BostonPickle

Den här veckan har helt galen. Galet mycket jobb men samtidigt en så grymt galet bra vecka. Jag har ingen aning om vad det-är-alltid-mycket-i-slutet-av-månaden-pga-någonting-med-avslut-tjosan innebär förutom att Marie går tidigt hemifrån, kommer hem sent och har migrän. Har alltså inte sett mycket av henne under den gångna veckan men desto mer utav barnen, John och hunden. Barnen är helt fantastiska. Veckan har varit full av underbara moments som jag aldrig kommer att glömma. Hunden är min nye bäste vän. Jag vet inte om det är rasen, deras uppfostran av Cooper eller bara han som varelse som gjort honom så lydig, gosig och underbar. Vilken hund på denna jord går fot hela tiden under en timmas promenad.

Det är mycket som jag fått gjort denna vecka, många borden som jag tagit itu med. Börjat kolla upp kurser att läsa, vart på banken och fått mer koll på konton, kort osv, samlat scrapbookingmaterial, skrivit ut 200 bilder OCH städat mitt rum. ÄNTLIGEN. Det bästa och det jag är mest nöj med är att jag känner att jag har kommit in i alla rutiner nu. Känner att jag kan vara mer strategisk i vad jag gör så att Marie får det som hon vill (tror hon ja!). Istället för att hon kommer till mig kan jag gå till henne och fråga om vad som ska göras under dagen osv.

När familjen ska åka till Vermont på fredagskvällarna gäller det att hålla tungan rätt i mun. Alla pratar i mun på varandra, springer över varandra, gapar, skrattar, gråter, leker, äter. HJÄLP! Igår var det nog den värsta avresan hittills. På grund av Maries hektiska vecka och trafiken var hon inte hemma förens runt åtta. John hade räknat med att åka vid fem, vilket jag också gjorde då. Men så blev det inte. Istället blev det en tre timmars lång kamp med att hindra barnen från att dra fram varenda pryl i hela huset. En miljard projekt hann de påbörja. En liten distraktion och de lämnade krigsfältet som det var och gick vidare till nästa. Till att börja med fick jag dem att städa upp det gamla projektet innan det gick vidare, men insåg ganska snabbt att det var lättare för mig att städa upp röran och undvika att bli skallig vid 21års ålder av allt hårslit efter allt tjat.

I morse ringde klockan på 05.30. Uppstigning. Frukost innan PowerSize med Theresa. Jag vet, jag är en PowerSize nörd nu, men jag njuter verkligen av att känna att man blir starkare av alla styrkeövningar. De senaste gångerna har jag dock varit lite tankspridd, vilket gjort att jag tappat fokus och istället fokuserat på min omgivning. Jag har gjort en mycket intressant iakttagelse. Jag har en magnetisk förmåga att attrahera männen i klassen. De tre senaste gångerna har jag bytt plats för att testa min teori och mycket riktigt så höll den. Vart jag än står så är det i den delen av rummet alla manliga deltagare håller hus. Önskar verkligen att jag kunde spela in alla roliga händelser och visa alla originalen som går på passen. Män som trillar och fastnar i rörelser trots att instruktören för länge sedan gått vidare. Kvinnor med nersläppt och framdragen frisyr, vilket med andra ord betyder plastikoperation. En av dem har dessutom en fågelhals, vilket betyder att varje gång hon gör en rörelse går huvudet fram och tillbaka precis som på en fågel

Nä, nu måste jag verkligen slänga mig in i duschen innan jag ska åka och hämta upp Heidi i Cambridge för att sedan åka vidare till Johanna som är hos sin pojkvän i Providence. Det ska bli så mysigt med en liten dagsutflykt och att få träffa hennes käraste.

Grattis Annika på din stora dag! Jag tänker på dig och önskar dig en underbar fördelsdag. 

Delar av gårdagen blev precis som jag hade tänkt och hoppats på.

Min counselor hade vägarna förbi, på mitt initiativ. Mötet med henne blev precis som jag hade tänkt mig. Hon var trevlig och det var bra att få ett ansikte på henne, men hon bidrog inte med någon mer information.

På onsdagar slutar barnen en timma tidigare så jag hämtade tjejerna vid busshållplatsen runt tvåtiden. Det var bara jag och Katie som pratat om att kanske åka till American Girl affären på morgonen och jag hade endast sagt till henne att jag skulle höra med Marie om det gick. Det sista Marie hade sagt till tjejerna på morgonen var att de antagligen skulle komma till hennes kontor, för att sedan där ifrån åka till Burlington Mall för att köpa klänningar till dem. Det var därför kul att överraska dem och göra dem glada med det kommande American Girl besöket. Skynda oss hem. Tjejerna påbörjade sina läxor medan jag gjorde i ordning snack åt dem till bildfärden.

För er som inte är bekanta med American Girl är ett företag som säljer dockor och accessoarer baseras på tonårstjejer från olika tidsperioder i Amerikas historia. Låtet inte så märkvärdigt, men dockorna säljs i egna affären där du hittar allt och mycket mer till din överhypade och dyra dock, husdjur, diverse outfits för alla tänkbara situationer, sängar, träkojor, ja allt allt allt. Som om det inte var nog finns det i affären en hårssalong för dockorna och ett café. Jag blir matt alltså. Men det var grymt kul att spendera en stund där med tjejerna och de kunde utnyttja ett presentkort på 50 dollar var de fått i julklapp så det var bokstavligen julafton för dem igår.

Spenderade några timmar där innan jag åkte den långa vägen tillbaka hem och till Johanna. Hämtade upp henne för att åka till Heidi i Cambride. Vi hade så himla mysigt. Vi kom till Heid. Ställde bilden hos henne, Hälsade på hennes berömda mamma, som för övrigt är den enda levande vuxna kvinna som verkligen inte har någon aning om hur man kokar ett ägg. Strosade in till Cambridge Square där vi såsmåning om bestämde oss för ett supermysigt ställe som heter Finale, vilket är en restaurang som specialiserat sig på efterrätter och goda drycker till dem. Jag var dock utsvulten så jag valde något rejälare att äta från den ur matsynpunkt fattiga menyn, medan Johanna och Heidi valde länge och väl bland alla väldens olika desserter. Vi hade avstått ett biobesök för att det skulle bli för sent, men roligt var att detta blev bra mycket senare än vad bion skulle blivit.  

Gårdagen var jättebra även trots att det var en mycket lång arbetsdag. Jag tränade tidigt på morgonen för att sedan hinna med lite sysslor som hängt över mig här hemma, som att gå på bokletarfärd, ordna bland barnens filmer, städa mitt egna rum och mycket mycket mer. Det var ett helt underbart avbräck att ta Cooper på en promenad. Idag tog John och följde tjejerna till bussen och passade samtidigt på att rasta Cooper. Hunden är ingen elitidrottare så stackaren skulle inte överleva två promenader på en dag. Får därför vänta till morgondagen, men det gör verkligen inget då det tydligen ska bli uppåt 50 grader.

Jag hämtade Katie och Kirsten efter skolan för att ta dem till dansen. Snackpåsen jag tagit med mig var mycket omtyckt. Efter jag lämnat av dem och innan jag skulle hämta upp dem igen efter dansen hade jag lite tid för egna ärenden. Åkte till banken för att lösa ut veckans peddycash-check och tog en sväng förbi Tj -.Maxx. En sportBh var det enda jag hittade.

Innan jag hämtade upp tjejerna stannade jag till vid PapaDinos, ett pizzaställe, för att köpa dem varsin slize och lite mjölk. Jag fick spela dum och oförstående av engelska för att rädda mig därifrån. Det var inte jättemycket kunder inne då jag skulle beställa utan oproportionerligt mycket personal. Jag kan ju säga att alla var mycket engagerade i min beställning. Jag brukar verkligen komma ihåg ansikten som jag träffat, så läskigt var det när en av killarna kände igen mig. -När åker du tillbaka till Sverige? Kastade mig tillslut ut från restaurangen med telefonnummer upp till öronen och löften om bra rabatt vid hemkörning. Tror jag det ja, när de då får reda på vart jag bor. Skulle inte tro det grabbar.

Onsdag innebär tidigare uppstigning för att köra Ryan och Amy, en granntjej, till skolan för tidig körlektion. Även om vi måste åka en halvtimma innan han vanligtvis går hemifrån går han upp samma tid. Onsdagsmornar är av den anledningen extra stressiga så jag är därför lam med hans frukost och låter honom ha sockerflingorna. Frukostrushen med tjejerna gick hur bra som helst och de hade t.o.m. tid över för lite lek. Det känns verkligen som man börja komma in i hel Aupair-grejen nu, jag börjar få kolla på regler och rutiner och barnen börjar verkligen knyta an till en. Snart bär det av till gymmet innan min counselor för första gången kommer hem till mig. Inte på hennes initiativ utan på mitt för jag verkligen vill få koll på studierna. Var, när och hur jag kan läsa och få alla mina credits jag behöver.

Det här blir nog en rolig dag när jag antagligen, efter tjejerna kommer hem från skolan, kommer möta Marie på hennes kontor för att sedan åka till ett mall i närheten och handla kläder till dem.

