BostonPickle

Innan jag kom hit förstod jag inte betydelsen av språk. Det är ju genom språket man kommunicerar och genom kommunikationen man får en relation till någon. Just nu känner jag att språket utgör lite av en barriär mellan mig och familjen. Det förlänger och förstvårar själva lära-känna-processen. Jag känner att jag inte riktigt kan vara hundra procent mig själv, vilket är självklart eftersom jag inte kan uttrycka det jag verkligen vill säga och känner.
Därför var det extra skönt idag att träffa lite svenskar. Helt underbara tjejer (och killar) som förstår precis vad man går igenom och kan svara på alla frågor som de i sin tur fick besvarat av tidigare Aupairer. Vi har något väldigt likt gemensamt, men ändå så olikt. Vi har alla lämnat familjen, vänner och tryggheten i Sverige för ett liv här. Ett liv till en början utan socialt nätverk i ett främmande land. Vi har alla en amerikansk familj gemensamt, men det är här olikheten börjar. Ingen familj är den andre lik. Hur många barn, föräldrar, husdjur, bilar det finns i familjen är olika? Vad familjen äter, jobbar med, gör på fritiden, har för intressen är olika.

När jag satt där i bokaffären omringad av alla svenska aupairer fascinerades jag av hur olika liv och historier vi har. Jag insåg att jag innan på något sett trott att det bara finns ett Aupair liv. Att vilken familj man än har blir året eller åren man spenderar här nästan detsamma. Skillnaden på hur våra liv är här i Amerika är större än vad jag någonsin kunde tänka mig.

Det var härligt var det att träffa dem alla och längtar verkligen till nästa gång vi ses. Supergoa tjejer och killar verkligen.

Bara genom att läsa de två sista inläggen inser jag att jag utvecklas. Nyckelorden är insikt och utmaningar.