BostonPickle

ALASKA: Work your ABDOMINALS by do plank for 2 minute

WASHINGTON: Drink WATER every day 4-24 oz. bottles

UTAH: Do a UPPER BODY workout for 30 minutes one day

ARIZONA: Eat a APPLE a day for one week

INDIANA: Do a INNER THIGH exercise - 3 sets of 12

LOUISEIANA: Do a class over at LUMINA

OKLAHOMA: Do OUTER THIGH exercise - 3 sets of 12

NEW YORK: Do a NEW YOGA class or try a NEW YOGHURT flavor

NEVADA: Try a NEW fun activity

MICHIGAN: Drink MILK or SOY MILK everyday for one week

Nu tänkte jag att jag skulle ta mig tid att skriva lite. Tid har jag visserligen haft mycket av sedan familjen reste bort i onsdags men har valt at fokusera på andra saker. Bara någon som levt hos en värdfamilj under en längre tid kan förstå hur det verkligen är. Att aldrig riktigt känna sig riktigt hemma för att kunna vara bekväm. Bekväm att kunna gå klädd som man vill. Säga vad man vill. Inte alltid plocka undan efter sig.

Så tiden jag haft har jag använt till att just känna mig bekväm. Tagit varje dag som den kommer. Inte stressa upp mig för saker som jag borde göra med en gång utan väntat till lusten infunnit sig för att då ta itu med dem.

Jag har haft några av de mest underbara dagar. Matilda har bott över fyra nätter och Sofie två. Vädret har för en gång skull varit fint i helgen så vi har legat ute på baksidan och solat. Något som man verkligen inte känner sig bekväm att göra när hostfamiljen är här. Jag och Matilda tog cykeln till mataffären, vilken minst utsagt fick amerikanerna att vända på huvudet. Cyklar är inte sällsynthet. Vad som är sällsynt är två blondiner på vanliga cyklar, ej tävlingscyklar, utan iklädda trikådräkter. Det var en riktigt supermysig cykelväg till butiken. Taget direkt ur Bregott-reklamen.

Det har varit helt underbart att kunna planera dagen hur jag vill. Eller rättare sagt inte behöva planera alls utan bara ta dagen precis som den kommer.

Så över till det helt galna 4:e juli firandet. Det har nästan, men inte riktig, smält in att man firat Amerikas nationaldag bland 500 000 människor på esplanaden i Boston. Att stå bland så många personer alla sjungandes nationalsången är ett minne för livet. Det var helt galet. Varenda liten grästuva längs hela promenaden vad upptagen. Vi, jag, Sofie och Matilda, åkte in så att vi var inne vid tretiden. Redan då var det fullpackat med folk. Vi strosade runt och fascinerades av allt folk. Gick sedan bort till Newbury Street för att fylla magen med lite god mat på Stephanies. Köpte med oss en flaska vin och gick sedan tillbaka för att försöka få oss en plats för att se fyrverkeriet vid 10.30. Ett fyrverkeri inte av denna värld blev det minsann. 20 minuter av de mest fantastiska ljuskreationerna.

Idag vaknade jag bokstavligen med buller och brak. En högre åskknall har jag nog aldrig hört. Knallen följde blixten omedelbart. Jag blev rädd. Inte för åskovädret i sig utan för att jag trodde att någon var i rummet och tände belysningen.

Knallen gick lös 4.30, samma tid som jag gick upp dagen innan. Lyckligtvis kunde jag krampa mig kvar i sängen ytterligare någon timme. 

Det kunde jag inte däremot inte den föregående morgonen då jag körde familjen till flygplatsen. Det var en upplevelse i sig. 13 stora väskor på 5 personer. Nu förstår jag att det ar för ändamål som detta som en amerikan verkligen måste ha en Suburban. Det ar inga tvivel på att det ar en enormt stor fordon men att den kunde svälja sa mycket som den gjorde förvånade mig mycket. Det var i vilket fall mysigt att åka med för att krama och vinka av dem. Höjdpunkten var dock utan tvekan hemfärden.. Ensam i bjässen. En harligare och maktare känsla ar svart att hitta.