Jag önskar jag kunde skriva att jag ska försöka fatta mig kort, men eftersom jag kommit till insikt att jag inte är bra på det så tänker inte ens försöka.

Nervositet, uppspelthet och förväntan hindrade mig från att somna i tid på torsdagskvällen. Det kände precis som om det låg en lång resa framför mig. Så var det ju inte, då slutdestinationen, New York, endast var en fyra timmars bussresa ifrån oss, Boston. 

Dag ett

Vi har varit busiga en hel del under helgen. Det största hysset vi hade för oss berörde hotellet, incheckningen och antalet personer på rummet. Vi bokade hotellet genom en grym sajt som gjorde att vi fick ett jättefint hotell i det området vi ville bo i till ett dessutom mycket bra pris. En liten detalj är dock att genom sajten kunde man enbart boka per rum och inte för antalet personer man skulle komma. När vi, efter vi bokat och betalat, läste det finstilta stod det att de garanterade sovplats för två vuxna. Frida plus Johanna plus Susanna är inte tre för alla som kan räkna. Vi ringde till hotellet för att höra vad det skulle kosta för en tredje person. Och jag kan ju säg att det inte var ett lika bra pris som vi redan betalat. Hur löste vi detta nu då? Som du kanske la märket till ovan så skrev jag bara att jag mötte Susanna på hotellet. Vi checkade alltså bara in två personer och hoppades på att vi skulle få ett rum med två sängar i stället för en större. Och det gick vägen, då vi fick ett lagom stort rum med två queensängar. Det gick ingen nöd på oss vad gäller utrymmet. Busigt.

vilket är en mycket känd outletbutik.

Övergripande för helgen är att min tidsuppfattning var tillfälligt ur funktion. Har ingen aning om hur länge vi gick eller hur långt, men det var inte jättevarmt så efter ett tag bestämde vi oss för att ta en taxi dit.

På Century 21 spenderade vi x antal timmar. Min tidsuppfattning mellan affären och tills vi slutligen fick vår middag vid kvart över tolv på kvällen är inge vidare. Från affären gick vi i vilket fall först till en service butik där vi bevittnade lite äkta förortskillarbråk.

Vi tog taxi tillbaka till hotellet och jag är verkligen glad att jag idag är vid livet och kan sitta och skriva detta. Taxichaufförerna är inte de mest harmoniska människorna precis och inte heller har de den bästa synen då de inte klarar att hålla fartvisaren inom lämplig gräns. På hotellrummet väntade det kylda födelsedagsbubblet som höll oss sällskap då vi gjorde oss i ordning för en runda på stan. Planen för fredagskvällen var att ta det hyfsat lugnt, men kan i ärlighetens namn säga att det inte riktigt gick som planerat. Champangen gjorde sitt på den tomma magen och när vi sedan kom till den grymma restaurangen/ utestället var man/jag inte riktigt i mitt fulla sinnes bruk för att tacka nej till drinkpåfyllning. Tao, som stället/ restaurangen hette som vi gick till låg i samma område som hotellet. Jag kan inte förstå varför det inte finns några ställen i Sverige som ens kommer i närheten av detta. Visst var det dyrt, men då fick man verkligen vad man betalade för. Drinkarna var starkare än starkast, sushin var godare än godast, servicen var bättre än bäst och inredningen var trendigare än trendigast.

Vad stod det då i kakorna? Min:Darling, I'm hungry for love. Please hug me.  Susannas:You will discover a new erogenous zone.  Johannas:Prepare for a tease.

Dag två

Vi var ganska trötta dagen därpå, men lyckades släpa oss upp vid halvtio tiden för att göra oss i ordning och äta frukost på ett ställe på gatan. Och vilken frukost det blev. Bagel med massor av cream cheese, yoghurt med frukt och granola och kaffe. Låter inte vidare speciellt men stället, personalen och maten som helintryck var oöverträffbart..

Frukosten gav energi för hela dagen och inte förens klockan var runt sex kom vi på oss själva med att vi inte ätit på hela dagen. Vad hade vi gjort hela dagen? Vi gick och gick och gick också gick vi lite till för att gå ytterligare lite. Förtrollade. stumma, mållösa, häpnadsfulla, beskådande strosade vi ner längst hela Broadway. Vi trodde att vi efter alla timmars gående hade kommit ganska långt och var hyfsat nära ett av dagens delmål, Brooklyn bridge. Men än en gång, vad fel vi hade. Tog en taxi dit, vilket var den längsta resan i en guling på hela helgen. Skrattar när jag tänker på att där går man på bron som vi pilgrim som helst, förutom den mycket lilla skillnaden att vi går i Sex and the city stjärnornas fortspår och de i betydelsefulla religiösa personers.

 
Klockan var alltså runt sex när vi kom på oss själva med att inte ha ätit på hela dagen. Vi var alltså ganska hungriga när vi sedan efter bron tog en taxi till Soho och virrade runt i detta underbara område på jakt efter en restaurang. Restaurangen vi slutade upp på (man kanske inte kan skriva så på svenska, men det låter så bra på engelska så jag
kör på det ändå) visade sig vara en riktig höjdare den med.

Hade syftet med helgen varit enbart shopping så hade vu garanterat valt att bo mer downtown. Eftersom det inte var syftet, utan målet var att mer att få en övergripande känsla och kännedom över staden, tar vi med oss den lärdomen och har den i tanke till nästa gång.

Från restaurangen to vi, surprise, en taxi tillbaka till hotellet. Nu gällde det att lägga i en högre växel för att hinna göra oss i ordning inför det kommande främmandet.

Dag tre

Forts.från Colledge guys m.....

När vi sedan tagit avsed av den sista av killarna var tanken att vi skulle försöka dra oss uppåt mot Central park, men det gråa vädret och bristen på tid gjorde att vi istället utforskade området runt hotellet och Grand central. Det var inte långt kvar tills vi var tvungna att ta farväl av Susanna. Med det gjort drog jag och Johanna oss bortåt till vår busshållplats som "bara" låg några avenyer bort.

Nu var det alltså tillbaka till vardagen igen. Det uttrycket klingar lite negativt för mig, men det är verkligen inte så jag känner. Efter förra veckans lediga dagar och efter den underbara helgen jag haft i New York är jag mer laddad än någonsin. Den brinnande låga, av kraft, lust och ork till att göra varje dag minnesvärd och så bra som möjlig, har visserligen brunnit mycket starkt under hela min tid här men om så möjligt brinner den kraftigare nu. Jag har bokstavligen fått en nytändning som förhoppningsvis kommer innebära i att jag får lite mer mod till att våga ta chanser och leva livet ändå ut, eller i vilket fall så långt det bara går.

Något som också förknippas med negativitet är alla måste man har, eller rättare sagt som man tror sig ha. Även om det kan vara något positivt man måste göra så döljer det sig tvång och olustkänslor i måstet. Jag har bestämt mig att vara snällare mot mig själv när det kommer till dem. För det första ska jag inte längre kalla dem måsten utan döpa om dem till borden. Och för det andra ska jag tänka både en och två gånger över om jag verkligen behöver göra det jag tror mig måste(eller som i fortsättningen, borde). Borden är mer positivt laddat och det är mycket lättare att rycka på axlarna för något man borde ha gjort än något man måste ha gjort.

Tillbaka till vardagen var det och då är det mycket som jag borde göra. Jag ska göra mitt bästa och göra så mycket jag kan, men som i kväll t.ex. när jag vet att jag inte kommer ha hunnit städa rummet kommer jag bara rycka på axlarna och sedan somna med ett leende på läpparna.

Att vardagen är tillbaka syns tydligt i det ekande kylskåpet som inte fyllts på under en alltför lång tid. Därför står det storhandling på Maries agenda idag. Jag räknar dock med att hon inte hinner förbi affären idag då det är sista veckan i månad, vilket innebär att hon jobbar extremt mycket. Jag skulle givetvis kunna åka förbi affären, eftersom jag tycker det är grymt kul, men då det är så mycket de saknar är det lättast att hon gör det.  Dagens lunch blev ett hopplock av diverse saker, och till min stora förvåning var de senapssmaksatta tigerräkorna en riktig smaksensation med äpple.

Håll ut så får ni snart en resumé över helgen.

Vad som göms i snö kommer upp i tö. Och vad som äntligen kommit upp i tö kan lätt gömmas i snö igen. De senaste dagarna har vädergudarna bjudit på rikligt med blå himmel vilket gjort att mycket av snön smält. Jag har fått frågan av bl.a. mamma om det finns några trottoarer och på det har jag svarat nej. Men så de senaste dagarna har de kommit fram, gångbanorna längs vägarna. Har känt en liten besvikelse över att det inte funnits några bra promenadvägar eller löparslingor, men nu har det alltså visat sig att de finns. 

Det är verkligen sant vad man säger om vädret i Boston. Är det blå himmel så är den verkligen blå, snöar det så snöar det verkligen och regnar det så öppnar sig hela himlen. Väderomväxlingarna är väldigt tydliga. Gillar man inte vädret för tillfället är det bara att vänta några minuter så har det ändrats. Inte alltid till det bättre dock har jag fått erfara. Gårdagen började med vacker väder och en skinande blå himmel men avslutades med ett lättare snöoväder.  

