BostonPickle

Det är fredag och jag är barnfri. Ryan, Katie och Lauren är alla över på playdates i andras hus. Vad ska jag göra? Städa mitt rum kanske. Nä. Jag går nog på en promenad med tjockishunden.

Ni vet hur det är när man vill försöka lära känna en person, man ställer en massa frågor och vill få reda på i vilken riktning han/hon är på väg. Todd är inget undantag. Efter att den klassiska vart-ser-du-dig-själv-om-5-år-frågan kom vi in på saker jag borde göra och uppleva när jag är här. Denna lista existerar redan, då jag och tvillingarna skrev några punkter dagen innan jag skulle åka. Todd var inte sen med att fylla på den. Här kommer listan med redan en hel del avklarade punkter:

Även om jag inte har egna barn så har jag verkligen börjat förstå innebörden av det uttrycket. Det är tufft emellanåt att ta han om någon annans ungar. Ibland vill man skrika det mest olämpliga saker. Men det kommer man bara undan med om det är ens egna barn. Hur mycket man än försöker och hur mycket man än vill så hänger det faktum att det inte är mina barn över mig. Man vill komma dem nära, men det kommer alltid finnas en gräns. Blod är tjockare än vatten. Och jag är säker på att det där blodet innebär en högre toleransnivå. Ibland blir man så otroligt trött.

Det härliga är att "mina" barn ger mig så många fler gyllene stunder som gör att alla onda tankar blir som bortblåsta. Så har det verkligen varit denna vecka. Onsdagar är ofta tuffast. Då slutar barnen tidigare och varken Lauren eller Katie har (surprise) någon efterskolaktivitet. Det innebär med andra ord Playdate med stort P. Och det i sin tur innebär hjärnblödning. Gårdagen var med andra ord tuff då båda hade varsin kompis över.  Idag var å andra sidan helt underbar. Det är Katies födelsedag så bara det var mysigt. Torsdag = dans för Laurens del. Katie hängde med mig idag och under tiden Lauren dansade åkte vi till mobiltelefonaffären och ordnade med hennes telefon innan vi åkte till Panera Bread och myste. Det är stunder som den jag hade idag med Katie som jag aldrig kommer att glömma. Stunder när hon öppnar upp sig för mig och vi kan prata om allt mellan himmel och jord.

En annan sak som jag funnit lite tufft de senaste dagarna och som också har med mina barn och andra ungar att göra är att jag inte längre är första prioritet. Lauren, Katie och Ryan kommer alltid gå i första hand här. Aldrig jag. Det är ovant att efter 21 år varit bortskämd och alltid fått bara det bästa. Anledningen till varför dessa känslor kommit upp är Katies födelsedags present. Marie var så sen med att ordna present till Katie så att hon bestämde sig för att ge henne en ny telefon. "Min" telefon. Det var aldrig riktigt min telefon, men den jag nu använder är så gammal att det var dags för en uppdatering. Nu får jag istället hennes gamla mobil, vilket inte är fy skam. Det är inte det materiella utan bara det att det är det näst bästa.

Jag älskar er mamma och pappa!

New York var helt underbart och staden visade sig verkligen från sin bästa sida i det fina vädret.

Vi bodde fint

---

---

Det första jag gjorde efter att jag checkat in och lämnat väskorna var att gå till Red mango, vilket är precis samma som Pink Berry, och köpa mig en god gladd. Toppingen denna gång blev hallom men kanel crisp. Mmmmm!

Vi åt lunch på lördagen på ett grymt bra ställe, Benvenuto, granne med Flat iron.
Kvällen spenderade vi på Buddah Bar, ett grymt ställe med väldigt levande väggbelysning i meatpacking district. God mat, grymt goda drinkar, sannlöst bra musik och sjukt mycket folk.

Frukost åt vi på ett mycket mysigt ställe, Cafe Gay & Gallard, mycket nära hotellet.






Lunch köpte vi med oss och satt och smaskade i oss i Central Park

---

Och njöt av allt vad staden har att erbjuda

---

---

Jag vet att jag inte borde dela med mig av två av de äckligaste upplevelser jag varit med om och som inträffade nu i helgen, men jag måste verkligen få det ur mitt system. Jag ska försöka vara så fåordig och detaljlös som jag kan. Hade det varit så att jag precis ätit skulle det varit en ren omöjlighet att behålla maten.

