Lite att ta igen
Det känns som att jag ligger lite efter på uppdateringsfronten. Så för att börja med helgen då jag jobbade lördag-söndag. Lördagen var som jag skrev inte alltför jobbig utan snarare tvärt om mycket mysig. Kvällen verkade lovande den med. Marie och John skulle bara vara borta på partyt till 8 sedan skulle jag och Matilda gå på bio. Det startade bra. Jag, Katie och Ryan gjorde våra egna pizzor. Jag vet att det är lite elakt det jag nu kommer att skriva, men uttrycket om att synden straffar sig själv är verkligen sant. Ryan kan minst utsagt vara lite svår ibland. Ingenting man gör är bra speciellt när det kommer till mat. Det enda han verkligen gillar är våfflor med maple syrup allt annat får han bara i sig minimalt utav och ingenting får vara mixat. En omelett är helt otänkbart med något annat innegåll än just bara ägg. Men i alla fall så tänkte jag att pizzabaket blir nog bra för då får han ju välja själv vad han vill ha på. Det tog emot men jag försökte att inte lägga mig i för mycket, när han spred tomatsås över hela plåten och hällde olivolja under degen. Ja under. Som om jag inte smörjt plåten redan liksom. När han satte in pizzan längst upp i ugnen kunde jag inte hålla mig längre utav var tvungen att säga till honom att den troligtvis skulle bli bränd. Nej var det naturliga jag-måste-säga-emot-dig-vad-du-än-säger-svaret. Tror ni inte att pizzan blev bränd? Och när Katie sedan påpekade sa att den såg en aningens bränd utan var svaret återigen nej.
Kvällen blev tillslut mycket längre än vad som var tänkt. Marie ringde vid halv tio och sa att de, Campbells och Nusses, skulle fortsätta och ta en drink på golfbanan. Inte mig något emot. Det unnar jag dem verkligen, lite tid för dem själva. Vad som dock inte var så bra var att ingen ringde hem till Matilda och berättade. Matilda som jobbat från tidig morgon och nu fick jobba ändå till sen kväll.
Så det blev ingen bio på lördagen, men väl ett besök till biografen på söndagen. Jobbade bara förmiddagen på söndagen sedan åkte jag och hade lite kvalitetstid med mig själv på Panera innan Matilda kom dit.
Helgen gick förbi i ett rasande tempo. När man inte får någon eller några dagar helt lediga får man inte en chans att ladda upp batteriet riktigt. Det kändes verkligen på måndagsmorgonen. Jag vaknade upp med en otäck stickande känsla i gom och näsa. Nej, jag orkar verkligen inte bli sjuk. Måndagsmorgonen var därför jättejobbig. De är dagar då jag inte känner mig riktigt hundra som jag finner situationen med Ryan som svårast. Då finns inte energin där för att skaka av mig hans otacksamhet och inställning till mig. Givetvis förstår jag att det är jobbigt att vara 13 år och ha någon som hela tiden är där och säger till honom vad han ska göra på mornarna och efter skolan, drick din mjölk, har du tagit din medicin?, borsta tänderna, har du gjort läxorna?, plocka undan efter det osv. Saken är bara den att det verkligen behövs. Om jag inte hade funnits där och ständigt tjatat på honom så skulle ingenting hända, ingenting skulle bli gjort och han skulle verkligen inte komma iväg till skolan. Om det är någonting man lärt sig här så är det verkligen att vara tacksam och uppskatta andra personers vänlighet. Det är därför det är så svårt med Ryan. Jag hoppas dock att han någonstans inom honom ändå vet om hur mycket jag gör för honom. Hur mycket jag tycker om honom. Även om det är svårt för honom att visa det. Efter Ryan gått och det var svårt, p.g.a. av att jag inte kände mig riktigt hundra, att hålla ögonen torra gick jag upp och väckte Lauren. Kramade om henne och kände genast hur energin flödade tillbaka till mig.