Idag har jag haft en riktig inte-gör-något-speciellt-utan-bara-unna-dig-och-vara-snäll-mot-dig-skälv-dag. Jag vaknade tidigt och åkte till gymmet för ytterligare ett PowerSize pass. I'm hooked. Jag är verkligen imponerad över hur enormt skicklig instruktören är. Varje gång är det nya övningar för varenda muskel i kroppen. Jag åkte sedan hem, lunchade och städade undan en snabbis innan jag åkte för att möta Linnea.  Det verkar som om det är lite kalasande på gång även i Boston till helgen.

Nu är packningen så gott som klar inför NY-trippen och jag ligger i sängen och gottar mig i ett The City.maraton. The City är en spinoff från The Hills, som i sin tur är en spinoff av Laguna Beach.

Jag kommer inte att ha med mig datorn under helgen så återkommer på måndag med alla detaljer från helgen. Ha det så bra där hemma!

Ida, jag läser för tillfället Eat, pray, love av Elisabeth Gilbert. Den är så bra!

Gårdagskvällen blev inte så japansk influerad som vi hoppats på utan snarare blev den riktigt amerikansk. Istället för sushirestauran blev det T.G.I. Kanske firar man bara födelsedag en gång i USA och då kan det ju lika vara the american way. För det var det verkligen. Det dock ingen hamburgare för min del utan en jättegod laxrätt. Jag var inte ensam om att fylla år på restaurangen i går, utan en grupp av andra tjejer firade en bit ifrån oss. Mitt i maten hörde man dem sjunga Happy Birthday för kung och fosterland. Eftersom det inte riktigt var en vanlig födelsedag så hade jag inte riktigt tänkt på att någon skulle sjunga för mig. Men där hade jag fel. När det var dags för efterrätten kom hela T.G.I-personalen bärandes på den samtidigt som de sjung en rolig variant av Happy Birthday. Nannygänget som, utöver mig, bestod av Jennie, Frida, Johanna, Heidi, Linnea och Emma var inte sena med att hänga på och avslutade med Ja må hon leva! Fick en jättefin Starbucks mugg med Bostonmotiv och blommor från tjejerna. Har redan tappat räkningen hur många gånger jag redan druckit ur den och tulpanerna står så fint i mitt rum.

Vill avsluta med några meningar som Amanda skickade till mig som så bra sammanfattar min födelsedag.

"Hoppas att din dag har varit helt underbar, så underbar som en riktig annorlunda födelsedag kan vara! Det kanske känns konstigt att inte få vara med familj och vänner på sin födelsedag, men tänk på att just en sån här födelsedag har du aldrig upplevt förut och därför kommer du komma ihåg den så mycket bättre och den kommer inte att smälta ihop med minnena av alla andra födelsedagar. Och ännu bättre, du får ju fira just 21-årsdagen i USA, och det är ju där den är så stor, the BIG 21. Det är egentligen helt sjukt, nu är du 21 och nu har du inte längre några gränser framför dig, nu får du göra precis vad du vill i hela världen."

Älskar dig Amanda, min underbara vän!

Hoppa att det var okej Jennie att jag snodde den fina bilden på er.

Nu är min födelsedag, sedan ca en halvtimma över i Sverige, men här över fortsätter den i några timmar till. Det storslagna firandet blir inte förens till helgen, utan nu fortsätter den i en lugn anda med japanska influenser. Ett besök till en mysig sushirestaurang med nannygänget står näst på tur.

Den klart bästa presenten har varit att jag vart ledig och sluppit arbeta på min födelsedag. Jag har satt guldkant på dagen genom att endast göra lustfyllda saker som att träna, unna mig godsaker, duscha lite längre än vanligt och, i alla fall gått in för att,shoppa även om jag inte köpte något. Saker som jag känt olust inför att göra, som tvätta och städa, har jag skjutit upp till morgondagen. Dagen till ära har jag även burit mitt nya favoritlinne på J-crew.

Tack åter igen för alla gratulationer. Det värmer i hjärtat att veta att så många tänker på mig där borta på andra sidan atlanten.

Jag tänkte att jag skulle testa familjen lite, så därför nämnde jag inte för familjen dagarna innan min födelsedag att den var på torsdag. Skulle de komma ihåg den eller inte, det var frågan det?

Självklart gjorde de det. På tisdagen körde jag Ryan och Lauren till Ryans tandläkare vid tretiden där vi mötte upp Marie. Vi stannade vid vägkanten och jag hade ingen tanke på att hon skulle ge mig presenter, men det gjorde hon. En riktig Fridapresent verkligen. Det är det som är det bästa med Marie, att det från första början har det känts som om hon känner mig utan och innan. Jag fick massa scrapbook grejer, album, papper och en massa prylar att smycka sidorna med, vilket var något jag själv gått och tänkt på att köpa. Hon hade verkligen tänkt efter och köpt dekorering för min födelsedag, New York trippen och golfspel.

Klockan ringde i morse 06.30. Tänkte att jag skulle försöka pressa in så mycket som möjligt idag. Det blev frukost , lite skypeande med mamma och broder och ett telefonsamtal från pappsen, innan det bar av till gymmet för step express. Jag måste bara berätta om en rolig sak som inträffade mitt under passet. Eftersom jag oftast tränar mitt på dagen, är det inte så många i min ålder där. En ung, svensk tjej utmärker sig mycket och jag tror tenniskillen som snubbla när han fick syn på mig håller med. Kan inte tänka mig en bättre start på min födelsedag än leendet snyggingen på gymmet gav mig. Express och leendet får sätta prägeln på dagen.

Jag tänkte att jag på vägen hem från träningen skulle försöka handla lite mat, eftersom kylskåpet ekar tomt, och svänga förbi banken för att lösa in några checkar. Men fick tänka om då det inte var så lätta att göra dessa ärenden utan plånbok.  Åkte snabbt hem, expressduschade och klädde på mig och ut genom dörren bar det igen. Jag älskar det här landet (ja, jag befinner mig fortfarande på min smekmånad med USA, men det struntar jag i). För det första är de alltid så snälla och hjälpsamma på banken och för det andra så är det sådan enormt skön stämning där mellan både personal och kunder. Idag var det bara jag och en äldre man inne samtidigt. Han var där för mig och pratade med de båda kvinnorna som satt bakom disken. En verkar vara ny så mannen frågade vart hon kom ifrån och hon svarade då Portugal tror jag, varvid han då frågade parlez-vous francais. Det slutade i alla fall med att vi alla fyra pratade franska. Jag är helt förvånad över hur bra det gick. Det är precis som att språkcentrat har vaknat till liv både vad gäller engelskan, franskan och säkerligen svenskan också. Innan jag gick in i mataffären för att handla tänkte jag att jag skulle ta en snabbis in på Tj-maxx för att se om det kanske fanns något jag kunde köpa mig i present. I tanke hade jag kanske några fina underkläder eller någon söt pyjamas. Det var inte på underklädesavdelningen jag spenderade timmarna utan på kläd- och väskavdelningen. Det hade fått in så grymt fina kläder och väskor. Så fina saker att jag gick tomhänt därifrån för att jag inte kunde bestämma mig.

Nu är jag hemma för en expresslunch innan jag tänker bege mig ut igen för att kika ytterligare i några affärer och se om kan komma fram till något beslut.  

Varje födelsedag (plus varje julafton), så länge jag kan minnas, har jag önskat mig en hund. Om mamma och pappa nu skulle ta sitt förnuft till fånga och verkligen ge mig en, så har jag alltid trott att de skulle gömma den hos farmor och farfar. Jag kommer ihåg två julaftnar, då jag benhårt trodde att min dröm om att få en hund hade slagit in. Ena var då jag fick min säng och då jag hört mamma och pappa tissla och tassla innan och prata om att de hade den, som jag trodde var hunden, just hos farmor och farfar. Den andra var då mormor sa att hon hade varit och kollat på en Golden retriever till mig. Något jag förstår nu idag i efterhand att hon bara sa för att reta upp mamma.

Mamma har alltid sagt till mig att då du är vuxen och flyttar hemifrån kan du skaffa hund. Och nu sitter jag här på andra sidan jorden. Jag är vuxen. Har "flyttat" hemifrån. Och jag har "skaffat" hund. Något min mamma också alltid sagt till mig är att om du verkligen vill något så blir det så, om du verkligen vill ha något till 100 procent så får du det. Därför är jag nu säker på att min födelsedag kommer bli en helt underbar dag. Med små medel ska jag ge dagen det där lilla extra.

Tack alla där hemma och alla här för gratulationerna. Jag tänker på er och ni finns alltid med mig.

Han heter Bruno!

Idag har jag lärt mig tre viktiga saker

Ett: räkna alltid med att den tid familjen säger gäller, även om det ibland kan komma att innebära att du får vänta i timmar.

Två: gör aldrig upp planer med barn som innefattar tider, prata med föräldrarna direkt.

Tre: vad det gäller playdaytes, så är det upp till mig att bestämma när, var, hur, transport och längd på lekstunden.

Den första lärdomen drog jag i morse med tidsmissuppfattningen och de två senaste nu i eftermiddags.

