BostonPickle

Förlåt för den dåliga uppdateringen. Den här veckan är lite av en bergochdalbana(haha jag skrev bergochdalbanan) . Uppgång och nedgång. Idag är det dock upp som bara den. Solen skiner och jag ska bara slänga i mig lite lunch innan det bär av till pool- och tennisklubben för att lapa i mig så mycket av solens strålar som det bara går. Det ryktas att det är sista dagen med fint väder på ett tag nu. Inte för att vi haft vidare fint väder på ett tag. Men men.

Jag hoppas jag får lite tid i kväll för att bland annat berätta om avskedsmiddagen hos Johanna som var igår. Blandade känslor. Sorgen hade glädjen till bordet.

Jag sitter och gör yrkestest på nätet.

Enligt jobbafrisk.se ska jag bli BARNSKÖTARE.
Grattis! Nu är det bara att börja byta blöjor.
Sådan är jag: 
Du är motiverad, kraftfull och rättvis, men styrs samtidigt mer av känslor än av logik. Du har en önskan av att förbättra den hemska värld vi lever i. Vem ska ta hand om alla barn? Du skulle gärna ta hand om dem - men de är ju så många! Det är troligt att du någon gång kommer att bli vegetarian. Det är högst troligt att du redan är det.
Riskyrke:
Om du har haft handeksem så passar jag troligtvis bättre som psykolog.

passagen säger såhär:

Wow. Grattis! Du skär och spränger.. i provrör och i människor. Du kommer att blir läkare, högskolelärare eller kemiskt/Astronomfysiker/Biolog. Du kommer att tjäna stora pengar och upptäcka nya saker som ingen gjort förr! Kanske kan du komma på en smarthetsmedicin för dem som svarat på de sista alternativen i quizen.

Enligt Kp ska jag bli LÄKARE.
Du gillar att hjälpa människor och är alltid redo att plåstra om någon som har gjort illa sig. Du är omtänksam och smart. Du är också väldigt hälsosam och gillar att sporta och äta nyttigt.

Enligt Ky-guiden ska jag jobba med någonting inom LEDARSKAP/PROJEKTLEDNING
Du är en stark och utåtriktad människa som vet vad du vill och hur du får det. De flesta av dina beslut baseras på fakta och du blandar helst inte in känslor i onödan. Din yrkesmässiga karriär är spikrak. Troligtvis har du vetat länge att du ska bli något stort, eftersom framgång är viktigt för dig. Det är inte helt osannolikt att du i framtiden startar företag själv och bygger upp det enligt eget huvud, men för en driven person som du finns självklart också en mängd andra alternativ. Oavsett inom vilken bransch du hamnar kommer det att ligga lik längs vägarna du passerat.

Enligt jobbkoll.se ska jag bli SJUKSKÖTERSKA.
Din personlighet bygger på en kombination av blyg och passionerad. Det kan låta märkligt, men om man funderar över vilka som tillhör den verkligen målgruppen för filmer som kallas romantiska dramer så har man sådana som du. Du är den som gråter hejdlöst i biomörkret när filmen blir sorglig. Eftersom du också är mycket noggrann och ordentlig och dessutom har bra hand med människor passar du för att bli sjuksköterska. Vård och omsorg ligger dig varm om hjärtat. Vilket yrke du än väljer kommer du i alla händelser vara den som vattnar alla blommorna på ditt jobb, köper fikabröd och uppmärksammar dina kollegors födelsedagar. Detta eftersom du själv drömmer om att bli riktigt, riktigt firad någon gång.

Så här säger http://se.41q.com

Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.

Visst kändes det bättre idag av att vakna upp av att solens strålar bländade mig än av de gångna dagarnas ihållande regnande. Min sovmorgon till hela 07.00, istället för 05.45, gjorde mer än vad jag trodde. Jag vaknade utvilad och reda för lördagens jobb. Anledningen till varför de behöver mig denna helg är Ryan och Katies avslutningsturneringar i Lacross.

