BostonPickle

(Anledningen till varför jag inte skriver ut namnen på barnen och föräldrarna var för att de förbjöd oss att göra det på utbildningen. Vi får heller inte lägga upp några bilder på familjen, vilket är jättesynd.  Men massa bilder kommer det bli även om det inte är på familjen).

Nu sitter jag och äter min första frukost, keso med kanel, banan och nötter och ägg, här i mitt nya amerikanska hem. M hade visserligen sagt att jag skulle få sova ut, men hon "väckte" mig ända vid 9 tiden för att höra om jag inte ville följa med på några ärenden. Självklart ville jag det. Fort som attan slängde jag på mig kläder, smetade på lite smink och gjorde mig i ordning för min första titt av staden.  På 30 minuter hinner man inte få i sig någon frukost, så på tom mage gav vi oss iväg till en mataffär. Det enda hon kunde tänka på var att få i den stackars koffeinberoende svenskan lite kaffe. Så vi gick in på ett kafé precis bredvid mataffären och köpte en liten kaffe, vilken är enorm. Visserligen finns det miljontals kafékedjor här, men självklart var det Starbucks vi gick in på.

Som en fånig svans följde jag M's minsta steg i affären. Det var kanske ingen hemlighet precis att jag var ganska orolig för maten innan jag åkte. Men även den oron var slöseri av energi. De har allt här och det bästa är att även det nyttigare finns det mer av och i större förpackningar. Pappa och mamma skulle bara se spenatlådorna här. De kommer räcka i tre veckor i stället för tre dagar som de gör hemma. Vi inhandlade det nödvändigaste inför helgen och sedan åkte vi hem igen.

Det är otroligt hur fint det är här. Alla husen ser i stort sätt lika dana ut. Klassiska New England hus. Stor vita/gula med svarat/blå luckor. Snön ligger tjock. Jag försökte på vägen att memorera för det första vägen, men även butiker (speciellt WholeFood) och gymmet, Longfellow.

Vi kom hem och gick igenom lite av barnens smutskläder och så vidare. Hon visade mig tvättmaskinen, vilken är en sjuk maskin. Det skulle inte förvåna mig om man kunde laga mat i den. Torkmaskin känns också mycket lyxigt eftersom vi inte har någon hemma. Allt i huset är verkligen anpassat för att det ska gå så fort som möjligt. För att ta lite exempel så finns det i köket en kran bredvid den vanliga kranen med redan kokande och nästan nollgradigt vatten. I kylen finns det ägg i tetrapack med färdig omelettkryddning redo för att stekas. Nog för att man trodde att det skulle vara en enorm skillnad och väldigt annorlunda, men så här annorlunda trodde jag aldrig att det skulle vara.

J kommer resa ovanligt mycket de kommande veckorna så det kommer bli mycket jobb redan från start, vilket jag ser fram emot. Det första M pratade om var vilka målen var för året och mycket om hur vi skulle uppnå dem. För att sammanfatta det hela kan man säga att det var mer ordning vad gäller i stort sätt allting. Det kommer minst sagt bli utmanande och de största utmaningarna för mig kommer troligtvis vara att vara hård nog mot barnen. Att vara strikt och klar i början och se till att de tar upp efter sig, så att det inte blir som med Karla, deras förra Au pair, som tillslut blev deras städerska. Det kommer inte att hända. Det ska jag verkligen se till. Det andra kommer att vara att säga vad jag tycker, tänker och vill. Om det är någonting som fattas, om jag undrar över något osv. Amerikanarna är inte så bra på att läsa tankar så om jag vill ha ett bra år får jag verkligen se till så att de förstår vad jag vill.

Jag vill bara avsluta detta inlägg med att säga att det känns hur mycket bättre än vad jag någonsin trodde att det skulle kännas. Jag är jätte förväntansfull inför helgens utflykt och inför den kommande veckans jobb. Jag hoppas ni alla har det bra där hemma. Nu åker jag som sagt bort under helgen så nu kommer inte kunna nå mig då och jag kommer inte kunna skriva.