Min bildrom har vuxit ganska rejält under tiden jag varit här. Från att tidigare innehållit en lite jaguar till att nu innefatta en bamse SUV. Cadillac slår dock Chrysler. En Cadillac Escalade ska det vara.

Nu ar det inget jobb på tre veckor. Det ar svart att beskriva hur otroligt skönt det känns. Jag ska verkligen ta vara på veckorna i av frihet. Jag ska gå ner och äta frukost i alltför korta shorts, låta tallriken stå kvar, disken lika så, låta tv stå på, låna deras jacuzzi, suburban, se på OnDemand, Eftersom man inte ser mycket på tv här känns det superlyxigt att kunna göra det nu. Hur mycket jag vill utan att få dåligt samvete. Den första dagen av ledighet var hur underbar som helst. Jag gjorde precis allt som jag skrev ovanstående. Jag och Matilda var på ett steppass på kvällen innan vi åkte hem och hade räkafton. Hur otroligt gott som helst. Kvart i nio kom vi på att vi var sugna på vår favorit dessert, frukt, grekisk yoghurt och cashews, så då gjorde vi en fuling och slängde oss iväg i Suburban.  Gasen i botten och vi hann innan Wholefood stänger klockan nio.

Matilda!! Han heter Adam.......Adam Spencer.

Och mamma, kom inte och säg att han inte är en riktig godbit.

Biljetterna är bokade och klara. Den 29 augusti ska jag och Matilda på circus. Inte vilken circus som helst utan självaste Britney Spears. Så sjukt roligt. Har ännu inte riktigt kommit över att jag inte varit på någon stor konsert under min barndom. Inte Matilda heller. Så nu gör vi slag i saken och slår på stort. Brittan here we come.

Imorgon 4.30 stemplar jag ut. Inget mer jobb på tre veckor. Känslan av frihet är underbar. Imorgon kanske jag t.o.m kan ta mig samman och skriva några rader. Visa lite livstecken från staterna.

Jag och Matilda ljuvstartar firandet av ledigheten med en mysig filmkväll hos the Campbells. Åker och möter henne på gymmet, vilket egnetligen bara är en ursäkt för att spana in hetingen. Hetingen som jag sedan i månads inte sett på över en månda men som jag nu alltså har spanat in två dagar i rad. Tre med idag. Har du tur mamma så kanske du får dig en glimt av denne skönhet när du här här. I vilket fall så bär det av till snackerian från gymmet och till videobutiken för att hyra en film med så mycket kärlek i som det bara går.

Aupair livet är inte alltid en dans på rosor. (även om jag får mycket av den varan). Det är inte alltid solsken. Bristen på sol var bokstavligen boven bakom dramat igår. Ösregnet igår morse satte stopp för simklubbsbesöken. Härligt. Slappt. Tänkte jag. Om du tänker samma sak. Ttänk om. Efter tolv timmar instängd i ett hus med tre ungar så börjar man bli lite smått galen. När John tillslut kom hem var jag nästa på bristningsgränsen, reda att lägga mig ner, skrika och slita mitt hår.

Man får egentligen bara jobba tio timmar i sträck, men ibland går det inte att undvika att det blir fler, Efter tio timmar går en magisk gräns. Då finns det inte mycket tålamod kvar och av någon anledning är det då som barnen testar gränserna som mest. Jag överlevde de sista timmarna och det är jag tacksam för.

Det blev inget större drama än att jag var grymt trött efteråt och flydde huset så fort John gett mig klartecken att jag kunde sluta. Efter några minuter på Matilda och Teresa, som vet precis vad man pratar om, så kändes det bättre.

Gårdagen var dock så jobbig att när Marie idag sa att "det är bra om jag ser till så att det ser fint ut innan jag slutar" så satte jag hårt mot hårt. Istället för att vara snäll och säga javisst gjorde jag klart för henne att jag lämnade huset i ett superskick innan jag åkte iväg. Det kändes skönt.