Det första var människoavföring liggandes bredvid tillhörande byxor. Så, mamma du kan ju tänka dig om du har svårt för att se hundbajs hur svårt det var att hålla maten kvar på insidan. Förlåt men korvarna är verkligen inpräntade på min näthinna. Såhär i efterhand kan jag dock inget annat än att skratta åt det. För på Manhattan någonstans gick det en byxlös, men inte längre toanödig, man.

Det andra var en man som satt mitt på 5th Avenue. Min första var att det var en uteliggare som satt och tiggde pengar. En mycket konstig tiggarposition hade han dock. Hans ögon var "tillbakarullade" och hans mun var vidöppen. Vad ofräscht och äckligt att lägga smutsiga mynt i munnen på honom tänkte jag. Äckligt och ofräscht var bara förnamnet när jag såg vad han verkligen höll på med. Vilken sjuk jäkel onanerar öppet på öppen gatan?

Vilket underbart avslut på en helt underbar, men galet innehållsrik, långhelg. Jag borde egentligen ha tagit en välförtjänt sovmorgon, men varför sova när man kan göra annat. Så uppe vid sextiden var jag trots att jag inte var hemma förens sent efter bussresan från New York. Åkte till gymmet och tränade innan jag åkte hem och gjorde i ordningen mig för att spendera denna Memorial Day med Mathilda och Johanna. Jag har fortfarande ingen riktig aning varför eller hur den firas. Jag och Mathilda åkte in till Boston och gick runt bland alla bostonbor och turister. Solen sken, uteserveringarna var fyllda, gatorna var fulla med stånd och gatuunderhållare. Lunch åt vi på bryggorna i hamnen med benen dinglandes över vattnet. Det är ingen dålig plats med utsikt över flygplanen som lyfter och landar från Boston Logan Airport framför oss och skyskraporna bakom oss.   

Efter ett tag kom Johanna och gjorde oss sällskap. Vi spenderade ytterligare någon timma i den gassande solen innan vi begav oss för att handla mat och åka hem till Johanna för en mysig middag. Det blev grillad kyckling, med ugnsrostad sötpotatis och en god sallad till. Till efterrätt blev det jordgubbar och vattenmelon, men jag tror minsann att det var kärnor i den här gången. Konstigt och mycket oamerikanskt.

Efter lite för många huvudvärkstabletter började min huvudvärk som hängt med mig under dagen ge upp. Det var inte vattenbrist som låg bakom det, då jag verkligen hinkat i mig litervis med vatten och gjort Johanna och Mathilda oroliga för mig ständiga toalettbesökande. Orsaken till huvudvärken är min avvänjning av koffein som jag går igenom. Känner att kopparna mitt på dagen inte gör någon större nytta så har bestämt mig för att hålla mig till en kopp på morgonen och en på kvällen. Det är hemskt men jag känner mig verkligen som en missbrukare. Abstinensen är fruktansvärd. Jag skakar. Jag fryser. Hoppas avvänjningen går fort.  

Lättad blev jag igår kväll när jag kom hem och fann att John fortfarande var vaken. Han skulle egentligen åkt till Danmark tis-lör, vilket i kombination med att Marie har sitt årsavslut denna vecka innebär en mardrömsvecka för mig. Men eftersom han fortfarande var vaken väcktes hoppet om att han kanske inte skulle åka. Och mycket riktigt. Han stannar. Jag kan andas ut.

Nu sitter jag i köket och fyller på energidepån inför morgonens bussresa till NY. Som om en påfyllning behövs efter gårdagens middag, second dejt Todd. Först föreslog han en "sunset cruise i Boston harbour", men då jag slutar runt när solnedgången blev det istället middag. En helt underbar middag i North End. Det var ju som upplagt för romantik. Vi strövade runt i de italienska kvarteren. På alla restauranger var det fullt med folk. Vi fastnade för en ny restaurang. Givetvis italiensk. Vita dukar, tända ljus, insalata, saltinbocca a.k.a koloribomb. Efter den mycket trevliga middagen promenerade vi längst vattnet njutandes av gelato och varandras sällskap.

