BostonPickle

I går hade jag bokstavligen en helvetesfärd till himlen. Efter att barnen kommit iväg som de ska på morgonen och innan de kommer hem igen är jag ledig på dagarna. Igår bestämde jag mig för att kolla in ett stort köpcenter, Natick Collection, som ligger i trakterna. Vad jag trodde var min nya vän, Tomtom/Gps:en, fick följa med på resan. Det visade dock att vi inte var så goda vänner trotsallt då vi till att börja med hade en hel del svårigheter med samarbetet. Han tyckte till att börja med att det var roligt att lura ut mig på den femfiliga motorvägen. I fel riktning dessutom. Att köra på motorvägen var dock inte så farligt som jag hade trott. Höll man bara tungan rätt i mun så var det inga problem.

Efter en halvtimmas bilfärd i fel riktning stannade vi vid en bensinmack för att ta ett rejält snack. Vi hade lite svårigheter att förstå varandra, men när vi sedan rullade ut från macken och dessutom i rätt riktning var jag lättad. Vad jag inte visste då var att jag snart skulle trotsa Tomtom och ta en annan väg. Fel väg genom tullarna, som man absolut inte ska ta. Jag hade inte riktigt förstått när han frågade om jag vill undvika något, som alltså var tullarna, utan jag hade trott att han menade motorvägarna.

Fram till köpcentret kom vi till slut. Jag skulle verkligen inte beskriva mig som en person som ofta tappar talförmågan, men nu hände det igen. Först av den vackra utsikten i Vermont och nu av det enorma köpcentret. Himmelriket. Macy's, Victoria secret, Gucci, Forever 21, Sephora, Abercrombie & Fitch, American Eagle Outfitters, Banana Republic, Lucy, Madewell....vad du än söker så finns det här.

Mina favoritbutiker var de två sistnämnda, Lucy och Madewell. Lucy hade jättesnygga träningskläder, allt från yoga till löpning, och Madewell hade grymt snygga kläder och accessoarer, snygga jeans, tröjor och skor.

På vägen hem tog jag vägen förbi Wholefood, som en är matvarukedja som säljer livsmedel som innehåller naturliga ingredienser och som inte förädlats mer än nödvändigt, för att kolla in utbudet. Det märks verkligen att man nu bor i valmöjligheternas land. Det är mycket enklare att leva osunt här eftersom det är onyttigheters om det skyltas med mest, men de har verkligen bra mat här med.

Det första man möts av när man kommer in i butiken är den fräschaste fruktavdelning som jag någonsin skådat. Det börjar bra, men blir bara bättre och bättre. De finns en stor avdelning för nötter, torkad frukt(ja, fikon med) och en hel vägg med "självhällning" (à la Risenta men mycket bättre)av mjöl-, gryn, nöt- och rissorter (linfrön finns). Fisk-, kött- och färdigmatsdisken får högsta betyg. Du kan i stort sätt få vilken färdigmat du vill, goda sallader, smörgåsar, fullkornssushi, sjögräs.

Mataffären hade t.o.m. min grekiska favorit yoghurt, så här kommer jag garanterat spendera mycket mer tid.

Slutbetyget för Wholefood: MVG

Här slösas det inte med sömn inte. Klockan ringde i morse vid 05.30. Idag är det in till Boston som är i planeringen. Jag ska visserligen inte vara hos Heidi förens vid elvatiden, men det är nu grymt skönt att vara ensam i huset så ville få lite extra tid för att tjuta av stillheten.

Jag tänkte dessutom försöka hinna med att tvätta bilen, vilket är ett enormt projekt. Ni skulle bara se hur den ser ut. Naturligtvis är den smutsig utanpå till följd av vädret, men inuti ser det ut som om ett tredje världskrig har ägt rum.

När katten är borta dansar råttorna på bordet = När familjen är borta tar deras nya Aupair fram kameran och fotograferar huset=)

När jag nu ligger här utmattad i sängen och tänker tillbaka på dagen har jag en härlig känsla i bröstet. Vilken underbar dag det har varit. Eftermiddagen var riktigt bra. Jag och tjejerna åkte hemifrån vid fyratiden. Efter att jag och Katie lämnat Lauren på hennes dansskola åkte vi till Dunkin Donuts för bagels och kaffe/smoothie. Sedan åkte vi till biblioteket i Natick där Katie gjorde sina läxor medan jag satt och läste. Har redan haft några riktigt härliga och oförglömliga moments med barnen och detta var ett av dem.

Lauren ville så gärna också åka till biblioteket för att kolla in dockskåpet och "slottet", så efter att vi hämtat upp henne och efter ett snabbt stopp på en pizzeria åkte vi dit....igen.

Innan jag gick och la mig fick jag ett "thank you very much", med betoning på very från Marie. Ett bra avslut på en mycket bra dag.

Vad heter sjukdomen Sune får när han och hans klasskamrater ska hälsa på hans mamma på hennes arbetsplats? På biblioteket? Skrik- & gapsjukan? Den drabbades jag av idag när jag för första gången var på gymmet. Jag har märken i mina handflator efter att ha borrat ner naglarna för att förhindra en skrattattack. Får inte börja skratta. Får inte börja skratta. Men vad gör man när man ser alla dessa amerikaner träna. Det ät lätt att föreställa sig en mycket kraftigt "byggd" person, för att uttrycka mig på ett vänligt sätt. Svårare är det att förställa sig och ännu svårare att beskriva de kroppsbyggnaderna som förekom på gymmet. Jag skulle beskriva dem som seniga geléklumpar. Man måste verkligen se det med egna ögon för att förstå.

Träningen var dock mycket bra. Bra men annorlunda. Gick på ett 45-minuters långt step express pass lett av en av Maries vänner, Marca. Jag behövde verkligen träningspasset för att rensa hjärnan lite.

Nu blir det en snabb dusch innan jag ger mig ut på en liten åktur. Tänkte försöka hinna med att kolla in TJ maxx (låter det bra Ika?) innan barnen kommer hem. Ikväll har Lauren dans och jag och Katie åker då till biblioteket bredvid. Det blir mysigt.

Föresten har vi dejt på söndag Sanna? SUPERBOWL!

Tror ni inte att toaletten i barnens badrum, som jag nu får använda tills mina rör är fixade, härmed också är ur funktion. När jag skulle tvätta av mig i kväll såg jag i ögontvrån en träpinne sticka upp från toalettsitsen. Proppen hade tagits fram. Stopp i toaletten. Jag orkar inte. Nu tror väl Johan att jag orsakat det också.