Just när jag tror att en "konflikt" är nära vänder det alltid till det positiva. Min hostmamma är verkligen så himla bra. Det vi idag pratade om var hur vi skulle få sommaren at fungera med allt vad det innebär med timmar, träning osv. Det vi kom fram till var att hon och John skulle ta barnen till simningen så ofta de kan så att jag för det första kan få åka iväg och träna men för det andra så ta det bort några timmar så jag slipper jobba övertid. Skönt. De ska även försöka att inte vara hemma efter sex, vilket är helt underbart nu när kvällarna är så fina.

Idag slutade barnen skola. Inget vidare väder för det, men barnen verkar inte bry sig. Ingen mer läxa på ett bra tag är det enda som räknas. Mycket av allt tjöt här är läxanknutet så visst tycker jag det ska bli bra härligt med en sak mindre man behöver tjata om.

Nu går vi in i en ny aktivitetsfas med start i morgon. Tennis och simning. Jag är inte det minsta förvånad att jag blir inkastad i det med en gång. Marie har möten från åtta på morgonen till åtta på kvällen. John åker till Vermont. Det kommer med andra ord bli en låååång dag imorgon. Det är bara att lita på sig själv och hoppas på det bästa. Mer kan man inte göra. Att lära sig själv är nog det bästa sättet att lära sig på så det blir nog kanoner. Förhoppningsvis så är Matilda där med sina hostbarn så att det känns som om man får något avbräck i alla fall.

Familjen åker till Canada i mon om en vecka på skidcamp. Det ska bli grymt härligt att ha huset för sig själv och lediga dagar att kunna göra precis vad som faller mig in. Det första jag ska göra är att köpa räkor, rosta bröd och kanske ta ett glas vis. Fira halvlek och att jag haft så otroligt tur med familjen jag hamnat hos. Det kommer bli så vansinnigt svårt att säga hejdå till dem.

Grattis på födelsedagen min underbara mamma. Jag hoppas du får en riktigt bra dag med mängder av solsken och mycket skratt. Nu är det bara lite mer än två veckor kvar tills vi ses. Då ska du inte bara få din present utan en stor födelsekram.

Hur många stater har USA? 50? 51? 52? Jag vet. Men vilka är de och framför allt vart ligger de? Det känns som om man borde ha koll på det nu när man trots allt bor här. Vad passar då bättre än att anta sommarutmaningen på gymmet? THE USA CHALLENGE ~ 22: Juni ~ 8:e september

För varje stat måste du göra det som staten säger. När du väl klarat av det kryssar du över den på kartan. Varje stat har första bokstaven lika som i utmaningen du måste göra. Utmaningen kan involvera ett gruppträningspass, styrketräning, cross traing, prova på någonting nytt eller något inom mat och näringslära.

Mål: att klara av alla 50 stater inom 68 dagar medans man tränar och äter hälsosamt under sommarmånaderna.

Det blev inte mycket sömn i helgen. Även om jag inte var i säng förens senare på fredagen efter midsommarfirandet så vaknade jag upp klarvaken strax efter 5. Det var ingen idé att ligga kvar och dra sig. Jag gick upp åt en lång och härlig frukost i lugn och ro innan jag åkte till gymmet. Lördag innebär veckans mördarpass. Det är samma klass som på tisdagar och torsdagar, men av någon anledning så är det alltid bra mycket jobbigare på helgen. Om det beror på att man är tröttare då, att fler killar är på passet eller om Terese, instruktören, helt enkelt bara höger intensiteten vet jag inte. Det är härligt. Det är på gränsen till att vara för jobbigt så att man nästan blir arg på henne.

Det positiva med att vakna upp tidigt är att dagen blir så otroligt mycket längre och man hinner göra fler saker.