Marie har varit på jobbet hela dagen så det har endast varit jag, Lauren och Ryan hemma. Eftersom det är vinter vacation denna vecka är det inte många av deras kamrater hemma, så för dem att få en playdate för dagen var lite klurigt. Ryan hade mest otur och det slutade med att han satt i samma fåtölj hela dagen, med avbrott för några turer till skafferiet. Chocolate covered något och en PB&J-smörgås. Lauren däremot hade turen på sin sida och fick både en playdate för dagen och två kompisar till sleepovern.
Vad jag inte visste var att Marie hade lämnat ett meddelande till Lindseys, tjejen som satt och mumsade på bagels med Lauren, mamma i morse med en förfrågan om hon ville sova över. Därför lät jag Lauren ringa Julia Nuss, danskompisen, och de bestämde att hon skulle komma över vid femtiden. Jag repeterar. De bestämde. Senare ringde Julias mamma och frågade om inte Lauren ville följa med och bowla innan de sedan kommer tillbaka till vårt hus. Visst tänkte jag och körde bort Lauren så att hon var hos dem vid tre. Jag tänkte givetvis att de skulle vara hemma vid fem, som jag trodde vi bestämt. Inte. Tiden gick. Och den blev både fem, sex och sju. Det roliga var att jag under tiden ringt Lindseys mamma och frågan om hon inte ville komma över. Det ville hon gärna och halv sju var hon här. Det var inte Lauren. Komiskt. Marie kom hem runt sjutiden hon med och efter mycket om och men fick vi tag på the Nusses och det slutade med att Marie, Lindsey och Ryan åkte blev bjuda på middag hos dem. Bjudna var även två familjer med Ryans kompisar som inte kunde komma över för de skulle på middag.

Det blev alltså lite tokigt, men jag och Marie pratade om det och vi har verkligen rätt ut allting. Hon kände sig väldigt skyldig för att hon inte gett mig tillräckligt mycket information. Det var skönt att hon tog på sig lite av ansvaret. Jag var verkligen orolig innan att jag skulle gå och lägga mig med en jobbig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bra igen. Men nu känner jag bara än en gång vilken underbar familj jag hamnat i och hur tacksam jag är för det.

Idag har jag haft min första oenighet med familjen/ Marie. Det blev ett missförstånd angående när de liksom jag skulle komma hem idag. Lite dum som jag är räknade jag med att de skulle komma hem senare än vad hon sagt och därför tänkte jag att jag hade tid att åka och träna. Det hade jag inte. Hon ringde och talade in röstmeddelanden som inte var så muntra. Det var bara Lauren och Ryan som kom hem från Vermont och Marie hade ett möte vid 11 så hon var tvungen att åka. Det gjorde ingenting att de var ensamma några minuter men hon vad ändå inte alls glad på mig. Det var bara att be så hemskt mycket om ursäkt för att jag var sen hem och säga att det inte kommer att upprepas.

Om jag ska vara ärlig så gjorde jag det lite för att testa gränserna liksom barnen testar dem med mig. Kommunikation är a och o och jag känner kanske att den kan bli lite bättre från hennes sida. Denna vecka är det extra viktigt då barnen inte går i skolan och inte heller har några aktiviteter på eftermiddagarna.

Ursäkten godtogs och förhoppningsvis kan vi lägga detta bakom oss nu. Jag känner ändå på mig att hon de kommande dagarna kommer att vara lite extra sträng mot mig och att hon kommer att köra lite extra med mig på min födelsedag. Jaja, sånt är livet.

Nu är hotellet bokat för helgen. Vi kommer att bo på Club Quarters precis vi Rockefeller center.

Igår var det sovmorgon. Jag kände en sådan enorm skillnad på hur utvilad jag kände mig igår då jag vaknade utan väckarklockan jämför med de andra dagarna när jag gör det. Det var inget världsrekord i att sova länge precis. 07.50 är ingen skrytsam tid och om ska jag vara ärlig så hade jag ändå ställt klockan på åtta. Mycket utrymme för sömn fanns alltså inte men det lilla räckte gott och väl.

Planen, innan jag gick och la mig, för dagen var att kanske åka till Providence med tjejerna för att ströva runt där och hälsa på Johanna och hennes pojkvän som bor och pluggar där. En av anledningen till varför jag ställt väckarklockan var så att jag skulle kunna vara hos Linnea vid tiotiden. När jag vaknade så var dock planen för söndagen en annan. Tiden var den samma, men utflyktsmålen var nu istället Wrentham Village premium outlets och IKEA. Inte hetl fel.

Dagen var stålande vacker med skinande sol, men termometern kunde dock ha visat några gradera mer. Vi, sju svenska tjejer packade in oss i min bil och körde vid elvatiden iväg till Outletbyn som låg ca en 45 minuter från där Linnea bor. Outleten, med 170 butiker, var helt grym och känslan av Ikea var som att komma hem. De svenska färgerna, språket och doften av kanelbullar var underbart. Outleten var rena rama himmelriket. Trots det lyckades jag komma hem helt tomhänt. Jag måste drabbats av någon sjukdom på planet på väg hit för lusten att shoppa är så gott som borta. Jag ska försöka hitta botemedel inför helgen så att jag kan få med mig något fint hem från New York.

Söndagen var alltså helt underbar. Den avslutades hos Linnea med köttfärssås rester från fredagen och film. Mycket mysigt.

Under dagen hade jag haft en liten klump av oro i magen för att familjen skulle komma hem från Vermont till ett helt upplyst och uppvärmt hus. Men gudskelov kommer de hem idag på morgonen i stället så nu har jag hunnit plocka undan lite efter mig.

Denna veckan är det "sportlov" här så schemat kommer att se lite annorlunda ut. Det enda jag vet är att familjen kommer hem vid tiotiden, vilken snarare betyder vid tolv, och sedan får jag se vart dagen och veckan tar mig. Planering är ju inget de ägnar sig åt här, men om man ska gå efter vad de pratat om så blir det antagligen övernattningspartaj i Campbells hus i natt. Det kan nog bli intressant. Bara det inte blir 30 ungar att hålla reda på så kan det nog bli rätt mysigt.

Alla hjärtans dag började tidigt och tog slut tidigt. Tidig uppgång för ett PowerSize pass på gymmet, som är nästan som BodyPump fast bättre, och tidig läggdags för jag var helt slut efter flera timmar i mallet. (PARANTES) fick alla hjärtans dag present på gymmet. De är verkligen helt underbara!

Jag och Geraldine, en tysk tjej som jag träffade på utbildningen i New York, hade bestämt att vi skulle träffas igår. Ett besök till ett mall kan ju inte gå fel så vi bestämde att jag skulle hämta upp henne, eftersom hon inte hade tillgång till bil, och åka till Natick Collection. Vad jag då inte räknat med var att hon bodde betydligt längre bort än vad jag trodde. Det blev ganska många timmar i bilen och jag vet inte riktigt om det var värt det. Hon är jättego och trevlig på alla sätt och vis, men det klickade inte riktigt till hundra procent mellan oss. Jag tror jag störde mig lite på att hon inte visade mer tacksamhet för att jag hämtade upp henne och körde den långa vägen fram och tillbaka till gallerian. Jag skulle kunna gå jorden runt för någon om jag bara visste att personen i fråga uppskattade det jag gjorde.

Det enda jag köpte mig var linsvätska och ett urfint linne från J-crew som jag gått och spanat på. Mamma, du kommer att älska den affären. Det är butik som bara säljer klassiska kläder och accessoarer, vita skjortan, trenchcoaten, pärlor, chinosen...you name it. De hade t.o.m jättefina passfodral.

Lunchen var dagens höjdpunkt då vi på foodcourten åt världens godaste sushi.

Jag var inte hemma förens efter åtta någon gång och då var jag verkligen helt slut. Visst tog den varma luften och allt gående i mallet på krafterna, men det som hade tagit det mesta av min ork var planeringen för nästa helg. Som jag skrivit innan så går det verkligen inte att planera någonting här. Det är så enormt frustrerande att när man väl har planer så blir de oftast inte av och då blir besvikelsen stor. Planeringen för nästa helg är en New York tripp, som jag känner vore passande för att fira min födelsedag. Kruxet är att jag behöver ledigt på fredagen och den framförhållningen går inte riktigt att ha här i de amerikanska familjerna. Har frågat Marie åtskilda gånger och hon har bara sagt att hon ska höra med John på söndagen när han kom hem. Men då var han så trött osv osv. Innan de åkte iväg till Vermont sa hon att hon skulle höra av sig på lördags morgonen, i går alltså, men om hon glömde så skulle jag sms:a till henne. Det gjorde jag. Inget svar. Då blev jag lite sur för jag vet ju att både hon och John, äter, dricker och sover med sin Blackberry. Som nu förstår var det en riktig röra för att få ett besked från dem, men i natt fick jag i alla fall klartecken att åka. Wohooooo.

Idag blir därför att boka hotell och bussresa. Ska snart åka i väg till Linne, som är den svenska tjejen jag var hos i fredags, för att åka till en Outletby inte långt från henne. Jag hoppas även att jag kan övertala tjejerna för ett besök till IKEA. Det vore mysigt.