Jag kan ju inte säga att jag har tagit ut mig än så länge. Morgonpasset varade från sju till två. Jag gjorde frukost till först Katie, som skulle vara reda och klar för fotboll halv nio, och sedan till Lauren som även hon hade fotbollsmatch och till vilken jag körde henne till vid halvtiotiden. Att se sju- och åttaåringar sparka boll är det bästa lördagsnöjet jag haft på länge. Helt bedårande söta är de små liven.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men jag kan inte unvika att se det komiska i att en pungråtta precis skrämde slaget ut mig och Matilda på gatan, Claypit, där hon bor.
 

Jag är precis hemkommen från en kväll hos Grazewskis. De bjöd över mig på middag så att jag kunde få träffa nephewsn flickvän. Hela familjen, musik och levande ljus. Vilken underbar kväll. Vilka underbara människor. Heja USA säger jag bara.

Stephanie var hur trevlig som helst och vi hade mycket gemensamt, så visst hade de rätt då de trodde att vi skulle klicka. De är inte hemma så mycket länge till från college men vi kommer nog att träffas några gånger innan dess.

Det är kvällar som denna som förstärker den positiva bilden av USA som jag har. Kvällar som denna som gör att trista Sverige känns långt borta och inte lockar det minsta. Människornas enorma gästvänlighet och generositet. De öppnar sitt egna och vänners hus för en. Det roliga är att om jag skulle bestämma mig för att exempelvis åka till Cape Code så skulle vännerna till familjen öppna upp sitt hus för mig utan tvekan. "They would love to have you": Och det är sant. De slänger ur sig tips om städer och stränder att besöka, saker att se och uppleva, restauranger att gå till osv. Det är inte bara tomma ord utan om någon dag, högst troligt redan i morgon, kommer de komma förbi med en lapp över namn och beskrivning till de olika platserna.

Den 23:e juni slutar barnen skolan och då bjöd de över mig och mina vänner till deras hus. Varje år hyr de en enorm vattenrutschkana och hela området samlats runt omkring den på deras gräsmatta. I år har Maura, som mamman heter, även ordnat en glassbil med gratis glass till alla barnen. Det verkar som en helt okej tillställning och någonting jag verkligen inte får missa. Mer amerikanskt kan det knappast bli.

Idag är det precis fyra veckor kvar tills jag får träffa mamma och pappa igen efter att då ha varit ifrån dem i sex månader. Halvtid. Eller?

Jag vet inte. Just nu tampas jag med beslut om framtiden. Vill jag stanna längre än ett år i USA och i så fall studera här? Vill jag åka hem i oktober för att skriva högskoleprovet och med det hålla dörren upp för studier i Sverige i början av nästa år? Kommer jag då komma hem för gott i oktober eller kommer jag åka tillbaka och avsluta mitt år som tar sluta den 19:e januari?

Som jag skrev tidigare så trodde jag att jag ställt klockan. Jag gick och la mig lugn men förväntansfull inför helgens utflykt. Vaknade upp gjorde jag också lugnt. Jag var dock inte så lugn då jag kikade på klockan och den visade på 5.30. Det är landets fel. Varför ska de komplicera saker och ting. För det första har man ingen aning om hur lång man är, vad man väger eller vad man har för skostorlek och för det andra, det som nästan kostade mig resan i detta fall, har dygnet 24 timmar inte 12 som skils åt genom två futtiga bokstäver. Vem kom på pm och am egentligen?

Jag slängde mig upp ur sängen, satte huvudet under vattnet, packade ner lite frukt och kastade mig i bilen. Gasen i botten. Foundation på i bilen. Förlåt mamma, men det var garanterat rekord i att komma snabbt in till Boston. Så i tid kom jag. Nu fattades bara Johanna. Stopp i tunnelbanan. Vad annars? Jag hann köpa oss lite frukost och en aning andfådd kom hon tillslut precis innan bussen lämnade Boston och Chinatown.