Jag sedan var hemma igen vid nio fann jag två leksugna tjejer på uppfarten. De introducerade mig för ett kingliknande bollspel. Spelet fick dock ett abrupt slut då bollen av misstag råkade hamna under min bil. När Katie skulle gå in i garaget för att ta ut den fann hon en överkörd groda. En stor fet padda. Det var ingen trevlig syn då det som tidigare funnits på grodans insida nu fanns på utsidan.

Planen för dagen var, att eftersom det för ovanlighetens skulle var uppehåll, åka in till Boston för att kika lite i affärer och ordna lite med mammas och pappas present.

Trots att jag duschade och åt i lugn och ro var jag inne i Boston redan vid halv tolv. Innan jag åkte fick jag dock återberättat av Marie vilket drama som hade utspelat sig under fredagskvällen. Alla utan Ryan hade varit hemma och på kvällen någon gång ringde telefonen. Marie svarade och det var Ryan som ringde och sa att han var hos ett äldre par i skogen, att de ringt polisen men att han nu var okej. Jag kan ju tänka mig att Marie fick hjärtstopp. Vad som hade hänt var att Ryans och hans vänner hade tjuvringt på en äldre mans dörrklocka. Det hade slagit slint hos mannen som hade suttit sig i sin bil och jagat killarna. Han hade fått tag i Ryan och försökt slita in honom i bilen. Ryan hade lyckats att ta sig loss och sprungit in i skolen där han till slut kommit till de äldre parets hus som varit snälla och släppt in honom. Alla föräldrar fick åka över till Ryans kompis hus där fullt av poliser intervjuade varje  

Kille var och en för sig. Vad händer nu? Givetvis, eftersom vi befinner oss i Amerika, så är föräldrarna inte villiga att bara låta det gå. Det verkar dock som om mannen går med på att ta en angry management kurs så kommer de inte "press charges" mot honom.

För att försöka göra ett redan långt inlägg inte alltför långt så hade jag en underbar dag i Boston. Fick gjort vad jag skulle och kom hem med ett par fina shorts  dessutom. De två  höjdpunkterna var en brandutryckning och att jag pratade med en A-kändis.

Precis när jag kom fram till Newbury street stannade trafiken upp för att släppa fram en gäng brandbilar. Larmet kom från ett hotell, men det verkade vara falsk alarm så det enda brandmännen gjorde var att hoppa ur sina bilar och ställe upp sig på rad för mig att beskåda. Jag tackar jag.

Ni kan aldrig gissa vem jag pratade med på Urban Outfitters. Så känd är han kanske inte men med svenska mått mätt så skulle jag säga att han är rätt känd. David Spalde. Vem är det? Den roligt korte killen i "Just shoot me". Om definitionen av att prata är att byta några ord med varandra även om det rör sig om att besvara en fråga så pratade jag

med honom. Han var sjukt roligt, vad annars. Han undrade hur kösystemet fungerade och sa att han aldrig får till det. Det som slog mig var vilken snygg blond tjej med en bebis han hade. När jag sedan kollade upp honom på internet blev jag inte förvånad att det var en välkänd playboymodell.

Till förrätt blev det ett underbart gott grovt bröd, givetvis var det en brödmix från Ikea, med gräslöks creamcheese, kallrökt lax och vid sidan av kokt ägg med kalles kaviar och tre sorters sill. För kanske två år sedan var det mycket jag inte trodde mig skulle tycka om utan att ens ha smakat på det. Idag är det nästan ingenting som jag ogillar och visst slank sillen ner den med. Senapssillen var ändock favoriten.  

Till huvudrätt blev det, som jag fick veta efteråt, Annas specialitet buffé, kyckling med en väldigt god marinad, en potatissallad bl.a. innehållande soltorkade tomater, cocktail tomater, spenat och valnötter, kall limesåse och en tomat- och avokadosallad. Det avslutades med en svensk klassiker, jordgubbar med vaniljglass med goa tillägg, limekaka med vitchoklad- och gräddsås.

