BostonPickle

Jag känner mig som ett timglas. Inte figurmässigt à la Marilyn Monroe utan bokstavligen som ett timglas där sanden i den övre glaskupan nu snabbt börjar sina. Det är i slutskedet som sanden ser ut att rinna som fortast och det är just så det känns. Röret som sammanlänkar det två kuporna är placerat vid mitt hjärta och smärtan när de sista sandkornen nu ska igenomär enorm.

Det smärtar att säga hejdå till alla underbara personer här hemma, familj, vänner släkt och ja även grannar. Jag ogillar avsked skarpt. Jag kan inte ens ta avsked från mina materiella föremål här hemma, hur ska jag då kunna ta farväl av framförallt min familj. Mamma och pappa, mina bästa vänner och själsfränder?

Kan inte förstå att jag just nu sitter och skriver mitt sista inlägga här från melongatan. Förstår inte. Fattar inte. Begriper inte.
Den sista dagen fick i alla fall en fantastisk start med en supergo frukost på Avalon hotel mitt i centrala Göteborg. Metaforiskt sätt var det den sista måltiden med gänget. Vardagslyxfaktorn var hög och jag kan inte tänka mig något bättre sätt att säga hejdå till er på, Lars, Ida, Sanna och Ika. Ni är världsbäst. Älskar er så atlantiskt mycket. Inga ord räcker till för att beskriva hur enormt glad och rörd jag blev över eran fina, omtänksamma och personliga present. Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta, i min bakficka och nu även på min bringa.

Och Maria, jag kramade datorn för dig. Det var helt underbart att få höra din röst. Jag saknar dig så himla mycket. Tänker på dig ständigt. Vi får komma på något bra sätt att kommunicera på när jag snart byter världsdel. Love you mate!

Så om bara någon timme är det uppställning på Landvetter. New York here I come. Räkna med full redogörelse så fort jag finner en dator eller nätverk.