Som ni hör så gick ju kvällen verkligen i romantikens tecken. Jag vet inte jag om det är någonting för mig. Jag har ännu inte hittat MEN:et, men det känns som om det är nära.

Så, blir det en tredje dejt? Jag vet inte. Jag tror det. Han visade mig hans supermysiga lägenhet med havsutsikt och en underbar takterrass. Vilken han bjöd in mig på fest på den 6:e juni.

Idag sa vi farväl till Heidi. Inget roligt alls. Jag var vid Johanna vid tiotiden, där Heide bott de två sista nätterna. Vi behövde ge oss iväg emot Logan flygplatsen vid tolv. De två kvarvarande timmarna i varandras sällskap spenderade vi på Panera. Man kunde nästa höra ljudet av en klocka som tickar ner. En timma kvar. 30 minuter kvar. 20.10.9.8.7.6.5.4.3.2.1.

På flygplatsen parkerade vi för att hjälpe henne in med allt bagage, två tunga resväskor och fyra handbagage. Det var fysiskt och psykiskt ansträngande att vinka av henne vid passkontrollen. Hela min kropp reagerade fysiskt på avskedet. Jag kände mig svag och darrig.

Vi lyckades pricka in en kanonkväll vädermässigt för baseballmatchen. Dagen innan hade det visserligen varit vacker och klart men ack så kallt. Tisdagen var underbar.
"Jobbade", vilket man verkligen inte kan kalla det, bara tre timmar på eftermiddagen. Det var bara jag och Katie hemma så vi gick ut och satte oss och åt samtidigt som vi knöt armband, laddade för matchen och gungade. Inte en alltför jobbig arbetsdag med andra ord.

Hade blivit lite förvarnad om att det kanske inte är världens roligaste sport att titta på. Men blev förvånad över hur roligt det faktiskt var. Jag måste erkänna att utan Christoffer så vet jag inte ens om jag hade hittat planen. Jag hade kanske haft blicken fäst på något helt annat. Han förklarade allt från home runs, till hur man blir bränd, poäng till vart "green monster" kommer ifrån. Nä, riktigt roligt var det och nu när man känner att man börjar få en lite aning om vad spelet faktiskt går ut på. Det var verkligen inte sista gången jag gick på baseball inte.

Amerikanerna ser annorlunda på saker och ting. Nakenhet är ett tydligt exempel på detta. Gammal som ung, Man som kvinna. Försöker de skyla sin kropp på offentliga platser så mycket det går. I badhusen och på gymmen finns det bås där man byter om. Att någon gör handdukstricket på stranden här är nog en mycket ovanlig syn.

Jag är därför lite konfunderad nu när det vackra vädret är här och man vill ligga ute och sola. Är det okej?

Jag hittade en liten dold solplats bakom huset. Tänkte att där kunde jag nog få vara i fred. Ingen behöver se min nakna kropp där. Fick jag vara ifred. Nej. Först kom en flåsandes sällskapssjuka hund och gjorde mig sällskap. Sedan kom husse. Av Johns osäkra framtoning och hans försiktiga förfrågan om han kunde gå förbi förstod jag att det kanske inte var okej ändå. Lustigt var att vilken annan dag så skulle han inte haft en aning om att jag låg där. Men idag, då skulle han självklart rensa dammen.

Men vad sjutton. Jag är svensk och jag tänker ta tillfället i akt och leva upp till ryktet om de lättklädda svenskarna.

Todd låg redan innan vi träffades i dag på plus i och med hans unika filmval. Och mer plus blev det. Filmen var för övrigt riktigt bra. Eller nu kanske jag överdriver lite, men den var helt okej. En hel del häpnadsväckande naturbilder var där. Men nu över till Todd och pluspoängen. För det första är han en supertrevlig kille som verkligen verkar ha båda fötterna på jorden. Han är vettig och har en sund inställning till livet, positiv och älskar allt som har med rörelse av kroppen att göra. Han är mat- och hundintresserad. Hans klädsel för kvällen var ljusblå skjorta, grön lammullströja också hade han samma skor som jag fick Daniel att köpa innan jag åkte. En mycket Fridig outfit. Men. För det måste väl komma ett men snart? Inte ikväll mina vänner. Kan inte komma på någonting. Får ge det en chans till så kanske det kommer. Eller inte. Vem vet?

