga på att göra roliga saker med dem.

Därför kom mitt och Marie samtal idag mycket lägligt. Det var hon som föreslog att vi skulle sätta oss ner och prata om hur läget var. Det var verkligen ett bra samtal. Jag fick säga mitt och hon sitt. Självklart upplever barnen att jag tjatar mycket eftersom det är det jag har behövt göra för att få dem tillbaka på rätt bana igen, där de tar undan efter sig, sätter in i diskmaskinen, lägger kläderna i smutskorgen osv. Deras förra Aupair gjorde allting och anledningen till varför hon inte fick förlänga ett år med dem var för att barnen helt enkelt blivit för lata, ja ännu mer bortskämda helt enkelt. Marie tog på sig skulden för att jag lite blivit boven i dramat här. Hon har dock pratat med barnen och sagt till dem att allt som kommer ut ur min mun är hennes ord. Att hon har sagt åt mig att se till så ni gör alla de saker jag försöker få dem att göra.

Vad vi kom fram till var att jag och barnen måste få lite mer tid till att göra roliga saker, äta frukost ute innan skola, åka och bada eller gå på bio. Det kommer bli ändring på det nu. Och jag sa till henne att jag hellre ser att hon nästa gång säger till mig för att jag inte städat ordentligt än att jag inte gör saker med barnen. Jag vill egentligen inte tvätta, diska och skura matbordet. Jag vill ju bara vara med barnen.

I fortsättningen ska vi även försöka sätta oss ner varje söndag, eller måndag, och planera den kommande veckan. Vi kommer även att synkronisera våra e-mailkalendrar så att vi kan skicka inbjudningar när någon har ett möte eller liknande.

Vi diskuterade även maten och jag förklarade för henne att alla tankar och bristen på energi har fullständigt slukat min kreativitet vad gäller matlagningen. Det kommer dock bli bättre nu när de kommer vara hemma under helgerna. Hon uppmuntrade mig till att ha en dag i veckan där jag lagar mat. Då jag väljer vad vi kan äta. Vi kommer antagligen även att börja laga en hel del mat tillsammans, vilket jag verkligen ser fram emot.

Slutligen så uppmuntrade hon även mig till att låta henne veta om mina uppkommande planer. Jag vet att fråga om saker jag behöver är något jag måste arbeta på. Och detta är någonting hon märkt. Vill jag sluta tidigt för att jag behöver gå någonstans. Fråga! Vill jag ha några kompisar över. Fråga.

För att sammanfatta vårt lilla utvecklingssamtal så kom vi fram till att vi fått en väldig bra start, jag har gjort precis vad som väntas av mig, nu är det bara till att släppa lite på reglerna och ha mer skoj helt enkelt. Och vi ska fortsätta med att kommunicera. Det är a & o för, att som hon uttrycker det, jag ska få ett helt underbart och oförglömligt år där jag inte behöver känn att jag gåt miste om någonting.

Efter samtalet spenderade vi hela förmiddagen tillsammans i köket. Åt lunch, städade undan lite och bara umgicks helt enkelt. Jag gillar verkligen henne! Det märks att hon verkligen bryr sig på riktigt och det är skönt att känna att man har hennes stöd när det kommer till hur jag är emot barnen.

Mamma, hon frågade även när ni planerar att komma över och jag sa att ni har semester i juli. Juli som är en lugn och bra månad för henne på jobbet och då det är sommar innebär det att det finns många studenter tillgängliga för barnvaktning.

Dagen är fullspäckad med saker att göra. Det blir att hålla igång från morgon till kväll.

Morgonen var bra men om något lite stressigare än vanligt. Tjejerna ville inte riktigt lyssna på mig så det blev att plocka fram tjatmostern inom mig. Ingenting jag gillar att göra, men om behövs det så behövs det.  

