BostonPickle

Vart ska jag börja? Hur ska man återberätta någonting som inte kan förklaras med ord?

Jag ligger nu nerbäddad i underslasen i familjens skidstuga i Bromely mountain, Vermont. Vi kom upp hit vid åttatiden igår efter en tre timmars långa bilresa. En resa som bjöd på allt från utfrågning, StarsWars2 till multigrains bagel med cream cheese från Dunkin' Donuts.

Den "lilla" stugan visade sig vara allt annat än liten. Två våningar plus etagevåning (sovrum och tv-rum), stort kök och vardagsrum, tre stora sovrum, tre toaletter och alla bekvämligheter man någonsin kan tänka sig. Trots dessa frös jag mig igenom hela den första natten. Som om inte frysandet höll mig vaken nog så snarkade en av flickorna, troligtvis Oliva som är den andra familjens 15-åriga dotter, något så fruktansvärt. Och som om de inte var nog så kom en sjuåring neddimpandes mitt i natten när jag precis höll på att somna. Hon skulle mycket väl ha kunnat få legat kvar om det inte vore för att vi på orientationen i NY blivit skrämda till livet vad gällande ha barnen sovande i samma säng som oss. Child abuse! Eller inte. Men damen på utbildningen hade gjort ett riktigt bra jobb att skrämma upp oss så det fanns inget annat att göra än att försöka lyfta upp den blytunga sovande flickan. När jag insåg att de inte gick fick jag väcka henne och få henne att själv gå upp och lägga sig. När på morgonen frågade om jag sovit gott svarade jag artigt att visst hade jag gjort det, men med undantag av en viss "fallolycka". Självklart sa M då att jag kunde låtit henne sova där och att hon definitivt kommer vilja sova med mig i framtiden.

Ytterligare en sak Jodie (utbildningsdamen) skrämde upp oss med var fotografering av barnen och familjen. När jag berättade om detta i bilen på väg upp skrattade alla gott. Med anledning av dessa två felaktiga regler tänker jag inte bara låta barnen sova med mig, ta bilder av familjen, utan även ta mig friheten att skriva ut deras namn.

Så över till den händelserika dagen. För att försöka återberätta den i en så kronologisk ordning som jag kan började den med frukost vid halv åtta tiden. Inte vilken frukost som helst, utan en frukost bestående av den färdiga omeletten i tetrapack och bacon i ugn. Snabbt och lätt. Efter detta utbröt kaoset. 10 personer med mängder av skidartiklar, tider att passa, lunch att göra och ta med, bilar att logistikmera.  

Ut genom dörren kom vi såsmåning och till slut och iväg till skiduthyrningen bar det. There treat. Vågar inte tänka på hur mycket det kan ha kostat, men billigt var det i alla fall inte. Själva skiduthyrningen blev minst sagt lite mer intressant och komplicerad när jag inte har en aning om hur lång jag är i inches, hur mycket jag väger i pounds och vilken amerikansk skostorlek jag har.

Vermont är verkligen helt fantastiskt vackert. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det här är verkligen bortom all fantasi.

Upp för liften och ned för första pisten blev det med Marie. De visste nog inte riktigt vad de skulle förvänta sig med tanke på att deras förra brasilianska Aupair aldrig sett snö innan hon kom till dem.

Min skidkompanjon byttes ut ganska fort då hon insåg att deras nya Aupair var mycket bättre än vad hon trodde. Nu fick jag i stället åka med de tuffa grabbarna, John och Marc (=papporna). För att göra en lång historia kort så har dessa först och främst åkt skidor i hela deras liv, vilket betyder att de är proffs. Jag slutade i alla fall upp i både en puckelpist och en bläcksvart backe. Några riktigt fina vurpor bjöd jag på, men levande ut ur äventyret kom jag till slut. Som motpol till grabbarnas höga tempo hängde jag i sluten av dagen på Laurens skidgrupp.

Den långa dagen i backen avslutades på med afterski à la amerikanare. Det var minst utsagt intressant! Även här vet jag inte vad jag hade förväntat mig. De ser liksom helt normala ut, även om vissas midjemått är "lite" större än svenskarnas, men det är inte det. De för sig och beter sig helt annorlunda. How are you ekar i hela rummet. Öl varvas med Pepsi och till det tillkommer varm choklad med grädde med extra grädde. Jag får efter ett tag frågan om jag smakat nachos tidigare. Visst har jag det, men satte ändå i halsen då korgen/lådan med chipsen kom in. I Sverige hade man fått en lite korg med chipsen och någon eller ibland några såser vid sidan av. INTE HÄR. Här var det chips i alla dess former och smaker och på dem kom hela Mexisos utbud av nachostillbehör, guacamole, crèam fraich, oliver, ost, salsa, jalapenjos osv osv.

Lång dag blev till lång kväll. Till middag bjöds det på caesarsallad, pasta med ostsås och någon variant av chicken thai. Till detta en massa vin, brownies och alla andra konstiga konstigheter utomjordingarna äter här.

Det går inte att beskriva alla sjuka situationer man sätts i hela tiden. Men som om dagen inte bjudit på nog av roliga situationer och incidenter, var det nu dags för BINGO. Jag skrattar bara genom att föreställa mig själv spela bingo med ett gäng amerikaner. Självklart hade mammorna volonteerat på någon bingohall, så de utsåg sig själva till utropare. Trots bollar och brickor över hela stället lyckades jag behålla lugnet och vinna första omgången. Priset var en vinnarhatt med istället för winner skrivet på så stod det wiener.