Efter bion gick vi till en restaurang. En asiatisk precis som med Johan. Det komiska var att det var precis samma restaurang. Todd frågade mig om jag kände till den och det ringde igen klocka då. När vi sedan kom till restaurangen och det gick upp för mig var det ju inte riktigt läge för att säga att jag varit där innan. Maten var urgod. Vi hade dumplings och grönsakswrap till förrätt och sedan tog han en biff och broccolirätt och jag en med grillad tonfisk.

Jag tyckte det var lite vackert.

Nu vill ni säkert hemskt gärna se hur han såg ut. Efter bion var klar gick vi förbi en fotautomat och den lockelsen kunde vi inte bara motstå. Så här är vi, Jag och Todd i djungeln.

Jag känner att jag måste försvara honom lite. Han gjorde sig inte jättebra på denna bild. Han ser mycket bättre ut i verkligheten.

Det var passande att vi fick utsikt över Fenway park dit vi ska på tisdag för att spana in de röda sockarna lira lite boll.

Grattis på födelsedagen pappa. Hoppas du får en helt underbar dag. Jag älskar och längtar efter dig så vansinnigt mycket. Svinga lugnt!

Nu är klockan tolv på lördagen och jag är redan färdigtränad, färdiglunchad och färdigpratad med hela Ekblomstruppen. Redo för att åka in en säng till Boston och flanera omkring och förhoppningsvis träffa Heidi en sväng. Det känns så himla jobbigt verkligen att hennes hemresa är mindre än en vecka från idag. Vill inte ens tänka på den tomhet som kommer infinna sig när hon åkt.

Jag sitter och tänker på hur enorm rolig och lyckad fredagskvällen blev. Ett minne kommer tillbaka från kvällen som kanske kan förklara killarnas skrämda blickar i bilen på väg till Cambridge. När vi plockade upp dem gjorde vi det vid ett rödljus. Jag tror att jag gasade innan både dörren var stäng och killarna satt på plats i sätena. Jag kan inte låta bli att skratta med det såg så vansinnigt ut när alla fyra killrumpor stod rakt upp i vädret från baksätet där de alla hamnat. Het på gasen. Tur var nog att jag inte försökte mig på att säga något i from med " I'm hot on the gas".

Jag håller på med ett hemligt projekt inför mammas och pappas hitresa. Ett projekt som är deras födelsedagspresent. Idag blir det att utveckla det ytterligare. En liten glimt av det kommer ni få se i morgon.

Det var vad John precis misstog mig som eller så ville han kanska bara checka så att jag mådde bra. Och det kan jag verkligen säga att jag gör.
Jag skulle egentligen inte slutat ikväll förens vid halvåtta-åtta, men då Marie bestämde att ta ut alla barnen på middag kunde jag sluta redan vid halv sex. Johan hade erbjudit sig att hämta upp mig vid åtta, men eftersom jag trodde att jag skulle jobba då tackade jag nej. Och så här i efterhand är jag glad att det blev som det blev.
Omvandlingen till två 80-tals brudar skedde hemma hos mig. Resultatet blev riktigt bra. Vi hade ingen aning om vad vi kunde vänta oss av denna 80-tals fest. Vad för slags personer skulle vara där? Skulle de ens vara utklädda?

 

 

---

---

En snabb dusch sedan bar det av till Santa Monicas shopping stråk nr 1, 3rd Street Promenad. Där blev det lite shopping, en gul kjol för kvällen, lunch och än en gång ett besök till Pink Berry.

     

---

Från det ena till det andra. Från 3rd street tull Venice. Från shopping bland turister till strandraggning bland L.A mest udda innvånare. 