Nu blir det en sväng till gymmet för lite stepuppvärmning följt av thaiboxen. Jag längtar verkligen till att få plocka fram fightern inom mig. Sedan blir det hem en snabbis för lunch, förhoppningsvis få någon att skriva en pettycashcheck innan jag åker till Burlington mallet för att hämta upp mina nya jeans som blivit upplagda. Från mallet direkt till skolan, tidigare eftersom det är onsdag, för att hämta upp minstingen och en kompis. Skynda hem för att se till att Katie får någonting i magen och duschar innan hennes Ballroomdance. Det blir nog fullpackat med ungar i bilen till dansen. Jag och Laurens kompisar går nog och smaskar i oss några bagels innan vi hämtar upp Katie. Efter dansen blir det till att köra hem alla barnen till respektive hus, göra middag åt alla Campbells och sedan på kvällen är det clustermeeting.

Nu sitter jag här, nästan i min ensamhet då bara Ryan och Cooper är hemma, ännu en tisdag. Jag är hemma istället för att befinna mig på Starbucks med de andra svenska Aupairerna. Sedan jag kom hit har jag bara lyckats att ta mig dit två gånger. Det beror inte på att jag inte försökt utan att jag varje tisdag av någon anledning har arbetat sent. Vid ett flertal tillfällen har jag nästan varit på väg ut ur dörren för att då få reda på att Marie sitter i bilkö, fått något extramöte eller något annat som håller mig fast i huset. Jag har alltså fallit på målsnöret tidigare och gör så även ikväll. Jag och Katie kom hem vid kvart över sex. Allt var i sin ordning. John och Ryan var hemma och alla hans läxor var gjorda. Jag började i lugnan ro förbereda mat åt dem. Ryan åt. Och Katie kom nu på att hon har konsert i kväll. Och hon måste åka nu! Så fort som attans fick hon slänga på sig kläderna, slänga i sig maten och slänga in saxofonen i bilen och bege sig till skolan med John. Strax därefter kom Lauren hem från dansen och självklart ville hon också åka dit, så då fick taxichauffören rycka ut och köra henna till biblioteket där Marie hämtade upp henne. Så, därav är jag hemma med Ryan ikväll.

Men helt tråkigt är det inte då American Idol drar ingång idag med ett två timmar lång specialprogram. Dessutom ringde Johanna och Heidi alldeles nyss. De var på väg till Starbuck, men hade som (förlåt mig Johanna och Heidi) vanligt åkt vilse. De var inte jättelångt ifrån mig, så kanske blir tar det vägen förbi här i stället. Om de hittar vill säga. Nu är jag tacksam för min vän T

Jag vaknade i morse av att regnet smattrade mot fönstret. Neej, tänkte jag. Vädret som var så underbart igår. Till en början regnade det bara, men det övergick snart till att stora snöflingor kom nerfallande från himlen i en rasande fart.

Jag vet inte längre om tisdagar är min favoritveckodag. Söndagar tar definitivt upp kampen om att vara det. Gårdagen var helt fantastisk. Jag vaknade som sagt tidigt. Gick ner och åt frukost i lugn och ro och njöt av stillheten och fågelkvittret som kom in från den öppna altandörren. Det tar mig ca 1o minuter att med bil ta mig till gymmet och de tio minuterna på söndagar kan mycket väl vara det bästa på hela veckan. En radiostation spelar på söndagsmornar bara akustiska låtar. Det är nästan som meditation att köra bil lyssnandes på de vackra avskalade melodierna.

         

Vem man än pratade med innan om Blue Man Group så hade de bara gott att säga om showen. Ni kommer att älska det! Det är så häftigt! Wow, vilken upplevelse! Folk har fått åka till sjukhus efter showen för att de skrattat så mycket. Visst lyfte man på smilbanden i mellan åt, men någon risk för ett sjukhusbesök var det verkligen inte. Ibland kan förväntningar vara så höra att ingenting riktigt kan leva upp till det. Men jag tror inte att det var förväntningarna, även om e var skyhöga, som var orsaken till att ingen av oss riktigt var begeistrade över de blåa snubbarnas framträdande.

Min profetia inför igår gick i stöpet redan innan jag åkte hemifrån. Anna har lugninflammation så dessvärre kunde hon inte följa med. Inget av de andra sakerna jag trodde skulle inträffa gjorde så. Vi var heller inte supernöjda med vad vi sett.