Nu har jag checkat ut efter en fjorton timmara lång arbetsdag p.g.a. snowday. Jag ber till gudarna att det inte blir minusgrader i natt för då finns det ingen chans att bussarna får i det tjocka lagret fruset slask.

Tillät mig själv i morse om att bli övertalad att göra pannkakor till frukost. Vad jobbigt tänkte jag till en början, men så slog det mig att jag ju befinner mig i Amerika. Landet som uppfann orden snabbt och enkelt. Det måste finnas någon färdig smet eller pulver i skafferiet. Och mycket riktigt så fanns det där. Lite pulver och vatten sedan var det klart. Barnsligt enkelt och fantastiskt roligt att använda fantasin för att göra roliga pannkaksformer. Mycket uppskattat.  

Kom precis hem från en härlig promenad i den djupa snön med Cooper och Katie. Det kändes skönt att få lite tid med bara Katie. Jag frågade lite om vad hon tyckte om mig än så länge och hon svarade att hon gillade mig. Hon är bara för underbar.

Det är visst så det funkar här. Är väderförhållandena för dålig, när skolbussen kanske inte kan ta sig fram, stänger det skolorna under dagen. Det är precis vad som hänt med barnens skolor idag. Än så länge har jag inte sett skymten av ens en lite snöstorm så det känns lite underligt måste jag säga. Det är väl ännu ett test jag ska ställas inför. Lika bra att alla prövningar kommer i början. Vad som förväntas av mig under dagen vet jag inte, men det ska bli alla fall bli skönt att få spendera lite mer tid i sängen.

Innan jag kom hit förstod jag inte betydelsen av språk. Det är ju genom språket man kommunicerar och genom kommunikationen man får en relation till någon. Just nu känner jag att språket utgör lite av en barriär mellan mig och familjen. Det förlänger och förstvårar själva lära-känna-processen. Jag känner att jag inte riktigt kan vara hundra procent mig själv, vilket är självklart eftersom jag inte kan uttrycka det jag verkligen vill säga och känner.
Därför var det extra skönt idag att träffa lite svenskar. Helt underbara tjejer (och killar) som förstår precis vad man går igenom och kan svara på alla frågor som de i sin tur fick besvarat av tidigare Aupairer. Vi har något väldigt likt gemensamt, men ändå så olikt. Vi har alla lämnat familjen, vänner och tryggheten i Sverige för ett liv här. Ett liv till en början utan socialt nätverk i ett främmande land. Vi har alla en amerikansk familj gemensamt, men det är här olikheten börjar. Ingen familj är den andre lik. Hur många barn, föräldrar, husdjur, bilar det finns i familjen är olika? Vad familjen äter, jobbar med, gör på fritiden, har för intressen är olika.

När jag satt där i bokaffären omringad av alla svenska aupairer fascinerades jag av hur olika liv och historier vi har. Jag insåg att jag innan på något sett trott att det bara finns ett Aupair liv. Att vilken familj man än har blir året eller åren man spenderar här nästan detsamma. Skillnaden på hur våra liv är här i Amerika är större än vad jag någonsin kunde tänka mig.

Det var härligt var det att träffa dem alla och längtar verkligen till nästa gång vi ses. Supergoa tjejer och killar verkligen.

Bara genom att läsa de två sista inläggen inser jag att jag utvecklas. Nyckelorden är insikt och utmaningar.

Så var nästan ännu en arbetsdag till ända. Det blev en hel del ärenden precis som planerat. Klockan ringde vis 6-tiden, då det var dags att stiga upp för att fixa frukost till Ryan. Marie är on a mission i år om att gå ner 40 pounds, fråga mig inte hur mycket det är för det har jag ingen aning om men jag antar att det är en hel del. Så jag är inte bara deras nya Aupair utan även hennes, och familjens, kostrådgivare och personliga tränare. När jag kom ner till frukosten i morse hade således Marie redan åkt till gymmet och jag lämnades med alla miljarders triljaders frågor om hur jag skulle överleva morgonen. Med Ryan gick det hur smidigt som helst för ut genom dörren steg han prick 06.50 som planerat. Med tjejerna däremot gick det inte fullt lika bra. Det började dock bra. Fick dem t.o.m att äta havregrynsgröt med kanel och äpple till frukost, vilket var lite överraskande. Från där gick det bara utför. Marie kom hem vid halv åtta och tjejerna ska vara iväg ut från huset 07.50. Jag trodde att jag hade allt under kontroll. Men inte. De var verkligen inte färdiga. Men med en Aupair, en mamma och en pappa var Lauren och Katie färdiga i tid och jag kunde pusta ut.

Sedan var det dags för alla ärenden. Först på tur stod en tripp till tjejernas skola där jag skulle hämta upp Katie och av hennes vänner i dag. Vidare till deras dansskola där jag skulle lämna av dem. Runt och runt körde vi för att jag skulle få en bild av området. Mållöst vackert.

Vi åkte till gymmet för att fixa medlemskapet, vilket ska bli så enormt skönt att få lite egentid att rensa hjärnan med, ordnade ett bankkonto och åkte och storhandlade. Det känns redan att man blivit lite amerikaniserad, för klar och tydlig var jag med vad jag ville ha i mataffären. Mer än så hann vi inte utan alla ärenden tog sin lilla tid.

Jag åkte hem för en snabb lunch, vilket blev min absoluta favorit, gèvresallad med avokado, bacon, broccoli, päron och nötter.

Katie skulle bli hämtad vid tretiden, så efter lunch hade jag en dryg timme på mig att köra runt och börja känna mig som hemma på de amerikanska vägarna. Precis när jag hade kört ut från garaget fick jag syn på att varningslampan för lite bensin lös. Ut i bilen och in i huset för att fråga John om hur mycket det var kvar. Det komiska var att då han kom ut och satte sig i bilen för att kolla så var den helsläckt och visaren visade att det var massor av bensin kvar. Han måste trott att jag är helt dum i huvudet och iq-befriad. MEN, så bara några minuter efter jag svängt ut från avfarten började den lysa igen. Ett ärende som vi inte hann med i dag var att ordna ett kort på biblioteket, så jagt änkte att det är lika bra att fixa det själv. Bensinen måste ju räcka dit. Är nu en mycket stolt ägare av ett lånekort som jag ordnat helt själv. Duktigt Frida.