Det blev inte mycket kärlek under denna dag, men hoppet finns fortfarande för den kommande helgen.

Jag vet, jag är knäpp. Sedan jag kom hit, och även ett bra tag innan, har jag inte haft en enda sovmorgon. Det är sant. Det senaste jag hittills ställt klockan på är 07.30. Idag ringde den 05.30. Uppstigning!

Morgonen började på ett exemplariskt. Ryan och tjejerna skötte sig utomordentligt och Marie gav mig kredit för att jag varje morgon ser till så att de får så bra frukost. Flickorna hade verkligen vaknat på rätt sida. De gick upp utan motstånd, duschade snabbt och lätt och kom ner i god tid till frukost. Jag fick några extra minuter, utöver de fyra som jag vanligtvis har, att få i mig lite frukost.

Hunden är inte mitt ansvar egentligen, men under de tre veckor jag nu varit här så är det jag som sett till så han fått mat och rastat honom när det behövts. Jag blev därför inte förvånad när Marie i morse bad mig om en tjänst som involverade Cooper. 08.30 hade Mr. Cooper Campbell tid hos frisören, så det blev min uppgift att se till så han kom dit i tid. Marie hade varnat mig att jag kanske skulle behöva ta i med hårdhandskarna för att få in Cooper i byggnaden. Den varningen behövdes inte. Det var den finaste husdjursaffär jag någonsin skådat. Koppel i alla dess former, färger och länder, roliga burar och klätterleksaker, kläder för hundar och för att inte tala om allt godis som fanns. Det fanns lösgodis för jyckarna och disken vid kassan var delikatessavdelningen med prydda bagels för hundar och katter. Rena paradiset för husse och matte, så inte var det några problem att få in Cooper där inte.

Träningspasset jag siktat in mig på och avlämningen av Cooper synkade inte riktigt, vilket jag visste redan innan så jag hade laddat träningsväskan med en bok. Tänkte att jag i stillan ro kunde sitta i bilen på parkeringen utanför gymmet och läsa i några minuter. Det gick si sådär. Som bekant är bilarna mycket större här, men nödvändigtvis är inte parkeringsplatserna det, vilket kan orsaka problem. Det gjorde det på parkeringsplatsen den här dagen. Mannen som ägde bilen intill mig kom efter några minuter. Fly förbannad för att bilarna stod så tätt drämde han upp sin dörr och gång på gång slog han sin bilddörr mot min bil. Helt ovetande om att jag satt i bilen. Jag kände hur adrenalinet riktigt pumpade runt i min kropp. Kill him with kindness. Kill him with kindness. Upprepade jag för mig själv. Han blev ganska pass och ack så generad när han fick syn på mig i bilen och han åkte snabbare än kvickt därifrån. Dock inte så fort att som den lille kriminalaren som jag är inte hann med och ta hans registreringsnummer.

När träningen var slut insåg jag att jag hade tagit fel på tiden och att jag därför hade rejält bråttom för att hinna duscha och fixa till mig innan jag skulle åka till Johanna för att äta lunch. 10.50 var träningen slut. 11.24 var jag ute ur mitt hus. Där emellan åkte jag hem från gymmet vilket tar i alla fall en kvart, tvättade håret, klädde på mig, tog en frukt och pratade med Susanna. Ganska imponerande om jag får säga det själv.

Lunchen hos Johanna var supermysig. Det blev ett improviserat ihopplock=smörgåsbord (som amerikanerna så konstigt skulle kalla det). Nu håller jag tummarna för att NYC planerna som nu blivit framflyttade till nästa helg går i verket och att dessutom Johanna följer med.

         

På kvällen åkte jag hem till Linnea för lite fredagsmiddagsmys. Det blev jättegod köttfärsås och spagetti med sallad à la Frida, med avokado och feta ost, och fruktsallad på det. Mums filii babba.

Nu är klockan strax efter 01, vilket betyder att det är den 14:e februari. Så grattis där hemma på alla hjärtans dag. Får se om det blir någon kärlek här under morgondagen. Man kan ju alltid hoppas.

Vad är det egentligen med amerikanarna och deras dubbelmoral?

De är starka förespråkare för "don't drink and drive", men samtidigt gör de det själva. Hur kan man vara så dum i huvudet att man kan tro att ens egna barn inte kommer köra rattfulla om man gör det själv? Som igår t.ex. när uncle S var här så tog han sig både ett, två och tre glas vin. Lite diskret frågade jag om han tänkte ta bilen hem eller stanna här över natten. Stanna över natten, det var det dummaste, lät det.

Så kan man ju uttrycka det. Om jag börjar i fel ände av dagen så inträffade en olycka vid halv sjutiden. För att göra en längre historia kortare så skulle jag egentligen ha slutat vid halv sju, men som ni vet så fungerar inte planeringen riktigt som den ska här. Så vid halv sjutiden var jag och Lauren på väg ut genom dörren för att hämta Katie hos en kompis. Då ringde det på dörren. Jag märkte direkt genom Cooper, som förövrigt har varit och fortfarande är sjuk, att detta var någon nära bekant till familjen då han blev jätteuppspelt. Uncel S närmare bestämt. Lauren kunde nu stanna i huset och jag satte mig ensam i bilen. Jag tryckte på knappen, garageluckan gick upp, jag la i backen. OCH BOOM! Olyckan var framme. Jag hade backat in i Steavens nattsvarta Lexus. För en kort sekund försökte jag låtsats som ingenting. Tanken att inte säga någonting och helt enkelt hoppas på att han inte skulle märka någonting var lockande. Hoppas på att när han väl upptäcker skadan inte kommer att kunna sätta den i samband med hans besök hos sin syster. Tanken varade inte länge, så efter ett fåtal sekunder tog jag upp telefonen och ringde Marie och bad henne tala om vad som hänt för sin bror. Vilken lättnad. Tiden det för mig att hämta Katie var inte roligt. Jag hade inte vågat gå ut bilen för att ta ett titt på skadan så visste inte hur illa det var. Jag och Marie kom hem samtidigt och vi kunde båda dra en lättjans suck då min bil klarat sig helt från skador medans hans bil endast fåt en liten skrapbuckla. Pjuu!

Vad har jag annars haft för mig och hur var gårdagens middag?

Middagen hos Johanna i Newton igår var helt makalös. Johanna liksom de andra Aupairerna är urgo,, värdpapporna var fantastiska och maten var superb. Det bjöds på tortillachips med guacamole, smördegsinlindande korvar med dippsåser och lemonad till förrätt. Till huvudrätt stod lamm, med hemlagat potatismos och smörstekta sparrisar och morötter på menyn. Middagen avslutades med kladdkaka, bär, grädde och alla världens kaffe- och tesorter.

Idag har jag agerat taxichaufför/budkille. Det började 06.25 med en körning till Wayland Middle School dit jag körde Ryan och en tjej på gatan som har special chorus på onsdagar. Sedan var det hem igen för att väcka tjejerna och få iväg dem till skolan. Det var inte det lättaste i dag kan jag säga. Till frukost fick de äggröra med bacon och rostat bröd. Ingen uppskattning där inte. Både jag och Marie insåg att det var dags för den nya Aupairen att ta ett ordentligt snack med tjejerna om deras uppförande och attityd. Tjejerna kom iväg med bussen och jag passade på att åka en snabbis till gymmet. Det är alltid lika roligt. Mer personligt. Alla pratar innan, under och efter passet precis som om vi tränat ihop i åratal. Efter gymbesöket var det dags för budbilen att ge sig iväg för att dela ut lacrossekläder, urvuxna kläder, ipod you name it. Passade även på att tanka bilen samtidigt som jag försökte mig på ett försök för att få verkstadskillarna att kolla på vad det är för varningslampa som lyser i bilen. Kön var lång till verkstaden så det blir att återkomma någon annan dag. När jag sa till Marie att jag skulle ta vägen om där så sa hon att man måste boka tid, men jag ska bevis för henne att man minsann inte alls behöver det.

Barnen slutar tidigare så hämtade upp Katie, Lauren och hennes kompis Lindsey vid tvåtiden. Vädret har varit helt underbart idag, nästan 15 grader. Jag var "lite" tidig till skolan så passade på att ta en halvtimmes promenad, utan jacka, i det fina vädret samtidigt som jag ringde Susanna i New York. Susanna är en av de fyra tjejerna som reste samtidigt som mig från landvetter och som jag umgicks med under utbildningen. Vi har pratat en hel del på sistone om att åka och hälsa på varandra. Tanken var att hon skulle komma till mig nu den sista helgen i februari, men nu blir det nog så att jag åker och hälsar på henne första helgen i mars i stället av många olika anledningar. Taxin körde i alla fall till slut barnen för lite lek och för att Katie skulle klä om till sin Ballroomdancing. Så himla gulligt. 10-åringar, killar och tjejer, klär upp sig. Killarna i kostym och tjejerna i fina klänningar med handskar och sedan bjuder killarna upp tjejerna till dans. Jag fick tyvärr inte chansen att kolla på Katie i dag, då Lauren och Lindsey mycket hellre ville ha bagels med cream cheese. Det var riktigt mysigt. Där satt vi, två små lortiga 7 åringar och barnflickan, och hade en helt underbar stund på kafé medans alla stirrade på oss och försökte lista ut vilken relation vi hade till varandra. Mamma? Syster? Nanny?