Vi må ha lämnat Chinatown bakom oss, men det kinesiska temat fortsatte hela helgen lång. Busschauffören var kines, guiden lika så och många av medresenärerna. De som inte var kineser var indier. Så där satt vi. Jag och Johanna, enda västlänningarna, i 12 timmar på bussen under lördagen och en 10 timmar på söndagen. Det var "lite" längre än vad vi hade trott. Vad hade vi egentligen gett oss in på? Guiden gick det inte förstå vad han pratade om. Om det var engelska eller kinesiska. Han tog konstiga priser för helt onödiga båtturer och filmvisningar. Vi stannade med två timmars mellanrum i sanna bebisrastningsanda för toalettbesök. Det var i och för sig bra då man på vartannat stopp kunde få sig en god bagel att mumsa på. Det blev en fyra stycken under resan. Våra luktorgan fick inte en lugn stund då odör efter odör spred sig på bussen. Vi läste, sov, lyssnade på musik. Läste, sov och lyssnade på musik igen till vi vid åttatiden på lördag kväll till slut var framme vid fallet. Där gjorde guiden ytterligare en mystisk sak då lunchstället han ordnat var en superäckligt indiska och kinesisk, vad annars, foodcourt. Med stängda ögon och med tanke på något annat gick maten till slut ner.

 

 

Det bjöds på frukost. Kineserna och Indierna åt som om de aldrig sett mat förut. Och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att en person som värmer en skål med flingor och mjölk i mikron har gjort det. De torra muffinen, russinbagelsen, den mindre goda juicen och råttgiftet till kaffe lockade inte mig så traskade över till Dunkin och försåg mig med en god frukost därifrån.

---

Fredagen var en helt underbar dag. En aning galen, eller rättare sagt bara helt amerikansk, in på slutet.

Morgonen såg ut som vanligt förutom att tjejerna fick sovmorgon och att jag då körde dem till skolan. Istället för den vanligt klädseln med träningsbyxor och topp var det nu golfkläder på för hela slanten. Smidigt och lätt att Matilda bor precis vid skolan så hämtade upp henne innan jag släppte av Lauren. Vi fortsatte mot Weston för att hämta upp Jennie och körde därefter till Leo. J Martins golfklubb. Det var bara jag och Jennie som skulle spela men Johanna och Matilda gjorde oss sällskap.

Det härlig är att Marie verkligen stöttar mig i golfen och hör med vänner och bekanta för att kanske försöka få in mig på en liga så att jag får mig några eller någon runda i veckan. Det är samtidigt ett mycket bra sätt att träffa nya människor.

Jag behövde köpa tårta, kakor, snacks, godis och popcorn inför Katies kalas. Marie hade sagt åt mig att inte stressa utan njuta av rundan och om jag blev sen bara slå Ryan en signal och be honom möta tjejerna vid busshållplatsen. Kände mig trots det stressad men då jag och Matilda kom till affären skickade hon ett sms och sa att hon var hemma så att jag kunde ta det lugnt. Vi fick med alla sötsaker på listan. Släppte av Matilda och åkte sedan hem till vad jag trodde skulle bli en lugn kväll med bara några körningar.

Vad fel jag hade. Här nöjer man sig verkligen inte med ett tre timmars långt barnkalas med varmkorv och fiskedamm. Nej, Katies födelsedagskalas skulle egentligen vara ett poolparty på Weston, den privata golfklubben familjen är medlemmar i, med middag. Men då vädret satte stopp för det blev det ändrade planer i sista sekund. Egentligen skulle jag bara hjälpa till att köra tjejerna från och till golfklubben istället blev det en helkväll med häftig middag, bio och övernattning. Tjejerna dök upp redan vid fyra. Vid fem var vi ute ur huset på väg med alla bilar fullpackade av tjejer mot Samba, en ubercool och fancy, som tjejerna uttryckte det, restaurang. Det bjöds på grymt god mat som de japanska kockarna tillagade med en hejdundrande show vid bordet. Mycket populärt. Efter middagsupplevelsen blev det skyttetrafik till bion för att se den andra filmen med Ben Stiller där han är en vakt på ett museum där alla figurer blir till liv under natten. Det säger väl sig självt att det inte var världens bästa film, men det var helt okej då Matilda kom dit och gjorde mig sällskap.

Det var den mycket händelse- och lite-tid-för-sitta-ner-och-pusta-ut-rika fredagen som slutade med att hundraelva ungar hoppade och skrek utanför min dörr så att jag fick sova i Laurens rum i stället. Väckarklockan var ställd, trodde jag, på 03.35 för den kommande dagens Niagarafallsäventyr.