Efter biblioteket körde jag direkt till Katies skola även om jag visste att jag skulle vara en dryg halvtimma tidig. Vågade inte chansa på att bensinen inte skulle räcka ända till danslektionen. Här insåg jag dock att jag skulle behöva ringa till John och fråga hur man tankar här i staterna.

Tjejerna kom till dansen i god tid. Försökte ringa hem, men ingen svarade. Äh, tänkte jag. Det kan la inte vara så svårt att tanka. Jo, det kan det kan jag lova. Jag började fint med att köra upp på fel sida pumpen. Lämnade dock bilen där för att gå in och fråga om hjälp. Ut kom killen och han liksom jag insåg att jag skulle behöva köra fram för att sedan backa in framför en annan pump. Det gick inte så bra, men vi fick oss några goa skratt i alla fall. Sedan var det det där med vilken bensin man ska ha. Jag har ingen aning, Regular blir bra. Killen satte i alla fall in pumpen i bilen och gick iväg. Men hallå, Trodde han att han var klar nu eller? Icke som icke. In gick jag och hämtade honom igen och där stod vi tillslut, han tankade bilen och en korkad blondin stod bredvid och såg ut som ett frågetäcke. Alla på hela macken fick sig ett gott skratt.

Ikväll hämtar Anna, en annan svensk Aupair i området som jag har haft lite kontakt med innan jag kom hit. På tisdagar klockan åtta är det traditionell träff på Starbuck med andra Aupairer, bara svenska tror jag, Ser jättemycket fram emot att träffa de andra tjejerna. Skönt att komma utanför huset och få lite ombyte.

Du kommer ihåg att jag skrev att rören till mitt badrum troligtvis är söndriga och att vattnet därför är avstängt. Detta betyder naturligtvis att det inte går att spola efter som det inte finns något vatten. Detta visste inte lilla Lauren när hon kom hem från skolan så helt ovetandes satte hon sig på toan och gjorde en stor, och då menar jag verkligen rejäl, nummer två. Några minuter senare kom hon intassande i köket och ville viska något hemligt till mig. Jag förstod precis vad det rörde sig om. Olyckan hade redan varit framme så vad fanns det mer att göra än att låta det ligga kvar. Problemet var ur världen för hennes del men det är här det börjar för mig. När John kommer hem ikväll och ska kolla på rören, vem tror du då han tror korven tillhör? Vem tror du rörmockaren tror den tillhör när den enda som är hemma när han kommer för att fixa toaletten är Aupairen och det dessutom är hennes badrum han ska kika på? The sausage is not mine, säger jag då!

Så jag överlevde den första dagen, men det var med nöd och näppe alltså. Det är grymt svårt att göra ett bra jobb när man inte kan få en överskådlig blick om vad som behövs göras. Det känns skönt att jag gjorde några saker rätt idag ändå, maten tillexempel var mycket uppskattad och jag fick Ryan att göra alla sina läxor innan hans fotbollsträning. MEN, så här kommer det mycket berömda men:et, precis innan jag skulle gå och lägga mig kom benkapningen. Marie knackade på dörren och ville gå igenom ett par saker med mig. Det hade att göra med slutfinishen av huset på kvällen. Hon ville att jag skulle ta en sista tur i huset innan jag går och lägger mig för att se till så att allt är i sin ordning. Det låter vättigt, men samtidigt lite oklart när hon vill att barnen ska börja göra mer av städningen efter sig själva. Jag antar att detta och mycket annat klarnar i framtiden.  

Till lunch blev det en caesarsallad med broccoli, morötter, kalkon och valnötter. Det var så långt min fantasi räckte idag. Men tänkte att det var bra att tjuvträna lite på ångkokningen av broccoli eftersom det är just det som serveras till middagen ikväll. Det blir kött, med ostpasta, morötter och broccoli.

Skulle egentligen ha tagit en dusch i morse, men det verkar som om rören till mitt badrum har frusit så det blev inget med det. Istället fick jag använda badrummet i Maries och Johns rum, vilket nästan är större än vårt vardagsrum hemma. Tänkte att jag diskret skulle låna lite schampo och balsam av dem, men när en kraftig herrdoft spred sig förstod jag att det nog var bäst att smeta på lite extra av Maries produkter så att jag döljer spåren lite mer.

Det är galet. Helt galet. Idag gick jag upp vid sextiden för att gå igenom hela morgonrutinen med Marie. Vilka tider barnen ska gå upp, vad de äter till frukost, vilka mediciner de behöver, vad de behöver ta med sig till skolan, vilka aktiviteter de har efter skolan, vem som kör dem dit, när föräldrarna kommer hem, vad jag behöver göra under dagen osv osv.......Min hjärna är minst sagt överhettad.

Nu har jag i vilket fall några timmar för mig själv att pusta ut på. Visserligen har jag en hel del saker jag behöver göra, såsom tvätta och städa några av barnen lådor, men det jag mest behöver göra är att gå igenom hela huset, barnens rum, köket, skafferiet allt, så att jag vet var alla saker finns.

Ryan kommer hem vid halv tre tiden och tjejerna brukar normalt komma hem vid tjugo över tre. Idag har tjejerna dock inga aktiviteter efter skolan så de ska båda ha playdates här hemma. Så om ni inte hör från mig på några dagar så vet ni att jag inte överlevde det.

Amerikanerna är som sagt inte riktigt som vi svenskar. Jag följde tjejerna till busshållplatsen i morse, vilket är knapp femtio meter från huset. Det är en rolig mötesplats för mammor, nannys och Aupairer på morgonen där de kan byta ett par ord om allt mellan himmel och jord. Idag var samtalsämnet naturligtvis om mig men även den kommande snöstormen i veckan. Som jag förstod det så är även mötesplatsen en dejtningservice för ogifta kvinnor som mig. En mamma hade en tennislärare som är från Sverige så hon skulle kolla upp om han var singel. Eller vänta lite nu. Han var ju runt 40 år, men hon skulle han borde ju känna några andra svenskar, eller hur? För en man att gifta mig med är verkligen vad jag är ute efter.

Vart ska jag börja? Hur ska man återberätta någonting som inte kan förklaras med ord?

Jag ligger nu nerbäddad i underslasen i familjens skidstuga i Bromely mountain, Vermont. Vi kom upp hit vid åttatiden igår efter en tre timmars långa bilresa. En resa som bjöd på allt från utfrågning, StarsWars2 till multigrains bagel med cream cheese från Dunkin' Donuts.