Om vi skulle behövt uppsöka ett sjukhus i går så var det inte efter föreställningen utan på grund av restaurangbesöket efteråt. Vi tänkte att vi skulle testa på något nytt så vi bestämde oss för att äta någonstans i China Town. Vi fastnade till slut för en vietnamesisk restaurang . Allting vekade bra, inredningen var okej, maten såg go ut och det var många som satt där och åt. Jag kom att tänka på ett turisttips jag fått, om att många matgäster indikerar på att det är en bra restaurang. Jag vet inte med vems mått mätta denna restaurang var bra. Så ett sjukhusbesök skulle kunnat inträffa igår av matförgiftning eller av ren svält. Jag kunde bara äta två tuggor av maten, då den bara växte i munnen på mig.

Efter gårdagens vackra väder är det lite svårare idag att hålla sinnesstämningen uppe idag. Bröstet värker, andningen går trögare och tankar har en tendens att vandra till er där hemma.  MEN, man väljer själv hur man vill bemöta dagen och alla dess händelser och jag vet att jag kommer välkomna allt med ett skinande leende.

Nu vet jag varken ut eller in. Ögonlocken är riktigt tunga och min hjärna är helkolig. Inte så konstigt med tanke på att jag gick upp halv sex i går och fem idag. Fem idag eftersom det är Daylight saving time, viket är detsamma som att man ställer om till sommartid. Så nu och fram till den 29 mars så skiljer det bara fem timmar mellan mig och er där hemma.

Jag tänker därför inte försöka mig på något längre försök med att beskriva uppträdandet idag. De första orden som kommer att tänka på efter upplevelsen är toalettpappersdisco, neon, Guantanamo, frågetecken, frågetecken, frågetecken. Jag utvecklar mer imorgon. God natt!

Vi kommer gå ut från salongen supernöjda med vad vi sett, men fortfarande lite konfunderade över vad egentligen vi just vart på.

Anna kommer bli uppdragen på scen. Jag kommer få massa vatten över mig. Johanna kommer även hon bli inblandat i något, om hon inte blir uppdragen på scen kommer de blåa små snubbarna på något annat sätt dra all uppmärksamhet åt hennes håll.

Detta är ett uttryck som alltid dyker upp i mitt huvud varje gång jag känner mig ineffektiv. Fråga mig inte varför eller vart uttrycket ens kommer ifrån. Men det är något mamma brukar säga och på något sätt förknippar jag det med mig vara missnöjd för att jag låter tiden gå. Minut efter minut rinner iväg utan att jag får något vettigt gjort. Nu vet jag att jag är lite för hård mot mig själv, men trivs ändå bäst när jag hela tiden gör saker, har många bollar i luften och får många saker avbockat från att-göra-listorna.

Så, nu är det in i duschen. Sedan iväg in till Boston för Blue man group och när jag kommer hem blir det skärpning med bloggandet. Då har jag en del bekännelser att göra.

Nu är det verkligen vår, om så bara för några dagar. Igår när jag följde tjejerna till bussen kände jag lukten av den. Nu hoppas jag bara att den är här för att stanna och att inga fler snöstormar kommer och jagar iväg den igen.

Jag hade egentligen tänkt att jag skulle börja med scrapbookingen igår, men så blev det naturligtvis inte. Familjen åkte tidigare än vanligt till Vermont, de var ute ur huset vid fyratiden, och när de åker innebär det definitivt att kylen gapar tom. Till min stora förfasa så hade, vad jag tror, Marie hittat min Cashewgömma och säkert fyllt snackpåsen rejält med mina stackars nötter. I burken fanns bara några små ensamma och ledsna nötter kvar.  Jag var därför "tvungen" att åka en sväng förbi Wholefood igår för att inhandla lite föda. Det var inte så att jag inte njöt av att göra inhandlingen. Vårdoften var i luften, butiken var fullpackad med folk och mängder med demonstratriser stod redo att bjuda på alla möjliga godsaker. Jag köpte ägg, nötter, jordgubbar och keso. Jag vet inte, men jag kände på mig att då jag tog äggkartongen att äggen några ägg skulle vara söndriga. Jag öppnade därför kartongen en snabbis och alla äggen verkade vara hela. MEN när jag kom till kassan och kassörskan öppnade, så var det naturligtvis ett ägg som var söndrigt. Jag skyndade mig tillbaka för att hämta en ny kartong. Jag fick sicksacka mellan vin- och ostprovningen. KRASCH! Fanken, vad pinsamt jag tappade hela kartongen i golvet när jag skulle lyfta på locket och försäkra mig om att äggen var hela. Äh, Don't worry! Blev reaktionerna från personalen och jag tänkte att nä då gör jag inte det. Så jag skyndade tillbaka till kassan med en äggkartong innehållande 12 hela, bruna och ekologiska ägg.