Nä, det fanns inte en chans att stoppa tårarna när jag körde och släppte av Johanna på flygplatsen.

Vi satt en bra stund i bilen, innan det var dags för mig att åka, och pratade om mycket vi utvecklats, vad vi lärt oss, vilka underbara personer som har kommit in i våra liv och vilka otroligt fina minnen vi tar med oss från tiden här. Det var inte samma Johanna som för 9 månader sedan bytte Sverige emot USA, inte heller samma Frida som gjorde bytet för drygt fem månader sedan, som satt där och pratade så insiktsfullt och fint. Sorgetårarna blandades med glädjetårar.

Mina tårkanaler har inte riktigt varit i bruk under tiden jag var här så det behövde nog en riktig genomkörare. Det är otroligt hur mycket känslor som följer med tårarna när de rinner ner längst kinderna. När det till slut inte fanns några tårar kvar kändes det bättre. Den otroliga smärtan i bröstet hade lättat och jag kunde tänka mer klart.

Jag kommer sakna henne så otroligt mycket. I henne har jag en vän för livet. Det var kanske därför det kändes som mest jobbigt. Det kändes precis som när jag tog avsked från alla vänner där hemma. Men ändå inte. Avskeden där hemma var väntade. Jag visste att jag skulle åka. Jag visste när jag skulle åka. Jag hade således en hel del tid till att förbereda mig. Här känns avskeden mer oförberedda. Inte trodde jag att man skulle komma hit som en känslokall robot och inte få en relation till folk, men ändå så trodde jag inte att man skulle komma så nära personer här som man faktiskt har gjort.

Nu börjar i vilket fall ett nytt kapitel i mitt äventyr här. Nu vänder vi blad. Efter att Johanna åkt så blev det mer tydligt att jag inte längre är den "nya tjejen". Nu är det istället nya Au pairer som kommer.  Om jag kan vara hälften så öppen, underbar och snäll som tjejerna var emot mig när jag kom så kommer de nya tjejerna känna sig mer än välkomna.

Det är så sant som det är sagt "främlingar är vänner man inte känner". Jag ser fram emot att lära känna de nya tjejerna som kommer.

Klockan är sju. Nu rymmer jag hemifrån. Mina barn och andras sketungar säger jag. Inte en blund har jag fått på hela natten. Varför? Ryan har födelsedagskalas. Självklart sleepover, vad annars? 16 13-åringar campar utanför min dörr. Jag har ändå inte sovit där utan fick låna Laurens rum som förra gången då det var Katie som hade kompisarna över. Nu när alla har haft sina kalas hoppas jag verkligen inte att de har några fler barn undangömda. Jag pallar inte ett till asså. Huset är upp och ned. Tallrikar, Chips, Presenter, Sovsäckar. Skor. HJÄLP!
Nu rymmer jag i alla fall iväg till gymmet innan alla vaknar upp för pannkaksfrukost. Lycka till John säger jag bara. Förstår han egentligen hur många pannkakor han måste steka till 16 stora kids. Det blir intressant att höra senare hur det gick. Jag rymmer för att slippa vara där i alla fall. Det känns som om han skulle behöva all hjälp han kan få.
Jag blir inte borta så länge då jag ska agera taxichaufför vid halv nio. Klart det inte räcker med en sleepover. Nej, det är klart att alla ungarna ska få spela paintball också. Inget billigt kalas med andra ord.
Sa jag förresten att Ryan inte ens fyller år. Hans födelsedag är inte förens augusti. Så detta kalaset är alltså ett resultat av en alltför snäll mamma med en mycket otålig son.

Inlägg som kommer upp under dagen:

• Krokodiltårar
• Midsommarfirandet
• Lååånglördag
  

Glad midsommar på er där hemma i alla fall. Hoppas solen har skinit på er lite granna åtminstone och att ni har tagit det hyfsat varsamt med snapsen.  För någon snaps blir det nog inte för min del.