Den "lilla" stugan visade sig vara allt annat än liten. Två våningar plus etagevåning (sovrum och tv-rum), stort kök och vardagsrum, tre stora sovrum, tre toaletter och alla bekvämligheter man någonsin kan tänka sig. Trots dessa frös jag mig igenom hela den första natten. Som om inte frysandet höll mig vaken nog så snarkade en av flickorna, troligtvis Oliva som är den andra familjens 15-åriga dotter, något så fruktansvärt. Och som om de inte var nog så kom en sjuåring neddimpandes mitt i natten när jag precis höll på att somna. Hon skulle mycket väl ha kunnat få legat kvar om det inte vore för att vi på orientationen i NY blivit skrämda till livet vad gällande ha barnen sovande i samma säng som oss. Child abuse! Eller inte. Men damen på utbildningen hade gjort ett riktigt bra jobb att skrämma upp oss så det fanns inget annat att göra än att försöka lyfta upp den blytunga sovande flickan. När jag insåg att de inte gick fick jag väcka henne och få henne att själv gå upp och lägga sig. När på morgonen frågade om jag sovit gott svarade jag artigt att visst hade jag gjort det, men med undantag av en viss "fallolycka". Självklart sa M då att jag kunde låtit henne sova där och att hon definitivt kommer vilja sova med mig i framtiden.

Ytterligare en sak Jodie (utbildningsdamen) skrämde upp oss med var fotografering av barnen och familjen. När jag berättade om detta i bilen på väg upp skrattade alla gott. Med anledning av dessa två felaktiga regler tänker jag inte bara låta barnen sova med mig, ta bilder av familjen, utan även ta mig friheten att skriva ut deras namn.

Så över till den händelserika dagen. För att försöka återberätta den i en så kronologisk ordning som jag kan började den med frukost vid halv åtta tiden. Inte vilken frukost som helst, utan en frukost bestående av den färdiga omeletten i tetrapack och bacon i ugn. Snabbt och lätt. Efter detta utbröt kaoset. 10 personer med mängder av skidartiklar, tider att passa, lunch att göra och ta med, bilar att logistikmera.  

Ut genom dörren kom vi såsmåning och till slut och iväg till skiduthyrningen bar det. There treat. Vågar inte tänka på hur mycket det kan ha kostat, men billigt var det i alla fall inte. Själva skiduthyrningen blev minst sagt lite mer intressant och komplicerad när jag inte har en aning om hur lång jag är i inches, hur mycket jag väger i pounds och vilken amerikansk skostorlek jag har.

Vermont är verkligen helt fantastiskt vackert. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det här är verkligen bortom all fantasi.

Upp för liften och ned för första pisten blev det med Marie. De visste nog inte riktigt vad de skulle förvänta sig med tanke på att deras förra brasilianska Aupair aldrig sett snö innan hon kom till dem.

Min skidkompanjon byttes ut ganska fort då hon insåg att deras nya Aupair var mycket bättre än vad hon trodde. Nu fick jag i stället åka med de tuffa grabbarna, John och Marc (=papporna). För att göra en lång historia kort så har dessa först och främst åkt skidor i hela deras liv, vilket betyder att de är proffs. Jag slutade i alla fall upp i både en puckelpist och en bläcksvart backe. Några riktigt fina vurpor bjöd jag på, men levande ut ur äventyret kom jag till slut. Som motpol till grabbarnas höga tempo hängde jag i sluten av dagen på Laurens skidgrupp.

Den långa dagen i backen avslutades på med afterski à la amerikanare. Det var minst utsagt intressant! Även här vet jag inte vad jag hade förväntat mig. De ser liksom helt normala ut, även om vissas midjemått är "lite" större än svenskarnas, men det är inte det. De för sig och beter sig helt annorlunda. How are you ekar i hela rummet. Öl varvas med Pepsi och till det tillkommer varm choklad med grädde med extra grädde. Jag får efter ett tag frågan om jag smakat nachos tidigare. Visst har jag det, men satte ändå i halsen då korgen/lådan med chipsen kom in. I Sverige hade man fått en lite korg med chipsen och någon eller ibland några såser vid sidan av. INTE HÄR. Här var det chips i alla dess former och smaker och på dem kom hela Mexisos utbud av nachostillbehör, guacamole, crèam fraich, oliver, ost, salsa, jalapenjos osv osv.

Lång dag blev till lång kväll. Till middag bjöds det på caesarsallad, pasta med ostsås och någon variant av chicken thai. Till detta en massa vin, brownies och alla andra konstiga konstigheter utomjordingarna äter här.

Det går inte att beskriva alla sjuka situationer man sätts i hela tiden. Men som om dagen inte bjudit på nog av roliga situationer och incidenter, var det nu dags för BINGO. Jag skrattar bara genom att föreställa mig själv spela bingo med ett gäng amerikaner. Självklart hade mammorna volonteerat på någon bingohall, så de utsåg sig själva till utropare. Trots bollar och brickor över hela stället lyckades jag behålla lugnet och vinna första omgången. Priset var en vinnarhatt med istället för winner skrivet på så stod det wiener.

(Anledningen till varför jag inte skriver ut namnen på barnen och föräldrarna var för att de förbjöd oss att göra det på utbildningen. Vi får heller inte lägga upp några bilder på familjen, vilket är jättesynd.  Men massa bilder kommer det bli även om det inte är på familjen).

Nu sitter jag och äter min första frukost, keso med kanel, banan och nötter och ägg, här i mitt nya amerikanska hem. M hade visserligen sagt att jag skulle få sova ut, men hon "väckte" mig ända vid 9 tiden för att höra om jag inte ville följa med på några ärenden. Självklart ville jag det. Fort som attan slängde jag på mig kläder, smetade på lite smink och gjorde mig i ordning för min första titt av staden.  På 30 minuter hinner man inte få i sig någon frukost, så på tom mage gav vi oss iväg till en mataffär. Det enda hon kunde tänka på var att få i den stackars koffeinberoende svenskan lite kaffe. Så vi gick in på ett kafé precis bredvid mataffären och köpte en liten kaffe, vilken är enorm. Visserligen finns det miljontals kafékedjor här, men självklart var det Starbucks vi gick in på.