Nu ska jag snart åka iväg till Cambridge för att hämta upp Heidi innan vi tar oss en tur till Ikea och Wrentham Village Premiun Outlets. Jag behöver inhandla lingonsylten inför Maries födelsedagsmiddag, som förhoppningsvis kan bli av nästa vecka, och en förstringsspegel skulle inte heller sitta fel.

         

Idag på dagen (kaka på kaka) fyller mitt Campbellfamiljeskap sex veckor. Jag har ingen aning om vad all tid tagit vägen. Den har fullständigt flugit förbi. Allting kändes bra redan från början hos familjen men det bästa är ändå att det bara blir bättre och bättre. Här skulle det passa att skriva att jag så sakteligen börjar tycka om de små liven, men det skulle inte göra sanningen rättvis. Jag redan fallit pladask för dem. De är änna små charmtroll allihopa. Det är t.o.m. så att jag kan se fram emot tills jag ska hämta dem från skolan eller vid busshållplatsen. Genom ofta små saker de gör och säger förstår jag att de inte tycker jag är så pjåkig jag heller. Som idag när Lauren satt och gjorde sin matteläxa så skulle hon dela in föremål i högar. Högarna skulle representera alla familjemedlemmar och jag var en självklar hög. En annan dag när jag och Katie tog en promenad med hunden fällde Katie en kommentar som i efterhand värmer lite extra. Hon sa att hon trodde jag bara skulle ha med mig massor av sjalar hem efter två år. Det var inte samtalsämnet som var det intressanta utan att hon någonstans räknade med att jag skulle stanna i två år.

Jag vet vad ni tänker och kanske tänker jag samma sak. Just därför skriver jag detta, så att jag de dagar då jag känner för att ta mitt pick och pack och dra kan gå tillbaka och läsa om de bra dagarna. Jag är väl medveten om att framtiden håller både bra och dåliga dagar. Just nu är jag bara väldigt tacksam att jag ännu inte upplevt någon av de dåliga. Jag är tacksam för att jag hamnat i en sådan underbar familj som jag har gjort. Underbara föräldrar som överöser sina barn med kärlek och uppfostrar dem på ett helt fantastiskt sett.

Dagarna har som sagt bara rasat iväg. Försöker komma iväg till gymmet så många mornar som det går. Jag trivs som fisken där verkligen. Jag skrev till mamma häromdagen att jag blivit mycket vigare och säkerligen mycket starkare också. Stretchningen är definitivt inte som den är hemma utan här kör man mer juckstilen. Man juckar sig djupare och djupare in i stretchen. Även om jag tränade mycket , och säkert mer än vad jag gör här nu, hemma i Sverige så känns det som att träningen är effektivare här. Övningarna är bättre och passen överlag håller mycket högre standard här.

Jag provade på Thaiaerobic häromdagen, vilket var ett riktigt riktigt bra pass. Namnet var dock lite missvisande då det inte var mycket Thaiboxning över det utan bara hederlig boxning. Det är lustigt för boxning frambringar alltid något visst inom mig. Det finns en liten Mohamed Ali gömd i mig.  

Imorgon är det redan fredag och även om jag älskar att ha dem omkring så ska det bli skönt med lite lugn och ro. Igår hämtade jag ut nästan 200 bilder så imorgon ser jag fram emot att dra igång med scrapbookandet. Lördagen blir en favorit i repris med ett Outlet- och Ikeabesök och på söndag är vi sex svenska Aupairer som ska på Blue man group. Fråga mig inte riktigt vad det är, för jag har inte riktigt kolla på det. Jag lovar att återkomma med full redogörelse efter söndagens föreställning. Det enda jag än så länge vet om det är att det är en grupp med blå människor som framträder utan att prata. De är vansinnigt roliga och alla fullständigt älskar showen.