Snipp snapp slut. Så var sagan slut. Klockan är visserligen bara tio, men det har varit en lång dag och John blund har kommit för länge sedan och han är ivrig för att få all min uppmärksamhet.

Förresten, innan han får det ska jag börja läsa tidningen som mamma skickade till mig (5/2-11/2=7 dagar inklusive en helg). Tack mammsen, älskar dig.

En sak till, om en vecka idag fyller jag år. Wohoo. Det känns verkligen kostigt. Kostigt att det inte känns något. Som planen är nu kommer vi nog att fira den uppe i Vermont. MEN, ni vet säkert vad jag tänkte skriva.

"Bakningen" var en braksuccé (kan man förresten skriva så?). Jag använde bakningen som morot för de små om de gjorde sina läxor som de skulle. Och de gjorde det verkligen. Nästan i alla fall. Lauren tjatade hela tiden om att jag skulle skriva en lapp till hennes lärare, vilket skvallrar om att hon kanske inte riktigt gjorde läxan som hon skulle. Hon är för rolig, Lauren, hon försöker hela tiden med smålögner, men lyssnar man noga så avslöjar hon sig på de mest roliga sätt hela tiden.

Vi gjorde chokladbollar och det kan ju bara inte gå fel. De var hur goda som helst och tjejerna gjorde det traditionella slickepott- och bunkeslicket. Jag kände mig som en riktig amerikansk mamma när jag sedan skickade med Abby och hennes tvillingbor, Andrew, en doggybag med bollar hem. Den där Andrew var en riktig goding. Jag tror aldrig att jag sett några ögon mer fyllda av bus. Ni skulle bara sett hur de lyste upp när jag visade honom kylskåpet med chokladbollarna.

Så bakning gick vägen och även middagen var mycket omtyckt. Middag och middag. Jag kanske inte skulle kalla det så, men den bestod i alla fall av ravioli och ja ravioli. Wohoo, måste säga att det är mycket roligt att stå och koka pasta i 8 minuter för middag.

Idag är det vilodag från gymmet. Ingen spaning idag med andra ord.

Jag har mitt första clustermeeting idag. Då samlas alla Aupairer i mitt lilla område hemma hos vår counselor för lite fika och prat. Det skulle nog vara bra för mig att gå, men samtidigt är jag bjuden på middag till Johanna och hennes värdfamilj och det vill jag inte missa för allt i världen. Jag tror Johanna har varit här i Boston i drygt fyra månader och hon har bytt familj två gånger. Nu är hon hos en familj som inte riktigt är en vanlig kärnfamilj, då den består av två värdpappor. Jag ser jättemycket fram emot kvällen.

Planerna för dagen är annars lite inhandling av diverse matvaror, små ärenden och tisdag (och torsdag) betyder även att Lauren har dans mellan 16.30 och 18.30.

Inledningen på dagen var inte den bästa. Alla barnen var verkade ha vaknat på fel sida. Osten var för stark (vilket inte alls var sant för den var hur mesig som helst), gröna äpplen är för sura, havregrynsgröt är inte längre gott...bla bla bla bla. Det slutade med att alla barnen fick äta fruit pebbles med mjölk till frukost. Som med andra ord betyder en frukost som består av socker, färgämnen, mjölk och lite spår av nötter, som det så käckt står på alla flingpacket. En sak är säker att när jag får barn så kommer det inte att finnas några spår av sådana flingor i mitt hem. Jag blev lite butter på dem och talade om för dem att det inte alls är roligt att gå upp tidigt varje morgon och förbered frukost till dem som de inte uppskattar. Vi kom överens om en deal om att ha havregrynsgröt i alla fall två gånger i veckan och sedan ägg, kalkonkorvar- och biffar, bagels, våfflor och pannkakor de andra dagarna. Fullkorsvåfflor och pannkakor med lagom mängs lönnsirap är bättre än de där förskräckliga sockerflingorna.

Jag tycker att det är lite jobbigt med maten. Barnen säger att de i stort sätt tycker om allting, vilket är långt ifrån sanningen. Det gillar alla basmatvaror som pasta, potatis, kyckling, kött och korv men ingen krydda. De enda smaksättarna de gillar är smör, ost och ketchup. Hur gått är det på en skala? Nä, jag ska snart ta tag i matlagandet och få i dem lite riktig mat.

Dagen i övrigt har varit väldig lugn. Var iofs och tränade i morse, men efter passet tog min energi helt slut. Min kropp håller på att bekämpa alla baciller som är omlopp här så orken är inte på topp. Men jag ska inte bli sjuk!

Måndagar är playdatedag för tjejerna och idag kommer en Abby, en kompis till Lauren över,  medans Katie går över till en av granntjejerna. Kallie, som är granntjejen, har för övrigt en hockeyplan på framsidan av huset. För det måste man ju ha om hennes bröder spelar, eller hur? Haha, amerikaner. Jag ska försöka få lilltjejerna här hemma att baka med mig. Får se hur det går.

Jag hoppas verkligen att dagen får ett bra slut, men något säger mig att den kommer att bli lång och tjatig. Ryan är hemma en stund innan fotbollsträningen och då börjar tjatet med att få honom att göra sina läxor. Och när Katie kommer hem och Abby har gått vid sextiden börjat tjatet för att få dem att göra sina. Det är verkligen inte det enklaste. Jag förstår dem på sätt och vis att de hellre undviker att göra dem, då de har läxor varje dag i tre ämnen. De har t.o.m. läxor över helgen ibland. Morr. Idag ska dock vara hård har jag bestämt mig för. Inget tv-tittande innan allas alla läxor är gjorda.

/Tjatmoster

Chansen för att man har lust att städa när någon har bett än att göra det är inte stor. Men ibland kan städlusten komma och överskölja en när man verkligen inte känner något tvång till att ha rent och fint runt omkring sig. Då kan städning faktiskt inte vara helt tråkigt ändå. Det är precis vad som hände mig. Jag fick som enorm lust att städa. Köket fick det bli. Kylskåpet och frysen behövde sig en riktig omgång.

Marie har tidigare varnat mig om att alltid bäst före datum på maten, då de mycket väl kan ha gått ut för länge sedan. Det är inte alltid man kan lita på utgångsdatumen så ibland fick nästan vara med till och bestämma vilket som skulle sparas och inte. Det räckte dock med mina ögon när jag fann ett litet hyllplan gömt under ostlådan. Om kylskåpet är tolv år gammalt så har många av de före detta ostar och skinkskivor legat där sedan dess. Det var näst intill jord i alla påsar och förpackningar på hyllan.

Tiden rullar på och redan har en niondel av det nya året, 2009, gått.

Både fredagen och lördagen rullade på i ett vansinnigt tempo. Lördagen, den 38:e dagen på året, inleddes med ett tidigt besök till gymmet. Uppdraget var att kolla in lördagarnas aerobic pass. Det stod visserligen på schemat att passet skulle hållas av Shannon/Stephen.  Stephen/Trikåmannen hade jag ju träffat innan och även om det var ett minnesvärt möte så kom jag levande ut på andra sidan och tänkte därför att jag kunde hålla mig för skratt ännu ett pass med honom. Men innerst inne hoppades jag nog på den där Shannon. Hon är nog en ursnygg, vältränad och grymt duktig instruktör tänkte jag. Haha, vad fel man kan ha och hade jag vetat vad jag vet nu, så kanske Stephen varit det bättre alternativet. Shannon visar sig vara en 1,80 meter lång och 1,5 halv meterbred före detta wrestling brottare. Hon är klädd, liksom Stephen, i svarta trikåbyxor. Upptill har hon ett t-shirtlinne med urringade armhålor så att man ser in i hela härligheten och upptill toppar hon med, 80-tals flugan, pannbandet. Som om detta inte är nog är hon skadad och bär därför benskydd som ser ut som dem bandymålvakter har. Passet i sig var helt okej även om Shannon tog ut rörelserna en etta på en tiogradig skala. Det brydde jag mig inte om så jag skuttade på som vanligt. Efter passet kom hon fram till mig och gav mig en komplimang som verkligen värmde.

You are in an amazing good shape. Are you an instructor? No? You should really become one! Such a great shape!

Tack Shannon!

På väg hem från gymmet kom jag på två saker. 1. Puddingarnas taktik. De ökar i antalet med en varje gång jag är där. Så igår var det tre hetingar och idag hoppas jag på att min teori håller och att det därför kommer vara fyra ögongodisar att snegla på. 2. Det vita pulvret som täcker alla bilar och lägger som ett tjockt lager man inte kan se igenom på bilrutorna är deras version av vägsalt. Livsfarligt! Saltet i kombination att alla verkar köra med helljuset på på kvällen gör att man blir farligt bländad. Nu vet jag i alla fall vad det är och har laddat bilden med en handduk så att jag då och då kan göra rent rutorna.

Den här helgen har jag känt mig väldigt vilsen måste jag säga. Vilsen utan min bäste vän Gps:en a.k.a. TomTom. Det är inte riktigt sant för jag börjar hitta rätt bra här nu. Efter träningspasset tog jag mig en tur till det stora köpcentret Natick Collection och Shoppers World bara för att se om jag hittade. Jag valde en annan väg hem bara för att ge mig en extra utmaning och efter som jag sitter här och skriver nu förstår du säkert att jag hittade hem till slut.