Som en fånig svans följde jag M's minsta steg i affären. Det var kanske ingen hemlighet precis att jag var ganska orolig för maten innan jag åkte. Men även den oron var slöseri av energi. De har allt här och det bästa är att även det nyttigare finns det mer av och i större förpackningar. Pappa och mamma skulle bara se spenatlådorna här. De kommer räcka i tre veckor i stället för tre dagar som de gör hemma. Vi inhandlade det nödvändigaste inför helgen och sedan åkte vi hem igen.

Det är otroligt hur fint det är här. Alla husen ser i stort sätt lika dana ut. Klassiska New England hus. Stor vita/gula med svarat/blå luckor. Snön ligger tjock. Jag försökte på vägen att memorera för det första vägen, men även butiker (speciellt WholeFood) och gymmet, Longfellow.

Vi kom hem och gick igenom lite av barnens smutskläder och så vidare. Hon visade mig tvättmaskinen, vilken är en sjuk maskin. Det skulle inte förvåna mig om man kunde laga mat i den. Torkmaskin känns också mycket lyxigt eftersom vi inte har någon hemma. Allt i huset är verkligen anpassat för att det ska gå så fort som möjligt. För att ta lite exempel så finns det i köket en kran bredvid den vanliga kranen med redan kokande och nästan nollgradigt vatten. I kylen finns det ägg i tetrapack med färdig omelettkryddning redo för att stekas. Nog för att man trodde att det skulle vara en enorm skillnad och väldigt annorlunda, men så här annorlunda trodde jag aldrig att det skulle vara.

J kommer resa ovanligt mycket de kommande veckorna så det kommer bli mycket jobb redan från start, vilket jag ser fram emot. Det första M pratade om var vilka målen var för året och mycket om hur vi skulle uppnå dem. För att sammanfatta det hela kan man säga att det var mer ordning vad gäller i stort sätt allting. Det kommer minst sagt bli utmanande och de största utmaningarna för mig kommer troligtvis vara att vara hård nog mot barnen. Att vara strikt och klar i början och se till att de tar upp efter sig, så att det inte blir som med Karla, deras förra Au pair, som tillslut blev deras städerska. Det kommer inte att hända. Det ska jag verkligen se till. Det andra kommer att vara att säga vad jag tycker, tänker och vill. Om det är någonting som fattas, om jag undrar över något osv. Amerikanarna är inte så bra på att läsa tankar så om jag vill ha ett bra år får jag verkligen se till så att de förstår vad jag vill.

Jag vill bara avsluta detta inlägg med att säga att det känns hur mycket bättre än vad jag någonsin trodde att det skulle kännas. Jag är jätte förväntansfull inför helgens utflykt och inför den kommande veckans jobb. Jag hoppas ni alla har det bra där hemma. Nu åker jag som sagt bort under helgen så nu kommer inte kunna nå mig då och jag kommer inte kunna skriva.

Av de 78 Aupairerna som var på utbildningen var det många hostparents som hörde av sig under dagarna antingen genom mejl, telefon eller ett paket. Från min familj hörde jag inget. Detta gjorde mig givetvis lite nervös, orolig men även lite förbannad.

Första mötet med familjen, utan pappa John, är nu avklarat och jag överlevde. (Hur jag ska överleva natten, morgondagen och framtiden i ett kaffelöst hus vet jag dock inte. Huvudvärkstabbletterna ligger dock uppradade på nattygsbordet). Jag behövde med andra ord inte oroa mig ett dugg. M har haft vansinnigt mycket att gör och huvudsaken var att hon hade en bra anledning.

Så för att se hur det står till med min förmåga att se in i framtiden så måste jag säga att det ser lovande ut. Mitt sjätte sinne, eller vad jag nu ska kalla det, är kanske inte fullt utvecklat ännu, men en riktig bra bit på vägen.

Mycket riktigt så stod familjen och väntade på mig på perrongen, men med undantag av J som är på affärsresa. Skylten fanns där. Bilen var stooor. Troligtvis är det just en Chrysler. Dock ingen shopping och därmed ingen middag. Men L visade mig runt och planerna inför helgens Vermontresa kom på tal. Det var heller inte riktigt läge för att ge barnen sina presenter.

Vad är då första intrycket?

Barnen är mindre än vad jag trodde. Huset är större. Sängarna och garderoberna, speciellt barnen walk in closet, är större. Mitt rum är jättefint och rosigt. Huset är jättecharmigt med 4 eldstäder. Tapeterna och väggarna i huset är hur fina som helst. Området är jättefint. Köket är grymt stort och har allt vad man kan önska i redskap, matmässigt får jag undersöka i morgon. Hunden är tjock och mycket lekfull.  M är kortare än vad jag trodde, men hur underbart go som helst.  

Marie är för underbar. Det första jag fick när jag steg in i huset var en rosa Bostonhood. Det andra var en mobiltelefon. För det tredje så hade hon köpt nya handukar för mitt badrum. Och färgen på dem var bruna, vilket hon fick efter brevet jag skickade till barnen och skrev att just brun var min favoritfärg.

Bland det först M sa till mig, efter att hon frågat mig hur länge sedan det var jag åkte skidor, var att hon jag skulle få lektioner på lördag och att de givetvis skulle vara en riktig snygging. Det roliga var att hela bilen full av ungar satt och skrek ut namn på lämpliga kandidater. Det blir nog minst sagt spännande att åka med familjen till deras lilla stuga imorgon. Barnen "racear", vilket betyder att de har tävling både lördag och söndag så det blir antagligen lite tid för mig själv i backen med en, förhoppningsvis, snygg skidlärare.

Imorgon får jag dessutom sovmorgon och har därefter god tid på mig att packa skidkläder och dylikt inför helgen. Det ska bli hur kul som helst att undersöka kylskåpet i morgon, träffa J och åka den tre timmar långa resan till skidstugan.

Mary Kay är på plats i badrumsskåpet.

Klockan var 7 på morgonen svensk tid när vi kom hem från NYC turen. Jag tror faktiskt att en New York tur var det enda i hela världen som skulle kunna besegra min trötthet och hålla mig vaken.

Hur var det då? Är det som i filmer? Nej, det var bättre. Otroligt. Vackert, Stort. Magiskt.

Guiden tog oss till de flesta ställen som vi förknippar med New York, Frihetsgudinnan, Rockefeller center, Ground zero, Empire State Building, Wall-Street och Times Square.

