Hösten och vintern i bilder
Basket (8:e oktober 2008): Några få dagar innan Marias avresa
Marias avskedsöverraskning:
Tapas (25:e oktober 2008): Efter en underbar helg med mamma i Stockholm, överraskade hon mig med en tapaskväll.
Lunch på Sofina med mamma (26:e oktober 2008):
Bilder på julbak, underbara promenader, spontan lunch med Ika och bowling kommer snart. Nu står en härlig promenad med den äldsta tvillingen på schemat.
avskedsritt 27 december 2008
.:en kreativ tänkande planerare:.
Just nu, just i dag, så är det så jag skulle beskriva mig själv med tre ord. Min hjärna går ständigt på högvarv. Visst har det för tillfället mycket att göra med den instundande resan med allt som ska ordnas dessförinnan, men jag skulle säga att de tre orden beskriver mig bra överlag obeaktat resan.
Jag är en tänkare. I många situationer har det säkerligen räddat och hjälpt mig, men i minst lika många har det stjälpt mig. När det kommer till känslor så ska de inte tänkas fram. Även om jag gärna vill tro att jag följer mitt hjärta, så är det nog så att det är hjärnan som är den mest dominerande parten när det kommer till att fatta de flesta beslut.
Hur kunde det blir så här? Varför är jag den jag är? Varför är jag en tänkande planerare?
Teorierna för hur man blir den man är är många. Att vi är en produkt utav arv och intresserar mig inte lika mycket som lite mer "spirituella" teorier. De två som fascinerar mig mest nu är syskon- och stjärnteckensteorierna.
Kan mitt tänkande, planerande och min kreativitet förklaras efter att jag är lillasyster? När jag läser in mig på ämnet finner jag att min kreativa sida definitivt kan förklaras utifrån vart i skaran av syskon jag befinner mig. Om tänkandet och planerandet finner jag dock ingenting.
Vad säger då mitt stjärntecken om mig? Det är nästan skrämmande hur mycket jag känner igen mig av det jag läser om vattumannen som stjärntecken. Det kanske inte är så kostigt trots allt att dejtingsajter ofta använder sig utav de sökandes stjärntecken för att para ihop dem med en lämplig partner, Horoskop kanske kunde vara någonting att läsa in sig på? Kanske kan jag bli en sådan rolig person, som bara måste fråga alla om deras stjärntecken för att sedan berätta för dem att de är si eller så. Får tänka på det=).
Med detta filosoferande ville jag bara komma fram till att jag även har tänkt mycket på bloggen. Varför blogg? Om vad? Syfte? osv.
Varför? Syfte?
¤Bloggandet är av ett rent terapeutiskt syfte. Skrivandet renar hjärnan. I stället för att låta tankarna gnaga och yra runt i huvudet frigör skrivandet dem och gör dem mer åskådliga.
¤En länk mellan mig, vänner, familj och likasinnade i Sverige och i alla andra delar av världen.
¤ Det främsta syfte med denna blogg är just att den, tillsammans, med min dagbok kommer att vara en kronologisk dokumentation av alla de fysiska och psykiska äventyr jag kommer vara med om och utsättas för de/det kommande året/åren i USA. Jag tänker mig att bostonpickle kommer bli en bok och som när jag blir gammal när som helst kan gå tillbaka till och återuppleva gamla minnen.
Om du kikar på kolumnen till vänster ser du förhoppningsvis att det tillkommit några kategorier.
¤ Så tror jag det blir, som kommer följas upp av Så blev det. Eftersom jag har så många tankar och funderingar om allt och framför allt om vad som komma ska, vill jag kunna se vad och hur mycket som egentligen blev som jag trodde. Troligtvis blir inget som jag tänkt mig, det brukar ju bli så.
¤Presentera läsaren. Om denna blogg i framtiden ska fungera som nyckel till dåtidens minnen och upplevelser vill jag gärna kunna läsa om vänner, familj och läsare som samtidigt som de följer mig på mitt stora äventyr lever sin egen resa.
¤ Amerikanarna. Hur är det egentligen? Är det någon skillnad på oss och dem? Vilka frågor ställer det? Och hur mycket vet de egentligen om Sverige och Svenskarna? Det kan vara roligt att i slutet kunna kolla tillbaka och se hur många gånger man fått frågan om isbjörnar går på gatorna i Sverige osv?
Men som sagt tänka är jag ju bra på, så mångar andra idér om innehåll kan du räkna med.
U.S embassady
(skrivet 7:e januari)
Dagen då jag besökte den Amerikanska ambassaden kommer JAG ALDRIG ATT GLÖMMA.
JAG KOMMER ALDRIG ATT GLÖMMA vad som kändes som mitt första möte med det stora landet i väst. Ett möte. En förälskelse. Nu är jag nyfiken på om och hur i så fall detta underbara kärleksmöte kommer att utvecklas. Hur det blir kan bara framtiden utvisa men min magkänsla säger mig att kärleksförhållandet kommer vara för evigt.