Idag behöver jag verkligen spendera dagen med att försöka få ordning och redan och klarhet i saker och ting. Jag ska städa mitt rum, dammsuga och bädda rent. Städa upp spåren efter Katies födelsedagskalas i fredags. Ska berätta mer om det. Jag ska försöka få mig en bild hur den kommande veckan kan tänkas se ut. Jag kommer att jobba i ihelgen så vill gärna veta när, hur länge och vad jag och barnen kan hitta på för något roligt. Det är näst sista veckan med Johanna så vill få så mycket tid med henne som det går. Och jag ska lägga upp bilder från helgens golfande och niagarafallsresa.
Jag ska även försöka få tid till att jobba lite på mammas och pappas present.

Men innan jag gör någonting vill jag först tacka Svendréns för de fina presenterna som låg på min huvudkudde när jag kom hem i går kväll. Tack så hemskt mycket!

Så himla skönt. Slutade vid halv fem idag då hela familjen skulle på "sweet endings", en liten glass- coh picknickavslutningstillställning, i skolan. Om mindre än tre veckore slutar det skolan. Då blir nog mycket annorlunda. Sim- och tennissäsongen drar igång. I år är första året då Lauren, Kate och Ryan inte behöver någon vuxen närvarande vid poolen då Ryan är gamal nog att ha ansvaret för tjejerna. Jag kommer därför inte vara tvungen att ligga vid poolen varje dag även om jag nog utan problem kan tänka mig att göra det någon eller några dagar i veckan.

Nu drar jag i vilket fall över till tennisdamen för att hålla hennes supersöta mycket lillgamla dotter, Isabella, sällskap medan hon åker på match och drink. Får se vad vi hittar på för roligt. Det blir ju inte så jättemycket tid att göra någonting på innan det är läggdags för henne.

Imorgon ska Katie ha sitt födelsedagskalas på Weston golklubb, där de är medlemmar. Jag är grymt nyfiken på hur det ser ut där och framför allt vilka folk som vistas där. De trasga jeansen får stanna hemma. Det är en sak som är säker.

I måndags när jag promenerade upp för att möta Katie vid busstoppet kände jag i luften att något var på gång. I Kirstens trädgård hade jag under några dagar sett en kille i min ålder jobbandes i trädgården. UTAN TRÖJA! Självklart undgick det inte mig.

Mycket riktigt så var det presentationsdags i all hederlig amerikans grannskaps anda. Alla skulle vara med och skåda detta första möte mellan mig och Kirstens pappas nephew. Det gick bra. Jag överlevde. Han var trevlig. Men det var inte detta möte som var det viktigaste utan det är det kommande mötet med hans flickvän som alla tror jag kommer att klicka med. De är båda hemma från college under sommaren.

Grannarna här är verkligen för söta. Först tenniskillar. Nu collegeungdomar. Jag ser i alla fall grymt mycket fram emot att träffa henne. Det hade varit härligt med en amerikans tjejkompis.

Nej, det blev ingen träff med Todd igår. Jag slutade inte jobba förens närmare tiotiden. Jag vet inte riktigt hur kan känner för hur det blev tillslut. Samtidigt som jag är lättad över att komma undan middagen så känns det ledsamt då jag antagligen inte kommer träffa honom igen. Eftersom jag åker bort i helgen missar jag hans partaj. På veckodagarna är det inte lätta att få ihop det för att träffas. Nästa helg jobbar och jag helgen där efter är jag antingen i DC eller NY.

Det känns inte riktigt rätt att fortsätta träffa honom heller när jag vet att det aldrig kommer att bli någonting. Han är en helt supergo och underbar kille men ingenting för mig.

I helgen åker jag och Johanna till Niagarafallen. Det ska bli så himla roligt. Självklart ser jag fram emot att se själva fallen men bussresan dit är nog det som kommer betyda mest i slutänden. Johanna åker hem nu den 19:e så att få spendera helgen med henne betyder jättemycket. Det känns riktigt konstigt att hon snart inte längre kommer vara här. Även om jag vet att vi utan tvekan kommer att träffas igen så ger inte det mycket tröst för tillfället.  