Men nej, inte var det dessa sevärdheter som framkallade den magiska känslan av att befinna sig i kanske världens mest kända stad. Det var snarare fontänen där Carrie och Aidan gjorde slut, Carries gata, 66th Perry Street och huset där Heath Ledger hittades död av en överdos som gjorde det.

Två saker är i alla fall säkra. Staden, och kanske framförallt Times Square, på natten är något helt annat än på dagen. Och det andra är att jag kommer att åka dit igen. Snart. Hellre snarare än snarast.  

Mm, första amerikanska"lunchlådan" , innehållande en stoor smörgås med massa kalkon,ost, smör och pyttelite sallad, kakor och chips.

Susanna verkar nöjd ändå


Första bilden uppifrån The Rock

(skrivet den 21 januari 2009)

I morgon runt klockan fyra på eftermiddagen stiger jag på tåget på Stamford North trainstation som kommer ta mig Boston och familjen.

Jag ser framför mig hur hela familjen möter upp mig på perrongen och den minsta flickan (L) står och håller i en fin egengjord skylt.

Det är nu som man kommer till den värsta delen av ett första möte. Hur hälsar man? Vink?kram?fast hanslag?hårt hanslag?Ingetdera? Äh,jag tror att jag kramar dem allihop och visst är den äldsta sonen (R) lite obekväm i det men det bryr jag mig inte om.

Värdpappan (J) som är stor och stark hjälper mig att bära mina mycket tunga väskor till bilden. Bilen är stor, mycket stor. Kanske en Chrysler. Vi hoppar in i bilen och det bär av till mitt nya hem för det kommande året. Det är lite stelt och spänt, men värdmamman (M) pratar på som bara den.

Vi stannar till för att handla mat. Hur ska detta gå? Vad säger jag att jag äter? Frukt? Grönsaker? Keso? Nä det här blir en tuff en.

Vi åker hem. Bär upp väskorna till mitt rum.  L visar mig runt. Efter rundturen blir det middag och under den diskuteras helgens skidplaner i Vermont. Ska jag ge barnens och familjens presenter nu eller ska jag vänta? Jag tror jag ger dem nu. Förhoppningsvis är de uppskattade.

Så var den andra natten i drömmarnas land avklarad, får skriva så för enligt Jodie (=Au pair in America damen som håller i orientationen) så befinner vi oss för tillfället på honeymoon. Vår dröm om att komma till USA har blivit verklighet och vi lever nu drömmen.

Så för att besvara tvillingarnas frågor så känns det hur bra som helst. Hotellet vi bor på är mils bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Flat screen i varje rum, trådlöst nätverk, king-sized säng, stora rum, grymt gym osv. Vad mer kan man begära? Jo, kanske lite godare mat. Eller helt äcklig är den inte, men man hade ju verkligen önskat att det fanns något som heter fullkorn här borta, men det är inte uppfunnet här ännu.

Att New York står på schemat idag gör ju precis inte att det känns sämre heller.

Om jag hade övervikt på väskorna? JA, men faktiskt inte så mycket som jag hade trott innan. När jag spanade efter mina väskor på JFK flygplatsen lade jag märket till två väskor med en klar lysande orange överviktlapp på. Guess what? Det var mina. Det var visserligen tungt att ta ner dem från rullbandet, men 23 kilo var ju bara ett kilo över tillåten vikt. Skönt var i alla fall att flygplatspersonalen på Landvetter kunde se förbi de och alltså inte be mig betala för övervikten.

Just i denna sekund skrivs historia då America får sin första african-american president. Schemat här på orientationen är fullspäckat så Obama nu ska tillträda ger oss några extra minuters break. Ingen lunch innan Obama kan titulera sig Amerikas president, så magen får kurra vidare i några minuter till.

I kväll får jag förhoppningsvis några minuter på mig att lägga upp lite bilder osv.

Det är så länge jag nu varit vaken. Från uppstigning i morse, avvinkning på landvetter och fram tills jag sitter nu sitter här på ett hotell i Stamford, Connecticut. Ett riktigt fint hotel måste jag säga, men hade bra mycket hellre velat dela rum med de svenska tjejerna är Danni (Brisilien) och Tania (ukrania) som jag gör nu, men men.

Mer om den underliga resan med ortodoxa judar somstörst, bäst och vackras senare. Mer socialt anpassade människor har jag inte träffat på asså. Det var inte bara tokstollar på planer utan en hel del godingar också. Framförallt en kille som vid passkontrollen inte visade sig vara amerikan. Riktigt läcker, så även om de andra tjejerna kanske tyckte att en timma i kön var lite väl mycket kunde jag inget annat än stortrivas då jag kunde vila ögonen på honom.
Var med om ett litet Martin Melin moment/ vi-måste-leva-i-en-film moment. Av någon anledning hade min passgubbe inte stälmplat mitt pass, så när jag med 4 väskor på sammanlagt 78 kilo var vungen att gå tillbaka var det inte killen som stod vid stämplingen. Jo. Haha. Tack för den.

Nu är det sängdax. Skriver snart igen.

Jag känner mig som ett timglas. Inte figurmässigt à la Marilyn Monroe utan bokstavligen som ett timglas där sanden i den övre glaskupan nu snabbt börjar sina. Det är i slutskedet som sanden ser ut att rinna som fortast och det är just så det känns. Röret som sammanlänkar det två kuporna är placerat vid mitt hjärta och smärtan när de sista sandkornen nu ska igenomär enorm.

Det smärtar att säga hejdå till alla underbara personer här hemma, familj, vänner släkt och ja även grannar. Jag ogillar avsked skarpt. Jag kan inte ens ta avsked från mina materiella föremål här hemma, hur ska jag då kunna ta farväl av framförallt min familj. Mamma och pappa, mina bästa vänner och själsfränder?

Kan inte förstå att jag just nu sitter och skriver mitt sista inlägga här från melongatan. Förstår inte. Fattar inte. Begriper inte.
Den sista dagen fick i alla fall en fantastisk start med en supergo frukost på Avalon hotel mitt i centrala Göteborg. Metaforiskt sätt var det den sista måltiden med gänget. Vardagslyxfaktorn var hög och jag kan inte tänka mig något bättre sätt att säga hejdå till er på, Lars, Ida, Sanna och Ika. Ni är världsbäst. Älskar er så atlantiskt mycket. Inga ord räcker till för att beskriva hur enormt glad och rörd jag blev över eran fina, omtänksamma och personliga present. Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta, i min bakficka och nu även på min bringa.