Välkommen hem Svendréns. Jag hoppas att ni haft en helt underbar resa och att din födelsedag Annika var fantastiskt. Jag ser fram emot att få se era bruns små nosar på Skypen snart.

Nu har gårdagens händelse fått smälta in lite. Kan inte förstå vilken enorm tur vi hade. Olyckan hade mycket väl kunnat leda till att jag blivit hemskickat. Nu kanske jag tog i lite väl mycket, men hade vi inte haft turen på vår sida igår och familjen skulle behöva kontaktas så tror jag inte jag skulle vilja vara kvar här med den dåliga stämningen det skulle innebära.

Tisdagar har blivit lite av favoritveckodagen. Mornarna brukar gå smidigt, det är ett bra morgonpass på gymmet men det bästa av allt jag hämtar upp Lauren och Julia lite tidigare från skolan för att ta dem till dansen. Varje gång har jag med en snackbag till dem. Och varje gång är det en överraskning vad den innehåller. En gång var det pizzasnäckor, en annan gång favoritbageln med cream cheese och idag är det pannkakor. De tycker alltid de är lika roligt och springer varje gång till bilen för att få reda på vad översakningen för veckan är.

Medans Lauren sedan är på dans har jag två bonustimmar att göra vad jag känner för.

Så var det dags att lägga ännu en Snowday bakom sig. Med tanke på hur denna dag utspelade sig är jag inte så säkert på att jag någonsin helt kommer att kunna lägga den bakom mig.

Det har vart gasen i botten från morgon till kväll. Knackningen på min dörr imorse måste ha varit någon gång runt halvsexsnåret. Jag lyckades somna om upp vid sjutiden. Vid fruosten fick jag sällskap av två insnöade föräldrar och det var givetvis mycket mysigt att få lite tid tillsammans med dem. Jag förberedde lite fattiga riddaresmet så att det endast var att doppa och steka bröden när barnen skulle vakna upp. Frukosten var riktigt uppskattad, men å andra sidan är det inte mycket som kan gå fel när barnen är så uppspelta över att få vara hemma från skolan.

Dagen gick i ett vansinnigt tempo och fylldes med alla tänkbara aktiviteter från kojbygge, playdates, pulkaåkning, filmtitt till nagelmålning. Målade naglarna på Lauren, Katie och hennes kompis Callie. Det var riktigt skojigt. Callie fick sina naglar målande som Ying och Yang, Katie fick meloner och Lauren fick rosa naglar med hundtassavtryck.

11 timmar instängd i ett hus fullt med ungar tar på krafterna vill jag lova och för att överleva behövde jag verkligen komma utanför dörren. Detta trots det dåliga väderlaget.
Heidi har idag varit här i sex månader så i lördags bestämde vi oss för att gå och se Shopaholic för att fira. Heidis och Johannas barn hade också varit hemma från skolan idag så biobesöket var verkligen något vi alla såg fram emot och var i stort behov av.

Det var så skönt när jag rullade ner för uppfarten. Jag kunde äntligen andas ut. Trodde jag. Inte visste jag då vad som väntade.
Jag åkte till Johanna och var framme vid halv sjutiden. Bion började 19.15 och Heidi skulle möta upp oss där. Jag gick in till Johanna och höll henne sällskap när hon slängde i sig några köttbullar samtidigt som jag pratade med Scott. Han är så himla gullig och supergo. Tiden var knapp och vi skulle fortfarande hinna in till bion och möta upp Heidi. Hon var redan framme och hade köpt biljetter.  Gps:en visade att vi skulle vara framme någon minut efter sju.. Allt var lugnt fram till dess men sedan började äventyret.

Den röda trafikljusvågen och trafiken åt upp minut efter minut. Stressnivån steg och steg. Till slut så var vi framme vid bion och det var "bara" till att parkera. Vi körde in på första bästa parkering men upptäckte i sista sekund att det var jättedyrt att stå där så fick lirkade oss ut så fort som möjligt. I den vevan lyckades jag vid bommen vid utsläppet backa istället för att köra framåt vilket utlöste ett skratt hos mannen i luckan och hos min medpassagerare och en lätt röd färg i mitt ansikte.
Nu var det bara att fort som gatan hitta en ny parkering. Scott hade sagt någonting om något parkeringshus precis vid bion så vad vi nu försökte med var att hitta en snabb genväg till det. DET SKULLE VI INTE HA GJORT.

