BostonPickle

Tiden rullar på och redan har en niondel av det nya året, 2009, gått.

Både fredagen och lördagen rullade på i ett vansinnigt tempo. Lördagen, den 38:e dagen på året, inleddes med ett tidigt besök till gymmet. Uppdraget var att kolla in lördagarnas aerobic pass. Det stod visserligen på schemat att passet skulle hållas av Shannon/Stephen.  Stephen/Trikåmannen hade jag ju träffat innan och även om det var ett minnesvärt möte så kom jag levande ut på andra sidan och tänkte därför att jag kunde hålla mig för skratt ännu ett pass med honom. Men innerst inne hoppades jag nog på den där Shannon. Hon är nog en ursnygg, vältränad och grymt duktig instruktör tänkte jag. Haha, vad fel man kan ha och hade jag vetat vad jag vet nu, så kanske Stephen varit det bättre alternativet. Shannon visar sig vara en 1,80 meter lång och 1,5 halv meterbred före detta wrestling brottare. Hon är klädd, liksom Stephen, i svarta trikåbyxor. Upptill har hon ett t-shirtlinne med urringade armhålor så att man ser in i hela härligheten och upptill toppar hon med, 80-tals flugan, pannbandet. Som om detta inte är nog är hon skadad och bär därför benskydd som ser ut som dem bandymålvakter har. Passet i sig var helt okej även om Shannon tog ut rörelserna en etta på en tiogradig skala. Det brydde jag mig inte om så jag skuttade på som vanligt. Efter passet kom hon fram till mig och gav mig en komplimang som verkligen värmde.

You are in an amazing good shape. Are you an instructor? No? You should really become one! Such a great shape!

Tack Shannon!

På väg hem från gymmet kom jag på två saker. 1. Puddingarnas taktik. De ökar i antalet med en varje gång jag är där. Så igår var det tre hetingar och idag hoppas jag på att min teori håller och att det därför kommer vara fyra ögongodisar att snegla på. 2. Det vita pulvret som täcker alla bilar och lägger som ett tjockt lager man inte kan se igenom på bilrutorna är deras version av vägsalt. Livsfarligt! Saltet i kombination att alla verkar köra med helljuset på på kvällen gör att man blir farligt bländad. Nu vet jag i alla fall vad det är och har laddat bilden med en handduk så att jag då och då kan göra rent rutorna.

Den här helgen har jag känt mig väldigt vilsen måste jag säga. Vilsen utan min bäste vän Gps:en a.k.a. TomTom. Det är inte riktigt sant för jag börjar hitta rätt bra här nu. Efter träningspasset tog jag mig en tur till det stora köpcentret Natick Collection och Shoppers World bara för att se om jag hittade. Jag valde en annan väg hem bara för att ge mig en extra utmaning och efter som jag sitter här och skriver nu förstår du säkert att jag hittade hem till slut.

På kvällen åkte jag till Jennie, som även hon var ensam hemma i helgen. Vägen dit var i stort sett raka vägen så det var inga problem att hitta. Jennie, Anna och Linnea, som också var där, är alla svenska Aupairer som har varit här runt ett halvår. Vi åt svensk variant av tacos och bakade äpple, kanel och hallonmuffins. Sällskapet och tacon var helt underbara. Men muffinen däremot var lite suspekt. Jag måste verkligen säga att jag blev väldigt imponerad av tjejernas bakkunskaper även muffinsresultatet inte blev så bra. Kanske inte så konstigt då vi skulle ge oss på att baka en nyttigare variant med fullkornsmjöl och utan socker och smör. Jennie hade köpt en bok full med recept på goda muffins och bakverk så räkna med att det blir fler tappra bakförsök.

Måste bara berätta om bilincidenten som inträffade. När jag kom parkerade jag en meter bakom Jennies bil på deras uppfart. Inga konstigheter än så länge. Men när jag skulle åka fann vi att min bil stod betydligt längre ifrån. Den hade halkat ner en tio meter och jag tackar gudarna för att det var en snödriva som hindrade den från att glida ännu längre och inte ett träd.

Tack tjejer för en supermysig kväll!