På kvällen åkte jag till Jennie, som även hon var ensam hemma i helgen. Vägen dit var i stort sett raka vägen så det var inga problem att hitta. Jennie, Anna och Linnea, som också var där, är alla svenska Aupairer som har varit här runt ett halvår. Vi åt svensk variant av tacos och bakade äpple, kanel och hallonmuffins. Sällskapet och tacon var helt underbara. Men muffinen däremot var lite suspekt. Jag måste verkligen säga att jag blev väldigt imponerad av tjejernas bakkunskaper även muffinsresultatet inte blev så bra. Kanske inte så konstigt då vi skulle ge oss på att baka en nyttigare variant med fullkornsmjöl och utan socker och smör. Jennie hade köpt en bok full med recept på goda muffins och bakverk så räkna med att det blir fler tappra bakförsök.

Måste bara berätta om bilincidenten som inträffade. När jag kom parkerade jag en meter bakom Jennies bil på deras uppfart. Inga konstigheter än så länge. Men när jag skulle åka fann vi att min bil stod betydligt längre ifrån. Den hade halkat ner en tio meter och jag tackar gudarna för att det var en snödriva som hindrade den från att glida ännu längre och inte ett träd.

Tack tjejer för en supermysig kväll!

Jag måste bara tillägga att jag igår provade sushin på Whole food. Högsta betyg! Det var det godaste på länge och bäst allt så har de så vansinnigt mycket att väja på. Inte bara av innehåll utan även vilket ris man föredrar. Vanligt? Fullkorn? Förebered sig på en smaksensation säger jag bara.
Nu har jag även provat keso som en galning och har hittat en som slår den där hemma med hästlängder. Självklart sprang jag på några innan som, precis som ni sa, bara smakade syntetiskt .

Ute

Det är total ocoolt för undomarna här att bära väderanpassade kläder. Mycket ocooligare än i sverige. Jeans, sneakers, t-shirt och möjligvis en liten fleece är vad de klär sig i.

Inne

Varför ta på sig ett par riktiga byxor eller ett par jeans när man går till skolan, när man kan gå precis som man är när man vaknar på morgonen? Japp, alla barnen bär dem. Rutiga flanellpyjamasbyxor i alla världen olika färger.

Multitask

Snabbmat, snabbtvätt.....snabbt snabbt snabbt ska allting gå. Varför då nöja sig med att göra en sak i taget då man kan göra två?

Självförtroende drive-in: Någon stans bak i minnet hörde jag en röst säga till mig att jag inte behöver tanka bilen själv. Det lät bra tycker jag. Så igår provade jag på det, men inte nog med att jag fick bilen tankad jag fick en riktig självförtroendeboost också. Föreställ att under de antal minuter det tar att fulla tanken bli överöst med alla komplimanger du kan tänka dig. Inte helt fel vill jag lova.

Träna i vanliga kläder: Ja, varför ska man byta om till träningskläder innan man börjar träna, när man kan träna i jeansen man ska ha på sig hela dagen? Idag när jag var på gymmet var jeansmannen där igen. Vad tänker han med egentligen? Inte nog med att det är ofräscht ifall han ska gå med de jeansen på hela dagen, men det kan ju inte vara skönt för han där under bältet? Eller?

Hur vet man att det finns många poliser i USA?

Jo, inte nog med att man ser polisbilar på vägarna överallt utan till polisernas dagliga arbetsuppgift hör att bevaka och dirigera trafiken vid vägarbeten. Och det är hur många vägarbeten som helst här! Vad sjutton ska det vara nödvändigt för?

Kontrollfreaks

Det finns en sådan vansinnig dubbelmoral kring ämnena sex och våld här. Föräldrarna vidtar alla möjliga åtgärder för att "skydda" sina barn. Skydda dem från att någonsin ha sex, säga något fult ord eller bli våldsamma. Föräldrarnas taktik för att skydda barnen är att inte prata om dessa ämnen. Hm, det hjälper nog vill jag lova. Häromdagen när jag och Katie skulle se på film så kom Marie hem precis när vi satt på den. Ojojoj. Vi hade valt en Bring it on film. Ojojoj. Det skulle vi inte ha gjort. Den är inte anpassad för en tio-åring inte. Det har Marie minsann sett på någon konstig hemsida för föräldrar där det för varje film redovisas vad de innehåller, vilka fula ord som nämns, hur många gånger X och Y har kroppskontakt, ifall det förekommer några kramar eller ännu värre pussar.  

Koppla av för sjuttan. Jag såg en hel del av den varan när jag var liten och visst har jag vuxit upp till att bli en helt normalt fungerande människa. Plus att det inte är många som kan skryta med att hon fick MMVg (=Mega mycket väl godkänt) på sitt första sexualkunskaptest.

Tidningar

Något som jag inte riktigt har funderat ut hur det fungerar är, hur man köper tidningar här. Det finns inte många att välja mellan på bensinstationerna. De tidningar som finns i affärer är utspridda i hela butiken. Och när man kommer fram till kassan ser man att tidningarna finns på andra sidan. Där ser man dem ju inte. Ska man lämna kön, gå förbi kassörskan, välja en tidning och gå och ställe sig i kön igen? Eller ska man betala sina varor, får dem nedpackade och då gå och ta en tidning för att sedan få ta upp plånboken och betala igen. Hur är tanken?

Alla provsvaren kom tillbaka negativa igår, vilket betyder att Katie inte har varken influensa eller halsfluss utan att hon bara är förkyld. Detta betyder även att jag är ensam hemma. Wohoooo. De kom iväg i går som de skulle. Tre dagar ledigt ska bli så skönt. Jag ska försöka suga ut så mycket som möjligt ut dem, då jag har en känsla av att nästa vecka när John är bortrest kommer bli en jobbig sådann.

Är precis hemkommen från ett grymt träningspass. And guess what (...I'm still a rock star.....jag har pinks So what på hjärnan). Snyggingen var där, men inte nog med det. De har blivit tillökning. En snygging har blivit två snyggingar. Dubblering. Inte illa. Nu blir det tufft att hålla armar och ben i styr vill jag lova. Och eftersom jag redan är så vansinnigt amerikaniserad. NOT: Men ändå. Så gick jag med bestämda steg fram till receptionen, log och sa hej innan jag gick. Give me five.

Pappa, aldrig förr har ditt uttryck, "det som är gjort är gjort", tett sig så klart för mig som det gör nu. När man inte styr helt och hållet över dagens alla timmar man har att disponera, så underlättare det verkligen att ta tag i saker med en gång. Inte skjuta upp dem till ett senare tillfälle. Behöver bilen tankas? Tanka! Behöver du fråga om något? Fråga! Behöver du handla? Handla! Behöver du ringa någon? Ring! Detta är något som jag kan erkänna inte var så bra på i Sverige, men som jag nu blivit mycket bättre på. Fast som den förnuftiga minstingen Lauren skulle sagt, There are still room for improvement.

Nu ska jag snart ge mig in i duschen och försöka fånga dagen så fort som det bara går. Det enda jag egentligen behöver göra är att åka och lämna några påsar med Laurens gamla kläder till en familj i närheten. Annars så kommer Johanna och kanske Heidi över i kväll för lite matlagning- och filmmys. Jag och Johanna fick ju inte våran lunchdejt i veckan då alla sjukdomare satte stopp för det. Jag ska ta svängen om biblioteket och se ifall de har " Nanny's diary" inne. Jag läste precis klart boken och även om inte den gav ett så bra intryck, så har jag en känsla av att filmen kan vara bättre.

Katie har fortfarande hög feber så att det blir till att vara hemma med henne idag med. I morse vaknade dessutom Ryan och kände sig dålig. För tillfället blir det nog inget av en ledig och lugn helg.

Det är inte konstigt att det är så vansinnigt billigt att ta körkort här. De lär ju sig för sjutton gubbar igenting på körlektionerna. Lite hyfs kan man väl ändå ha tycker man. Är det mörk och det inte finns någon gatubelysning och att man därför behöver ha helljuset på kan man ju stänga av det när man möter en bil. NEJ! INTE I AMERIKA! Det funkar inte så här. Så nu ska de få känna på sin egen medicin. Jag är bara glad att slippa sätta på av det så fort jag får en mötande bil.

Mamma, vad kallar vi dem som gillar att ligga och knö i röven?  Det finns gott om dem här vill jag lova. Så lågt som till deras nivå och ta efter deras beteende tänker jag inte sjunka. Det underhållande måste jag säga. Eftersom det är smalt och dessutom heldraget så är det ingen som kan köra förbi mig. Lugnt och försiktigt kör jag därför med ett leende på läpparna och tänker på budskapet om min hals. Tack mina underbara vänner, ni är ständigt med mig.

Det är inget litet ansvar familjen ger sina Aupairer. Redan efter ett fåtal dagar är vi ute på gatorna och kör deras mest värdefulla ägodelar. Jag kan ju säga att det inte precis är som att köra på Sveriges vägar som är bra asfalterade och dessutom upplysta på kvällarna. Nä, vägarna här är gropiga, smala, ojämna och ingen vägbelysning finns det att tala om.