Vi såg parkeringshusskylten och i alla iver och stress försökte vi gena och körde på en konvex gata. Inte bra att göra när det under dagen kommit upp mot en halvmeter snö. Det var som upplagt för att vi skulle köra fast i snön där, inte hinna till bion, drabbas av panik, fråga personer i omgivningen om hjälp, få tipset om att ringa polisen och betala över 100 dollar för eländet, ringa bergningsfirman, springa efter hjälp igen för att få tag på en man i en plogbil som hjälpte oss att plöja undan lite snö, få hjälp av plogmannens undersåte som kom med två skyfflar och hjälpte oss att skyffla undan snön. OCH det var precis vad som hände.

Det värsta scenariot som mycket väl skulle kunnat ha inträffat var att vi inte kom loss och var tvungna att ringa polisen, betala dyra pengar för att de kom dit, betala mer pengar för bärgning, behöva berätta allting för min familj, som egentligen inte tillåter mig att ta bilen in till Boston där vi givetvis var, behöva förklara och ursäkta mig fördem och verkligen förstöra stämningen i husetLyckligtvis så ordnade det sig till det bästa. Med hjälp av plogbilen och skyfflarna kunde vi efter en dryg timmas kamp komma loss. Heidi hittade oss på bakgatan och hon hade dessutom lyckats få tillbaka alla pengar från biobiljetterna. Är visserligen 18 dollar fattigare men vilket inte berodde på den galna strapatsen utan på middagen vi åt efteråt.

Det var inte mycket som gick vår väg i kväll. Tanken var att hitta något närliggande café att lugna nerverna lite på, men bilen ville inte riktigt dit utan körde oss in till centrala Boston istället. Vi var helt själva på hela Newbury street. Inte en kotte så långt ögat kunde nå och svinkallt dessutom yrde vi runt och försökte hitta något mysigt ställe som hade öppet. Det blev till slut Joe's vilket inte var så dumt även om det spelade begravningslåtar till en börjar.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

Dagsutflykten igår till Providence var helt underbar. Jag och Johanna hade kikat lite dagen innan på hur vädret skulle bli och det såg inte sådär jättelovande ut.  Helt klart var det ett snöoväder på väg in. Det märktes inte av igår i vilket fall. Solen sken och himlen var klarblå. Jag hämtade upp Heidi vid halvtolv tiden och efter ca en timma var vi framme vid vår slutdestination.

Jag hade föreställt mig att Providens skulle vara en liten stad med många bensinmackar. Jag hade fått känslan av att det skulle vara backigt som i San Fransisco. Visst fanns det backar, men tveksam om det går att jämföra med San Fransisco alltså. Några bensinmackar fanns det givetvis men det var inte det som utmärkte stan precis. Providence var jättemysig. Husen var mycket högre än vad jag trodde det skulle vara. Känslan av staden var ungdomlig. Kanske inte så konstigt när det är en stor studentstad där bl.a. ett det mycket välkända universitetet Brown ligger.

Vi gick en härlig promenad genom Providence och stannade och fikade på ett Svenskt Café. Det var jättemysigt och väldigt Carl Larsson inspirerat. Jag tog deras specialsallad som var en sallad på spenat, mangol och ruccola, blåmögelost, pekannötter, mandarin och någon god vinägrett.

Efter promenaden åkte vi till mataffären för att handla till dagens middag, men även så att Totte, som Johannas pojkvän kallas, kunde storhandla till grabblyan. Vi fortsatte på det svenska temat och inhandlade därför lax, potatis, gräslök, gräddfil, citron, jordgubbar och glas. Det blev så vansinnigt gott. Laxen tillagades á la Johannas värdfamilj. Detta betyder att den färska laxen läggs i kallt vatten i en kastrull därefter väntar man på att vattnet precis kokar upp. Då stänger man av plattan, sätter på locket på kastrullen och väntar därefter i tio minuter. Sedan är laxen klar. Jag kan inte säga annat än att någon godare lax får man leta efter.

