SÅ TROR JAG första mötet med familjen blir
(skrivet den 21 januari 2009)
I morgon runt klockan fyra på eftermiddagen stiger jag på tåget på Stamford North trainstation som kommer ta mig Boston och familjen.
Jag ser framför mig hur hela familjen möter upp mig på perrongen och den minsta flickan (L) står och håller i en fin egengjord skylt.
Det är nu som man kommer till den värsta delen av ett första möte. Hur hälsar man? Vink?kram?fast hanslag?hårt hanslag?Ingetdera? Äh,jag tror att jag kramar dem allihop och visst är den äldsta sonen (R) lite obekväm i det men det bryr jag mig inte om.
Värdpappan (J) som är stor och stark hjälper mig att bära mina mycket tunga väskor till bilden. Bilen är stor, mycket stor. Kanske en Chrysler. Vi hoppar in i bilen och det bär av till mitt nya hem för det kommande året. Det är lite stelt och spänt, men värdmamman (M) pratar på som bara den.
Vi stannar till för att handla mat. Hur ska detta gå? Vad säger jag att jag äter? Frukt? Grönsaker? Keso? Nä det här blir en tuff en.
Vi åker hem. Bär upp väskorna till mitt rum. L visar mig runt. Efter rundturen blir det middag och under den diskuteras helgens skidplaner i Vermont. Ska jag ge barnens och familjens presenter nu eller ska jag vänta? Jag tror jag ger dem nu. Förhoppningsvis är de uppskattade.