Det känns som att jag ligger lite efter på uppdateringsfronten. Så för att börja med helgen då jag jobbade lördag-söndag. Lördagen var som jag skrev inte alltför jobbig utan snarare tvärt om mycket mysig. Kvällen verkade lovande den med. Marie och John skulle bara vara borta på partyt till 8 sedan skulle jag och Matilda gå på bio. Det startade bra. Jag, Katie och Ryan gjorde våra egna pizzor. Jag vet att det är lite elakt det jag nu kommer att skriva, men uttrycket om att synden straffar sig själv är verkligen sant. Ryan kan minst utsagt vara lite svår ibland. Ingenting man gör är bra speciellt när det kommer till mat. Det enda han verkligen gillar är våfflor med maple syrup allt annat får han bara i sig minimalt utav och ingenting får vara mixat. En omelett är helt otänkbart med något annat innegåll än just bara ägg. Men i alla fall så tänkte jag att pizzabaket blir nog bra för då får han ju välja själv vad han vill ha på. Det tog emot men jag försökte att inte lägga mig i för mycket, när han spred tomatsås över hela plåten och hällde olivolja under degen. Ja under. Som om jag inte smörjt plåten redan liksom. När han satte in pizzan längst upp i ugnen kunde jag inte hålla mig längre utav var tvungen att säga till honom att den troligtvis skulle bli bränd. Nej var det naturliga jag-måste-säga-emot-dig-vad-du-än-säger-svaret. Tror ni inte att pizzan blev bränd? Och när Katie sedan påpekade sa att den såg en aningens bränd utan var svaret återigen nej.

Kvällen blev tillslut mycket längre än vad som var tänkt. Marie ringde vid halv tio och sa att de, Campbells och Nusses, skulle fortsätta och ta en drink på golfbanan. Inte mig något emot. Det unnar jag dem verkligen, lite tid för dem själva. Vad som dock inte var så bra var att ingen ringde hem till Matilda och berättade. Matilda som jobbat från tidig morgon och nu fick jobba ändå till sen kväll.

Så det blev ingen bio på lördagen, men väl ett besök till biografen på söndagen. Jobbade bara förmiddagen på söndagen sedan åkte jag och hade lite kvalitetstid med mig själv på Panera innan Matilda kom dit.

Helgen gick förbi i ett rasande tempo. När man inte får någon eller några dagar helt lediga får man inte en chans att ladda upp batteriet riktigt. Det kändes verkligen på måndagsmorgonen. Jag vaknade upp med en otäck stickande känsla i gom och näsa. Nej, jag orkar verkligen inte bli sjuk. Måndagsmorgonen var därför jättejobbig. De är dagar då jag inte känner mig riktigt hundra som jag finner situationen med Ryan som svårast. Då finns inte energin där för att skaka av mig hans otacksamhet och inställning till mig. Givetvis förstår jag att det är jobbigt att vara 13 år och ha någon som hela tiden är där och säger till honom vad han ska göra på mornarna och efter skolan, drick din mjölk, har du tagit din medicin?, borsta tänderna, har du gjort läxorna?, plocka undan efter det osv. Saken är bara den att det verkligen behövs. Om jag inte hade funnits där och ständigt tjatat på honom så skulle ingenting hända, ingenting skulle bli gjort och han skulle verkligen inte komma iväg till skolan. Om det är någonting man lärt sig här så är det verkligen att vara tacksam och uppskatta andra personers vänlighet. Det är därför det är så svårt med Ryan. Jag hoppas dock att han någonstans inom honom ändå vet om hur mycket jag gör för honom. Hur mycket jag tycker om honom. Även om det är svårt för honom att visa det. Efter Ryan gått och det var svårt, p.g.a. av att jag inte kände mig riktigt hundra, att hålla ögonen torra gick jag upp och väckte Lauren. Kramade om henne och kände genast hur energin flödade tillbaka till mig.