Och Maria, jag kramade datorn för dig. Det var helt underbart att få höra din röst. Jag saknar dig så himla mycket. Tänker på dig ständigt. Vi får komma på något bra sätt att kommunicera på när jag snart byter världsdel. Love you mate!

Så om bara någon timme är det uppställning på Landvetter. New York here I come. Räkna med full redogörelse så fort jag finner en dator eller nätverk.  

Nu har verkligheten hunnit ikapp mig och träffat mig med all sin kraft. Så sent som i tisdags kändes det som att avresan var evigheter bort. Men så i onsdags när jag fick datorn och det internationella körkortet hände någonting. Det slog mig. Jag ska verkligen åka iväg. Snart. Det var precis som om datorn och körkortet var det sista två pusselbitarna. Utan dem ingen resa. Med dem resa.

Så med hela avresepusslet lagt får jag nu lägga i en högre växel.  Det är mycket som ska hinnas med idag och den kommande helgen. Presenter ska inhandlas, väskan ska packas, håret klippas och det ska sägas adjö till många.

Alla underbara promenader:

Spontanlunch med Ika (3:e december 2008):

---

---

Bowling med SheShopgänget (3:e december 2008):

---

---

---

Marias avskedsöverraskning:

Lunch på Sofina med mamma (26:e oktober 2008):

---

---

Just nu, just i dag, så är det så jag skulle beskriva mig själv med tre ord. Min hjärna går ständigt på högvarv. Visst har det för tillfället mycket att göra med den instundande resan med allt som ska ordnas dessförinnan, men jag skulle säga att de tre orden beskriver mig bra överlag obeaktat resan.

Jag är en tänkare. I många situationer har det säkerligen räddat och hjälpt mig, men i minst lika många har det stjälpt mig. När det kommer till känslor så ska de inte tänkas fram. Även om jag gärna vill tro att jag följer mitt hjärta, så är det nog så att det är hjärnan som är den mest dominerande parten när det kommer till att fatta de flesta beslut.

Hur kunde det blir så här? Varför är jag den jag är? Varför är jag en tänkande planerare?

Teorierna för hur man blir den man är är många. Att vi är en produkt utav arv och intresserar mig inte lika mycket som lite mer "spirituella" teorier. De två som fascinerar mig mest nu är syskon- och stjärnteckensteorierna.  

Kan mitt tänkande, planerande och min kreativitet förklaras efter att jag är lillasyster? När jag läser in mig på ämnet finner jag att min kreativa sida definitivt kan förklaras utifrån vart i skaran av syskon jag befinner mig. Om tänkandet och planerandet finner jag dock ingenting.

Vad säger då mitt stjärntecken om mig? Det är nästan skrämmande hur mycket jag känner igen mig av det jag läser om vattumannen som stjärntecken.  Det kanske inte är så kostigt trots allt att dejtingsajter ofta använder sig utav de sökandes stjärntecken för att para ihop dem med en lämplig partner, Horoskop kanske kunde vara någonting att läsa in sig på? Kanske kan jag bli en sådan rolig person, som bara måste fråga alla om deras stjärntecken för att sedan berätta för dem att de är si eller så. Får tänka på det=).

Varför? Syfte?

¤Bloggandet är av ett rent terapeutiskt syfte. Skrivandet renar hjärnan. I stället för att låta tankarna gnaga och yra runt i huvudet frigör skrivandet dem och gör dem mer åskådliga.

¤En länk mellan mig, vänner, familj och likasinnade i Sverige och i alla andra delar av världen.

¤ Det främsta syfte med denna blogg är just att den, tillsammans, med min dagbok kommer att vara en kronologisk dokumentation av alla de fysiska och psykiska äventyr jag kommer vara med om och utsättas för de/det kommande året/åren i USA. Jag tänker mig att bostonpickle kommer bli en bok och som när jag blir gammal när som helst kan gå tillbaka till och återuppleva gamla minnen.

Om du kikar på kolumnen till vänster ser du förhoppningsvis att det tillkommit några kategorier.
 

¤ Så tror jag det blir, som kommer följas upp av Så blev det. Eftersom jag har så många tankar och funderingar om allt och framför allt om vad som komma ska, vill jag kunna se vad och hur mycket som egentligen blev som jag trodde. Troligtvis blir inget som jag tänkt mig, det brukar ju bli så.

¤Presentera läsaren. Om denna blogg i framtiden ska fungera som nyckel till dåtidens minnen och upplevelser vill jag gärna kunna läsa om vänner, familj och läsare som samtidigt som de följer mig på mitt stora äventyr lever sin egen resa.

¤ Amerikanarna. Hur är det egentligen? Är det någon skillnad på oss och dem? Vilka frågor ställer det? Och hur mycket vet de egentligen om Sverige och Svenskarna?  Det kan vara roligt att i slutet kunna kolla tillbaka och se hur många gånger man fått frågan om isbjörnar går på gatorna i Sverige osv?

(skrivet 7:e januari)

Dagen då jag besökte den Amerikanska ambassaden kommer JAG ALDRIG ATT GLÖMMA.

JAG KOMMER ALDRIG ATT GLÖMMA vad som kändes som mitt första möte med det stora landet i väst. Ett möte. En förälskelse. Nu är jag nyfiken på om och hur i så fall detta underbara kärleksmöte kommer att utvecklas. Hur det blir kan bara framtiden utvisa men min magkänsla säger mig att kärleksförhållandet kommer vara för evigt.

Från mycket tidig morgon, då jag steg ut ur porten på Alströmergatan och möttes av ett vackert vinterlandskap, tills då hela visumansökandet var avklarat hade jag en underbar känsla i kroppen. En känsla av att ensam är enormt stark ibland. Jag må vara liten på jorden men jag besitter en gränslös vilja och kraft att göra detta till ett oförglömligt och underbart år på alla sätt och vis. Drömmar kommer bli verklighet i år.

JAG KOMMER ALDRIG ATT GLÖMMA då jag strosade längs Strandvägen med siktet inställt på den amerikanska ambassaden. Det enda riktmärke jag gick efter var en snabb glimt från en karta över Stockholm på datorskärmen. Även om det i stort sätt var raka vägen från lägenheten till ambassaden tog det ett bra tag att ta sig dit. Den nyfallna snön dämpade gångtempot en stor del.

