BostonPickle

Aupair livet är inte alltid en dans på rosor. (även om jag får mycket av den varan). Det är inte alltid solsken. Bristen på sol var bokstavligen boven bakom dramat igår. Ösregnet igår morse satte stopp för simklubbsbesöken. Härligt. Slappt. Tänkte jag. Om du tänker samma sak. Ttänk om. Efter tolv timmar instängd i ett hus med tre ungar så börjar man bli lite smått galen. När John tillslut kom hem var jag nästa på bristningsgränsen, reda att lägga mig ner, skrika och slita mitt hår.

Man får egentligen bara jobba tio timmar i sträck, men ibland går det inte att undvika att det blir fler, Efter tio timmar går en magisk gräns. Då finns det inte mycket tålamod kvar och av någon anledning är det då som barnen testar gränserna som mest. Jag överlevde de sista timmarna och det är jag tacksam för.

Det blev inget större drama än att jag var grymt trött efteråt och flydde huset så fort John gett mig klartecken att jag kunde sluta. Efter några minuter på Matilda och Teresa, som vet precis vad man pratar om, så kändes det bättre.

Gårdagen var dock så jobbig att när Marie idag sa att "det är bra om jag ser till så att det ser fint ut innan jag slutar" så satte jag hårt mot hårt. Istället för att vara snäll och säga javisst gjorde jag klart för henne att jag lämnade huset i ett superskick innan jag åkte iväg. Det kändes skönt.

Just när jag tror att en "konflikt" är nära vänder det alltid till det positiva. Min hostmamma är verkligen så himla bra. Det vi idag pratade om var hur vi skulle få sommaren at fungera med allt vad det innebär med timmar, träning osv. Det vi kom fram till var att hon och John skulle ta barnen till simningen så ofta de kan så att jag för det första kan få åka iväg och träna men för det andra så ta det bort några timmar så jag slipper jobba övertid. Skönt. De ska även försöka att inte vara hemma efter sex, vilket är helt underbart nu när kvällarna är så fina.