Helgen bara försvann. Vart tog den vägen?

Efter en helg i Sverige kunde man ibland känna sig utvilad och redo för den kommande veckan. Så är det inte här. Man är grymt aktiv på vardagarna och inte gör man färre saker på helgerna.

Hursomhelst var det en riktig kanon helg. Lördagen startade tidigt med veckans hårdaste styrkepass. I racerfart åkte jag hem för en snabbdusch innan det var dags för det tredje hårfrisörsbesöket. Jag hade känslan redan innan att det skulle bli tredje gången gillt. Och mycket riktigt så känns färgen mycket bättre nu. När jag satt i friserstolen fick jag ett litet infall så nu är jag tillbaka till axellångt.

Några snabba hemliga ärenden där efter och sedan kom planer på att följa med Johanna och Christoffer till Providence på grillkväll. Slängde ner vad jag kunde tänka mig behöva i en väska (självklart glömde jag både linsartiklar och tandborste) och styrde i riktning mot Newton och Johanna. Där ställde jag bilen och flyttade istället över till deras hyrbil. Nu kunde jag äntligen andas ut och koppla av en stund. Vi tog svängen om IKEA på vägen ner vilket alltid är mysigt. Först blev det en god räkmacka innan Totte inhandlade lite marvaror till sitt nya krypin.

Grillningen blev riktigt lyckad. Det finns inget mysigare än att sitta ute i en ljummen kväll i grilldoften.

Vi hade haft tankar om att åka till nöjesparken Six Flags men då vädret var lite lurigt och då det trots allt är en bra bit dit bestämde vi oss för att hitta på någonting i Boston istället.

Jag åkte hem och fick ett löprunde infall innan dusch medan de packade in allt i lägenheten och lämnade tillbaka bilen.

Vädret var som sagt lurigt så vi vågade oss inte riktigt ut på en båttur som vi hade i kikaren. Istället strövade vi runt i Boston. Ner till hamnen. Där vi satte oss på bryggorna.

Katie och därefter Marie mötte mig i dörren när jag kom. Katie har en pojkvän och han hade gett henne en uppblåstbar princess sak från RollerKingdom. Hon var överlycklig. Marie vettskrämd. "Visste du att hon hade pojkvän Frida". Klart jag visste det. Här undgår ingenting mig.

Jag framstår verkligen som en utomjording för barnen. Inte bara äter jag sallad och gröt, jag saknar skolan och läxor också. I fredags hade Lauren läxläsning med mig så att jag kunde få stilla min abstinens. Det var matte, rättstavning, läsning och biologi. Jag fick 7/7 och 10/10. Kanske inte så konstigt med tanke på hur hon gjorde uppgifterna. Hon är för rolig. Till matteläxan hade jag en miniräknare till "hjälp". Den gick ut på att jag skulle skriva in talet hon skrivit på räknaren för att sedan kolla på skärmen och skriva av talet på en linje bredvid. Inget plus. Inget minus. Ingen matte någonstans. Stavningen och biologin häll dock lite högre klass. Jag lärde mig att stava till Massachusetts och i biologin fick jag måla en grodas inälvor.

Jag tog Cooper på en promenad i fredags. Vilken hund älskar inte att gå utan koppel så satte på honom elchockhalsbandet. Det låter farligare än det är och jag skulle aldrig använda chocken utan bara "vibratorn. Jag tänkte att han nog skulle sköta sig och till en början gick det bra även om jag märkte att hon försökte tänja gränserna lite redan från början. Lite mindre än halvvägs rymde han iväg. Iväg till en hundrädd stackare. På med kopplet igen. Han var inte överlycklig över att behöva gå i kopplet igen så när vi svängde in på min gata släppte jag honom lös igen. Cooper har en förmåga att leta upp gyttjepölar och rulla sig i dem och då jag visste att inga sådana finns på York Road kändes det som om det var lugnt. Det var det också tills jag vände mig om och fick se honom sitta och göra nr. 2 på grannens gräsmatta. Jag hade varken lust att plocka upp det eller en påse att göra det med. Så jag låtsades som om det regnade och ber nu till gudarna att ingen såg det.