Krokodiltårar
Nä, det fanns inte en chans att stoppa tårarna när jag körde och släppte av Johanna på flygplatsen.
Vi satt en bra stund i bilen, innan det var dags för mig att åka, och pratade om mycket vi utvecklats, vad vi lärt oss, vilka underbara personer som har kommit in i våra liv och vilka otroligt fina minnen vi tar med oss från tiden här. Det var inte samma Johanna som för 9 månader sedan bytte Sverige emot USA, inte heller samma Frida som gjorde bytet för drygt fem månader sedan, som satt där och pratade så insiktsfullt och fint. Sorgetårarna blandades med glädjetårar.
Mina tårkanaler har inte riktigt varit i bruk under tiden jag var här så det behövde nog en riktig genomkörare. Det är otroligt hur mycket känslor som följer med tårarna när de rinner ner längst kinderna. När det till slut inte fanns några tårar kvar kändes det bättre. Den otroliga smärtan i bröstet hade lättat och jag kunde tänka mer klart.
Jag kommer sakna henne så otroligt mycket. I henne har jag en vän för livet. Det var kanske därför det kändes som mest jobbigt. Det kändes precis som när jag tog avsked från alla vänner där hemma. Men ändå inte. Avskeden där hemma var väntade. Jag visste att jag skulle åka. Jag visste när jag skulle åka. Jag hade således en hel del tid till att förbereda mig. Här känns avskeden mer oförberedda. Inte trodde jag att man skulle komma hit som en känslokall robot och inte få en relation till folk, men ändå så trodde jag inte att man skulle komma så nära personer här som man faktiskt har gjort.
Nu börjar i vilket fall ett nytt kapitel i mitt äventyr här. Nu vänder vi blad. Efter att Johanna åkt så blev det mer tydligt att jag inte längre är den "nya tjejen". Nu är det istället nya Au pairer som kommer. Om jag kan vara hälften så öppen, underbar och snäll som tjejerna var emot mig när jag kom så kommer de nya tjejerna känna sig mer än välkomna.
Det är så sant som det är sagt "främlingar är vänner man inte känner". Jag ser fram emot att lära känna de nya tjejerna som kommer.