---

Nu har jag äntligen fått min nya dator och tack gode gud för att program, dokument och bilder gick att rädda från den gamla.

Varför ska man behöva förlora någon/något för att man riktigt ska kunna uppskatta tiden man haft tillsammans. Det ska väl inte kunna vara så svårt att leva mer i nuet, att vara mer tacksam i varje ögonblick. Det jag har i tanken när jag skriver detta är inte något tragiskt som förlusten av en vän eller familjemedlem utan min dator.
Det är först när datorn är borta som man förstår hur otroligt mycket man faktiskt använder den i vardagen. Visst är det otroligt jobbigt att den är sönder. Hela vardagen på något sätt blir lite klurigare. Jag kan inte kolla mejlen, boka träningspass eller skriva inlägg i lika stor utsträckning som jag hade velat. MEN i stället för att vara ledsen och otacksam för att den gick sönder, väljer jag istället att vara tacksam för den tiden vi hade tillsammans och allt vi uträttade. Jag är dessutom otroligt tacksam att jag snart kommer att få en ny dator att ha med mig på min resa. Först när jag får den kommer jag kunna lägga upp bilder från några äventyr som ägt runt på hemmaplan men framförallt alla äventyr som ligger framför mig.

Tack Ika och Sanna (Sanna och Ika, så nu skrev jag ett namn först=)) för lånet av er dator. Jag har sagt det förr och säger det igen; Ni är mina favorittvillingar=). Älskar er så otroligt mycket.

Min käre dator har varit inne på reparation ett längre tag nu, därav de fåtaliga inläggen. För någon dag sedan fick jag beskedet att den inte gick att laga. Superdöd. Var dock och köpte mig en ny igår, så om nåra dagar ska jag vara back on track igen.

Stockholm, eller storstäder, frambringar förunderliga känslor hos mig. Jag tänker mig alltid att jag kommer känna mig liten och mycket vilsen i den stora staden, men så blir det aldrig. Liten på jorden är man alltid men i den stora staden känner jag mig i själva verket mer hemma. Jag känner mig mer som en del av helheten.

De underbaraste dagarna tycker jag är när man inte gör mycket alls. Man tar dagen som den kommer. Och det är precis vad vi gjort idag. Jag och tvillingarna i huvudstaden. Vi steg inte utanför byggnaden förens efter tre och begav oss då till fots in mot stan och Hö torget. Med mat i magen såg vi på Allt flyter och gick sedan bort mot Vasaparken för att kolla på en hockeyspelande bror.

Känslorna går verkligen i en bergochdalbana. Det är inte så att känslorna pendlar mellan högt och lågt utan de tar sig snarare lite loopar på ganska höga höjder. Just nu loopar de på lite lägre höjder då jag precis sa godnatt till min bror. Det slog mig att imorgon bitti, väldigt tidigt, måste vi säga hejdå till varandra. Vi kommer inte träffas igen innan jag åker. Det känns verkligen inte roligt. Men det är så det är och det måste jag verkligen räkna med. Tiden går fort när man har roligt och därför borde det ju inte kännas så långt förens vi ses igen i Amerikat i sommar.

Älskar dig broder, Nane Banane.

3 mil. Det måste vara så långt jag gått om inte mer idag och ändå är dagen inte slut.

Det gick nästan galant så när som på ett frimärke...eller rättare sagt 11 st. Inte visste jag att man behövde ha frimärken till ett värde av "sixty swedish kona". Så det blev att traska bort till Sveriges Radio för att inhandla dem.
Vakterna som skötte inpasseringen var inte nådiga asså. När jag stod utanför "säkerhetshuset" för andra gången var det några framför mig i kön. Då kunde jag inte längre hålla tankarna i schakt utan de flög iväg till männen i uniform innanför pansarglasen. Varför är det något visst med män i uniform?

Ibland, ganska ofta dessutom, så är jag övertygad om att man är med i en realityshow. Det som gjorde mig övertygad denna dag var då när jag stod i kön och en polis kom ut ur byggnaden. Het tänkte jag. Bekant tänkte jag sedan. Det kan ju inte vara verkligt att den enda polis man hittills stött på i Stockholm är den före detta Robinsondeltaganden Martin Melin?
(PARANTES) Den svenska polisen måste vara sponsrad av SAAB. Har aldrig sett civilpoliser i annat an just det bilmärket. Och mycket riktigt så steg Martin in i en SAAB.

Jag hade som mål för dagen att även klara av att införskaffa det internationella körkortet, men det gick åt skogen. Vi var på god väg ett tag. Man förstår hur mycket större Stockholm är än Göteborg när det tar 45 minuter att i rask takt ta sig från början till slut. Om någon undrar så är Seavägen låååång. Det kan jag intyga. Vi gick i alla fall den långa sträckan för att komma till en adress som Motormännens riksförbund inte alls låg. Så vi struntade helt enkelt i det och jag skickar in papprena när jag kommer hem i stället

Nu står världens bästa thairestaurang på schemat, koh pan yang.  Det finns inget godare.

/Frida

Idag är det exakt två veckor till lille Sverige byts mot STORA Usa. Av någon anledning spelas en gammal reklamfilm på repeat i mott huvud.

- ....det är mycket som ska göras...locket ska läggas på brunnen...

Om jag inte minns helt fel så var det väl en Amerikaresa som även låg framför dem? Och då är det en hel del som måste fixas. På schemat just idag står det ett besök på Amerikanska ambassaden och ett hos motormännens riksförbund för införskaffande av visum och internationellt körkort.  

Det är ett stort äventyr man står inför då man lämnar allt vad trygghet och socialtnätverk heter och då är det kanske inte så konstigt att ens känslor ständigt verkar befinna sig på ett nöjesfält. Bergochdalbanan verkar vara favoriten. Men ändå blir jag förvånad ibland för hur och vad jag känner. Som nu. Nu sitter jag här i min brors lägenhet i Stockholm för att snart ge mig iväg till Ambassaden. Och vad känner jag då? Jo, oro och nervositet. Varför? Det vet jag inte. Men av någon anledning känns det som om jag ska på mitt livs svåraste intervju. Att personerna som jobbar där är strikta militärer och att intervjuaren är en humorbefriad psykolog som finns till för att göra livet surt för andra. Foto är taget, kvitto är utskrivet, skattebevis är utdraget och passet är nedpackat. Det borde gå som på räls, eller?

Ha det gott/Frida