Besöket hos läkaren med Katie idag gick jättebra. Men kan samtidigt tycka att det är en liten väl mäktig uppgift för en Aupair att få i början av sitt år. Även om jag klarade det bra, så kan jag bara tänka mig hur deras förra Aupair skulle hanterat situationen. Det är lite tuffare att anmäla sig att man kommit till receptionen och sedan ställa en massa frågor om medicin och saker när man bara kan svara på ja och nej frågor.

Läkaren tog ett par prover på Katie för bl.a. halsfluss och influensan. Influensan som går är en väldigt långdragen en, så om det visar sig att hon har den får jag se fram emot en helg med familjen här hemma. Jag tror dock inte att hon har den utan att det är en lite kraftigare förkylning hon har åkt på. Jag berättade för henna att då när jag var mindre och var sjuk så var det enda som hjälpte att äta glass. Vi stoppade därför på vägen hem och köpte lite Ben & Jerrys . Hon känner sig redan mycket bättre. Lättlurade ungar säger jag bara.

Det är inte mycket som går enligt planerna just nu. Väderguden och bacillusker sätter stopp för det. Igår satte snökaoset käppar i hjulet för Starbucksdejten och idag är Katie sjuk så då blir det antagligen inget gymbesök och inget lunchande med en av de svenska tjejerna, Johanna. 

Så idag blir det nog mest till att vara hemma och kanske ta Katie till läkaren om hon behöver det. Det ärbara att gilla läget och hålla i tanken att jag även är ledig på fredag. Peppa pappa ta i trä.

Jag fick ett infall av att göra hemmagjord pizza, så det har jag ägnat mig åt nu på förmiddagen. Det passar bra då Ryan har utflykt i morgon med skolan och behöver ha med sig lunchlåda. Den behöver ju inte varje gång innehålla jordnötssmör och sylt smörgåsar.

Nu är det bara att hålla tummarna för att barnen kommer att tyckea om mina små pizzarullar.

       

Idag var min första "riktiga" morgon. Med riktig menat att jag ensam skulle se till så att morgonens bestyr flyter på och blir gjorda i tid. Väcka dem, göra frukost, packa ner snacks för skolan, se till så att de läxorna är nedpackade, borsta deras hår, se till så att de borstar tänderna ordentligt och framför allt se till så att de kommer iväg i tid så att de hinner med bussen. Det känns lite som att man jobbar med guldfiskar med sitt korta minne. Det är precis som att det aldrig gått till skolan innan. De gör in princip samma saker vid samma tidpunkt varje morgon så, men ändå verkar allt helt nytt för dem.

I morse gick det hur bra som helst. Ryan kom i väg som han skulle och flickorna var klara en kvart innan vi skulle gå.

Att möta mammorna vid busshållplatsen varje morgon är en riktig höjdare. Jag kallar en av dem tennisdamen. Det enda hon pratar om är tennis och tennisklubben. Hon har en förmåga att vilket ämne vi än pratar om dra paralleller till tennis. Idag tillexempel pratade vi om hur tjockt lagret av is är på alla uppfarter. Det har inget att göra med tennis, men vad hon då sa var att hon inte tänker gå ut och försöka skrapa bort det för att träna armarna det gör hon då hon spelar tennis.

Tennisdamen pratar så gott om alla söta tenniskillar på klubben. Hon berättar vart de brukar gå för afterwork och frågade om jag var intresserad att följa med någon gång. Berätta att jag är här svarade jag, vilket hon då svarade med att de hade hon redan gjort. Det verkar inte som om 40-åringen är aktuell längre utan dessa killar verkar vara i tjugoårsåldern, så det verkar lovande.

För dagen har jag inget direkt planerat. Jag ska hämta upp minstingen i skolan vid tre för att köra henne till hennes dansklass och på kvällen är det Aupairmöte på Starbucks igen.

I morse fick jag reda på att familjen antagligen kommer åka till Vermont på torsdag kväll i stället för på fredag eftermiddag, vilket ger mig en hel ledig dag extra. Jag är så himla sugen att åka till New York, men måste nog hålla mig ett tag till. I alla fall tills jag fyllt 21.

Vilken underbar dag det här har varit. Barnen har skött sig från morgon till kväll. Eftermiddagen har varit jättemysigt och tjejerna gjorde sin läxa nästa helt utan tjat. Det var skönt att allt var under kontroll när John kom hem och tog över. Det kändes bra att lämna det på det viset. Inte roligt att snubbla precis vid målgången.

Nu ska jag läsa skynda mig att läsa klart boken jag läser, "Chasing Harry Winston", så att jag kan börja beta av den enorma boksamlingen i källaren.

Gick upp som "vanligt" i morse vis sextiden. Ryan går i 6th grade (middel school), och tjejerna går i 2th respektive 5th grader.  De går inte i samma skola och Ryans ligger längre bort än tjejernas vilket gör att de måste gå upp olika tider. I dag gick dock alla upp samtidigt då tjejerna var tvungna att ta en dusch. Gissa vem ansvaret för att de skulle bli gjort i tid föll på? Det är tur att man inte har en jätteirriterande röst för man hör sig själv tjata en hel del.

Barnen kom i väg som de skulle med förhoppnings alla papper, läxor, snacks och luncher. Efter lite upplockande är jag snart reda för att åka till gymmet. Tänkte testa på hur dubbelsteppen med Marca, samma instruktör som i torsdags är, är här. Det passet är verkligen en favorit hemma så förväntningarna är höga.

Efter träningspasset blir det en snabblunch och dusch för att försöka komma ut ur huset så fort som möjligt. Det är härligt att ha några timmar på dagen att utforska området på. Idag tänkte jag försöka hitta till en bra outlet som ska finnas i krokarna innan jag ska hämta upp Katie och två kompisar i skolan vid tre.

Tack Sanna för SuperBowldejten igår. Ursäkta det snabba avbrottet=)

Jag är riktigt nöjd med träningssessionen. Marca är grym och passet var en riktig utmaning både för kroppen och knoppen.

"Soo, who are you", frågade en äldre dam mig i omklädningsrummet. Jag svarad något i stil med att jag var ny här och så vidare.  Man kunde se på henne med en gång att hon visste precis vem jag var. Hon var jättetrevlig och sa att jag verkligen hade valt de bästa passen hittills. Har från och med nu en träningskamrat med smickrande knälånga cykelbyxor och pudelhår.

Sanna, jag tar förresten tillbaka att det inte skulle finnas några hetingar på gymmet. Det kanske inte finns många av dem, men idag innanför receptionen uppenbarade sig en 10 poängare. Personlig tränare och allt. Man kanske skulle höra vad han kostar i timmen=). En riktig Sannakille. Mamma, det kan ta ett tag innan du tar fram fotografiet om du förstår vad jag menar.

Nu är klockan runt fem här och jag sitter och bevakar Katie och hennes tvillingkompisar som åker pulka på baksidan. Min favoritsyssla än så länge är att hämta upp barnen från skolan. Mammor, Aupairer och skolbussar trängs utanför ingången. Just vi ingången är det eftermiddagssol så det är extra varmt där. Det är härligt att stå där i några minuter och njuta av det underbara liv man lever.   

Ikväll händer det inte så mycket mer. John är med Ryan på fotbollsträning och Lauren har playdate hos min familjs förra Aupair, Karla, nya familj. Det var krångligt, men men. Jag ska bara se till så att Katie och hennes kompisar får lite mat. Jag skulle inte riktigt kalla det mat, men ändå. Det blir gammal pasta med chickennuggets  toppat med några minimorötter. Det var allt. Det är det de vill ha, men kan ju säga att jag är ganska glad över att slippa äta det.

Nu ska jag kika lite på Superbowl. Kan ju säg att jag är så lite insatt man kan vara och vet inte vad jag kan vänta mig. Tydligen är det många som tycker att själva spelet inte är så roligt medans reklamerna ska vara jättebra.
Det börjar bra med ståpäls, som Gunde skulle sagt, då Jennifer Hudson sjunger nationalsången.

Var på gymmet i morse för att prova på ett step intervall pass och samtidigt hämta upp mitt medlemskap. Medlems-, låne- och förmånskorten speglar verkligen den amerikanska bilkulturen. Det är inte som i Sverige där plånboken växer ju mer kort man får, utan här är det nyckelknippan som blir större och större. Ja, korten kommer i nyckelringsstorlek.

Step intervall med Stephen var intressant. Till att börja med börjar aldrig passen i tid här. Det är ingen noga. När klockan var slagen 08.30 kom en två meter lång, senig och geléig man i 50-år åldern in. Kanske inget konstigt med det, men när han hade långa, svart och tighta trikåer till vita storlek 52 sneakers  brast det för mig. Snälla rara goa. Säg att det där inte är instruktören.  Lönlöst. Trikåmannen var här för att stanna och visst gjorde han bra ifrån sig. Jag lyckades undvika pinsamma skrattsalvor fram till sluten då trikåmannen hade valt boys2men "the end of the road" som han absolut var tvungen att sjunga med till för fulla muggar.