Från mycket tidig morgon, då jag steg ut ur porten på Alströmergatan och möttes av ett vackert vinterlandskap, tills då hela visumansökandet var avklarat hade jag en underbar känsla i kroppen. En känsla av att ensam är enormt stark ibland. Jag må vara liten på jorden men jag besitter en gränslös vilja och kraft att göra detta till ett oförglömligt och underbart år på alla sätt och vis. Drömmar kommer bli verklighet i år.
JAG KOMMER ALDRIG ATT GLÖMMA då jag strosade längs Strandvägen med siktet inställt på den amerikanska ambassaden. Det enda riktmärke jag gick efter var en snabb glimt från en karta över Stockholm på datorskärmen. Även om det i stort sätt var raka vägen från lägenheten till ambassaden tog det ett bra tag att ta sig dit. Den nyfallna snön dämpade gångtempot en stor del.
Nu har jag äntligen fått min nya dator och tack gode gud för att program, dokument och bilder gick att rädda från den gamla.
Tacksamhet
Varför ska man behöva förlora någon/något för att man riktigt ska kunna uppskatta tiden man haft tillsammans. Det ska väl inte kunna vara så svårt att leva mer i nuet, att vara mer tacksam i varje ögonblick. Det jag har i tanken när jag skriver detta är inte något tragiskt som förlusten av en vän eller familjemedlem utan min dator.
Det är först när datorn är borta som man förstår hur otroligt mycket man faktiskt använder den i vardagen. Visst är det otroligt jobbigt att den är sönder. Hela vardagen på något sätt blir lite klurigare. Jag kan inte kolla mejlen, boka träningspass eller skriva inlägg i lika stor utsträckning som jag hade velat. MEN i stället för att vara ledsen och otacksam för att den gick sönder, väljer jag istället att vara tacksam för den tiden vi hade tillsammans och allt vi uträttade. Jag är dessutom otroligt tacksam att jag snart kommer att få en ny dator att ha med mig på min resa. Först när jag får den kommer jag kunna lägga upp bilder från några äventyr som ägt runt på hemmaplan men framförallt alla äventyr som ligger framför mig.
Tack Ika och Sanna (Sanna och Ika, så nu skrev jag ett namn först=)) för lånet av er dator. Jag har sagt det förr och säger det igen; Ni är mina favorittvillingar=). Älskar er så otroligt mycket.
snart stänger vi butiken
Det är lustigt. Varje år efter jul och nyår är det likdant. Då vill alla komma iform igen och jobba bort de extra kilorna man tror sig enbart gått upp under julhelgen. Det är väl snarare så att viktkurvan har pekat stadigt uppåt under héla året. Men men. Nytt träningskort och nya träningskläder ska inhandlas och om man då, som jag, jobbar i en träningsbutik så får man räkna med att det är mycket att göra. Att det känns extra mycket idag har dock att göra med att datorn har slutat att fungera och att vi nu istället måste skriva alla kvitton för hand.
Idag jobbar jag min näst sista dag här på Frölunda torg och Sheshop. Det är väldigt sorgset. Nästan på dagen har jag jobbat här ett år nu. Och som jag har stortrivts. Men var sak har sin tid (håller ni inte med mig tvillingarna?) och så har även min tid som butiksbiträde. Självklart kommer jag sakna detta jobb, men som så många andra saker så finns det kvar när jag kommer hem.
kraschad dator
Min käre dator har varit inne på reparation ett längre tag nu, därav de fåtaliga inläggen. För någon dag sedan fick jag beskedet att den inte gick att laga. Superdöd. Var dock och köpte mig en ny igår, så om nåra dagar ska jag vara back on track igen.
Ännu en underbar till ända
Stockholm, eller storstäder, frambringar förunderliga känslor hos mig. Jag tänker mig alltid att jag kommer känna mig liten och mycket vilsen i den stora staden, men så blir det aldrig. Liten på jorden är man alltid men i den stora staden känner jag mig i själva verket mer hemma. Jag känner mig mer som en del av helheten.
De underbaraste dagarna tycker jag är när man inte gör mycket alls. Man tar dagen som den kommer. Och det är precis vad vi gjort idag. Jag och tvillingarna i huvudstaden. Vi steg inte utanför byggnaden förens efter tre och begav oss då till fots in mot stan och Hö torget. Med mat i magen såg vi på Allt flyter och gick sedan bort mot Vasaparken för att kolla på en hockeyspelande bror.
Känslorna går verkligen i en bergochdalbana. Det är inte så att känslorna pendlar mellan högt och lågt utan de tar sig snarare lite loopar på ganska höga höjder. Just nu loopar de på lite lägre höjder då jag precis sa godnatt till min bror. Det slog mig att imorgon bitti, väldigt tidigt, måste vi säga hejdå till varandra. Vi kommer inte träffas igen innan jag åker. Det känns verkligen inte roligt. Men det är så det är och det måste jag verkligen räkna med. Tiden går fort när man har roligt och därför borde det ju inte kännas så långt förens vi ses igen i Amerikat i sommar.
Älskar dig broder, Nane Banane.