Efter matvarushoppingen hade vi tid för lite tv-spelslir. Det blev typ Gitarrhero. Jag tror det kallades något annat men det var samma sak. Min musikådra är inte större än kapillärerna i mina öron, så jag höll mig på easy till att börja med för att sedan avancera till medium på liten enklare låtar. Det var riktigt skojigt faktiskt.

Till middagen blev vi sju stycken. Jag, Heidi, Johanna, Totte och tre av hans svenska collegekompisar. Grymt trevligt var det verkligen och när det sedan var dags att åka hem ångrade jag och Heidi oss ganska rejält att vi inte tagit med övernattningskittet. Henrik, en av killarna, var en rackare på tv-spelet. Jädrans vad han rockade loss. Han slog på trummorna och vevade på gitarren som bara den. Det behövs nog inte sägas att han körde på expert, vilket var tre nivåer över mig.

Heidi var gullig och körde vägen tillbaka till Cambridge så att jag kunde blunda i fem minuter så att jag kunde hålla ögonen öppna under den återstående sträckan hem till mig.

Jag gjorde tre mycket intressanta observationer. 1. Damen i svart hade tåringar. Inte bara en utav flera av dem. Vem har det liksom? 2. Damen som man tror är jättesmal om man ser henne över en disk, men som i själva verket är jättestor om studerar henne i helfigur har världens största halkussvalkusär. 3. Stephen/Trikåmannen har hål i örat....i vänster örat!  

Temat på passet idag var solsken. Varför kan man då fråga sig? Jo, det är tydligen en snöstorm på väg. Det var kanske det sista jag hoppats på, men men. Får bita ihop och hålla tummarna för att det inte blir så illa så att det blir Snowday för barnen.

Hade planerat att jag skulle ta det lugnt några timmar efter jag kom hem från gymmet. Äta, duscha och läsa en tidning, men så blev det inte.

Mamma ringde och hjälpte mig med Maries, som fyller år idag, födelsedagspresent. Jag gömde ett kuvert till henne i lådan med vin som de tog med sig upp till skidstugan i fredags. I kuvertet fanns ett jättefint födelsekort med passande text och min present till henne.  Presenten är en lagad (svensk) middag vid dukat bord. Sedan jag kom hit så har vi inte använt matbordet en enda gång och därmed inte haft en riktigt lagad måltid. Katastrof. Så nu ska det bli ändring på det. Bordet ska dukas med kniv, gaffel och sked till desserten, vinglasen de fick av mig i present när jag kom, servetter och mycket tända ljus.

Den lilla tiden av förmiddagen gick åt till att åka och handla. Spenderade sjukt mycket mer tid i affären än vad som var nödvändigt för det lilla jag skulle ha. Men jag letade ihjäl mig efter grädde. Och då menar jag inte Fat Free, som alla produkter är här. De hade verkligen inte vanlig hederlig grädde så det fick bli den fetaste de hade. Hade ett ärende jag behövde göra för Marie också, vilket var att åka till den hundaffären, himmelriket för hundar, och köpa hundmat. Det var inte det lättaste när det fanns en miljard olika märken, sorter och smaker att välja mellan. Till slut frågade jag dock personalen och då var det bara att säga Cooper Campbell så kom hans journal upp över vad han äter osv. Smidigt värre.

Köttbullemiddagskokande är vad jag ägnat eftermiddagen åt alltså. Resultatet blev grymt bra, men utan hjälpen från mamma som var med mig på andra sidan luren skulle det aldrig ha gått. Det är för roligt att hon kan sitta där hemma framför Bingolotto och hjälpa sin dotter som lagar mat på andra sidan jorden. Vi ska äta middagen idag utan förberedde den bara så att det inte blir så bökigt när Marie väl säger att hon har tid för att sitta ner och njuta av maten i fem minuter.

Nu ska jag försöka mysa till det. Ska bädda om sängen så att det bara är att glida ner där ikväll och sedan ska jag ta mig ett långt och skönt bubbelbad och läsa tidningen samtidigt. Har förresten beställt en prenumeration av Fitness, så den borde dimpa ner i brevlådan snart. Jag fattar inte hur det kan vara så billigt med tidningsprenumerationer här. Tror jag betalde 6.25 dollar för ett år som är 12 nummer, vilket är billigare än två lösnummer.