Måndagen blev det lunch på Panera med Johanna. Jag tänkte precis skriva att det inte var roligt, men självklart var det det. Det som inte är roligt är att hon åker på torsdag. Det kommer bli så enormt tomt utan henne här. Samma sak gäller som med Heidi, att jag vet att jag har en vän för livet i henne men det tröstar mig liksom inte nu. Nu kommer vi inte ses på ett bra tag. Ingen vet hur länge. Åh, det är verkligen inte skoj alls det här. Självklart trodde jag att man skulle få vänner under tiden här, men inte såhär bra vänner. Jag tänkte också att alla avsked var avklarade. Avskeden till er, familj och vänner där hemma. Att jag inte skulle behöva göra mer av den tuffa varan. Men men. Det är som det är och jag kommer sakna henne så enormt mycket. Vissa säger att saknad är bra, så kanske kan det bringa lite tröst.
På kvällen kom Matilda över på lite mys. Vi möttes innan på Wholefood för att köpa lite gottigheter. Det komiska var att vi möttes innan korsningen där vi alltid skils åt efter exempelvis träningspassen. Det var inga andra bilar utöver oss på gatorna. Först såg jag inte att det var hon. Utan jag tänkte snarare att det inte kunde vara hennes bil. Det sammanträffandet händer inte i verkligheten. Det blev en konstig situation där båda bilarna stannade för att ingen visste vem som skulle lämna företräde. Först efter ett tag såg vi att det var vi och självklart lockade det fram ett gott skratt. Det känns som att det är många sådana situationer, där man är helt övertygad om att det är riggat och att man lever i en film, inträffar. Vi hade i alla fall supermysigt, vi åt fruktsallad med grekisk yoghurt och nötter, fick oss en härlig mode/makeover-visning av Lauren och Katie och kollade på The Bachelorette.
Nu känns det som om jag nästan är ikapp.
Tisdagen vaknade jag upp och kände mig lite bättre än tidigare morgon. Jag vakande inte av regn och kände att det skulle nog bli en bra dag. Så bra det gick med en väntande avskedsmiddag på kvällen. Dagen löpte på i ett vansinnigt tempo. Vädret var fint så att barnen var tvungna att gå på simningen på eftermiddagen mellan 4-5. Jag körde hem Laurens playdate och sedan var vi hemma vid sex och jag kunde sluta för att åka till Johanna.
När jag kom dit hörde jag skratta och skrik från huset. Det var ingen idé att ens försöka göra mina knackningar hörda utan jag klev in. I vardagsrummet hittade jag familjen, Scott, Ross, Sam, Danny/Spiderman och Johanna, och förstod att det var fotografering på g. De gjorde ett bra försök med att försöka hitta utklädningskläder i våra storlekar. Lyckligtvis så lyckades de inte med det, så vi slapp sitta utklädda till spidermans och prinsessor under middagen.
Helt undan kom vi dock inte. När Ross kom ner med maskerna i vuxenstorlek trodde jag att jag skulle smäll av. Jag försökte så gott jag kunde att tränga undan tankarna om vad de använd dem till.
På Johannas välkomsmiddag i slutet av januari frågade Scott vilka mattraditioner vi har i Sverige. Frågan möttes av en fundersam tystnad innan vi alla svarade ironiskt i kör, TACOS. Scott hade inte glömt detta roliga ögonblick så på avskedsmiddagen bjöds det på mexikanskt. Barnen hade inte tidigare smakat på detta och man kan ju minst utsagt säga att det gjorde succé. Den stora succén var dock efterrätten som Johanna hade bakat, svensk midsommartårta med jordgubbar, grädde, vaniljsås och sylt. Det är ett gott betyg när alla slickar sina tallrikar rena.
Det är verkligen kvällar som denna som man får stanna upp och nypa sig i armen. Här sitter man på andra sidan jorden på en middag i sällskap med helt underbara personer. Man pratar om allt mellan himmel och gjord. Inga problem. Inga hinder. Bara möjligheter. Öppenhet. Ärlighet. Tacksamhet.Så med veckans upp- och nedgångar är uppgångarna mest förknippade med vad härligt väder kan göra med humöret och överlag hur mycket det här landet har att erbjuda. Nedgångarna har främst att göra med att Johanna åker. Jag vill inte ens tänka på den tomhet jag kommer känna på fredag då jag vaknar upp och ingen Johanna kommer finnas inom räckhåll.
Tycker så mycket om dig Johanna.
Tycker så himla mycket om dig med Frida! Du är världens finaste! Det kommer bli svårt i morgon men jag vet att vi ses snart igen och då kommer det bli så jäkla kul! Du kommer ha en underbar sommar här, det vet jag.
Många många kramar!