Måndagen blev det lunch på Panera med Johanna. Jag tänkte precis skriva att det inte var roligt, men självklart var det det. Det som inte är roligt är att hon åker på torsdag. Det kommer bli så enormt tomt utan henne här. Samma sak gäller som med Heidi, att jag vet att jag har en vän för livet i henne men det tröstar mig liksom inte nu. Nu kommer vi inte ses på ett bra tag. Ingen vet hur länge. Åh, det är verkligen inte skoj alls det här. Självklart trodde jag att man skulle få vänner under tiden här, men inte såhär bra vänner. Jag tänkte också att alla avsked var avklarade. Avskeden till er, familj och vänner där hemma. Att jag inte skulle behöva göra mer av den tuffa varan. Men men. Det är som det är och jag kommer sakna henne så enormt mycket. Vissa säger att saknad är bra, så kanske kan det bringa lite tröst.

På kvällen kom Matilda över på lite mys. Vi möttes innan på Wholefood för att köpa lite gottigheter. Det komiska var att vi möttes innan korsningen där vi alltid skils åt efter exempelvis träningspassen. Det var inga andra bilar utöver oss på gatorna. Först såg jag inte att det var hon. Utan jag tänkte snarare att det inte kunde vara hennes bil. Det sammanträffandet händer inte i verkligheten. Det blev en konstig situation där båda bilarna stannade för att ingen visste vem som skulle lämna företräde. Först efter ett tag såg vi att det var vi och självklart lockade det fram ett gott skratt. Det känns som att det är många sådana situationer, där man är helt övertygad om att det är riggat och att man lever i en film, inträffar. Vi hade i alla fall supermysigt, vi åt fruktsallad med grekisk yoghurt och nötter, fick oss en härlig mode/makeover-visning av Lauren och Katie och kollade på The Bachelorette.

Nu känns det som om jag nästan är ikapp.

Tisdagen vaknade jag upp och kände mig lite bättre än tidigare morgon. Jag vakande inte av regn och kände att det skulle nog bli en bra dag. Så bra det gick med en väntande avskedsmiddag på kvällen. Dagen löpte på i ett vansinnigt tempo. Vädret var fint så att barnen var tvungna att gå på simningen på eftermiddagen mellan 4-5. Jag körde hem Laurens playdate och sedan var vi hemma vid sex och jag kunde sluta för att åka till Johanna.

När jag kom dit hörde jag skratta och skrik från huset. Det var ingen idé att ens försöka göra mina knackningar hörda utan jag klev in. I vardagsrummet hittade jag familjen, Scott, Ross, Sam, Danny/Spiderman och Johanna, och förstod att det var fotografering på g. De gjorde ett bra försök med att försöka hitta utklädningskläder i våra storlekar. Lyckligtvis så lyckades de inte med det, så vi slapp sitta utklädda till spidermans och prinsessor under middagen.

Helt undan kom vi dock inte. När Ross kom ner med maskerna i vuxenstorlek trodde jag att jag skulle smäll av. Jag försökte så gott jag kunde att tränga undan tankarna om vad de använd dem till.

På Johannas välkomsmiddag i slutet av januari frågade Scott vilka mattraditioner vi har i Sverige. Frågan möttes av en fundersam tystnad innan vi alla svarade ironiskt i kör, TACOS. Scott hade inte glömt detta roliga ögonblick så på avskedsmiddagen bjöds det på mexikanskt. Barnen hade inte tidigare smakat på detta och man kan ju minst utsagt säga att det gjorde succé. Den stora succén var dock efterrätten som Johanna hade bakat, svensk midsommartårta med jordgubbar, grädde, vaniljsås och sylt. Det är ett gott betyg när alla slickar sina tallrikar rena.

Så med veckans upp- och nedgångar är uppgångarna mest förknippade med vad härligt väder kan göra med humöret och överlag hur mycket det här landet har att erbjuda. Nedgångarna har främst att göra med att Johanna åker. Jag vill inte ens tänka på den tomhet jag kommer känna på fredag då jag vaknar upp och ingen Johanna kommer finnas inom räckhåll.