 

 

Trippens absoluta höjdpunkt var söndagskvällen. Vi hade planerat att gå ut och äta på någon rolig restaurang. Först tänkte vi Beso, Longorias restaurang och vars nattklubb vi var på fredagskvällen. Kändisar går alltid dit och äter. Tyvärr var inte den "öppen", med andra ord stängd för vanligt folk, på söndagar. Efter att ha kikat runt efter en ny restaurang fastnade vi för Katsuya, en asiatisk som ofta är fullsatt av Hollywoodbor.

Det blev en minnesvärd 100-dollarsmiddag. Inte minnesvärd efter att ha haft en celebritet till bordgranne, den turen hade vi tyvärr inte, utan genom smakupplevelsen. Jag och Amanda var grymt eniga om att det var det godaste vi någonsin ätit. Vi tog båda den för dagen speciella morsdagsmenyn. Det var en fyrarättes provmeny där varje rätt bestod av mindre rätter. Jag kommer ju aldrig i mitt liv kunna äta någonting asiatiskt utan att bli besviken och jämföra det med var vi åt på Katsuya. Antingen är man skådespelare/skådespelerska eller producent i Hollywood. Några producenter på ett bord lite längre bort skickade över några goda sake,vodka och gurkdrinkar. Det händer ju inte varje dag i Sverige precis.

Det stora måstet för kvällen var att gå till en nattklubb i West Hollywood som heter My House. Som namnet kanske skvallrar om så är det precis som ett hus nattklubben i inredd som, sovrum, badrum, kök, vardagsrum, uteplats osv. Grymt häftigt. Vi hade så vansinnigt trevligt på restaurangen så när vi kollade på klockan var den redan närmare tolv. Deluxe, nattklubben som vi planerat att gå till innan, fick vi hoppa över eftersom de stänger redan vid två här.

Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Den häpnadsväckande inredningen gjorde att vi till en början inte registrerade att klubben var nästan enbart fylld med killar. Lyckligt sammanträffande tänkte vi till en början. Härligt med så mycket killar att välja bland. När vi sedan upptäckte att ingen riktigt visade intresse för oss utan mer för varandra förstod vi att det var gay night. Men inte gjorde det någonting. Tror aldrig jag haft så roligt ute. De var verkligen inte kloka. Om hela världens befolkning skulle dansa och ragga så som bögarna gjorde så skulle det inte finnas några singlar kvar. Herregud säger jag bara. Det var parningsdans med rumpan före på allra högsta grad, råhångel i varje hörn, på dansgolvet och i sovrummet. Jag skrattar bara jag tänker på det. Svartsjuka till tusen var de också.  Pojkvännerna hade verkligen inga problem att deras käraste dansade med oss men så fort en annan kille kom nära var de där och mota bort dem med en gång. Roligt. Roligt. Roligt. Och roligt.

Kvällen slutade inte där. Efter My House tog vi en promenad längst Walk of Fame och njöt av den underbara kvällen. Lärde mig en viktig läxa. Vi träffade ett gäng roliga fransmän som körde varenda raggningsreplik som någonsin används.

•-          Vad har ni gjort i kväll?

•-          Vi kommer precis från My House.

•-          Det är ett schysst ställe!

•-          Mm, men det var bögkväll där så det var lite speciellt.

•-          TUT! TUT!

•-          Jag är ledsen men vi måste verkligen åka nu, min pojkvän sitter i bilen och han är verkligen svartsjuk.

Oops, så räkna inte med att alla killar i Hollywood är straight.

Jag hade klarat av allt förutom Santa Monicapiren på min måste-se-och-ta-kort-på-lista. Till piren åkte vi därför mitt i natten. Kan inte säga att jag kommer få pris för den bilden, men vad sjutton inte var den så pjåkig ändå.

Dagen för Susannas hemfärd. Systrarna lämnade huset vid tiotiden och begav sig till LAX. Jag passade då på att ströva upp och ner för Montana, en supermysig gata med allt från mat-, möbel- och klädesaffärer till caféer, restauranger och salonger. Planen var annars för dagen att bocka av så många av måstena, Hollywoodskylten, Rodeodrive, osv, som möjligt.

Först på listan stod Beverly Hills och Rodeo Drive. Det tog en aningens längre tid än väntat för att komma dit. Trafikköerna var den indirekta orsaken till förseningen. Vi ville inte sitta fast i köerna så vi bestämde oss för att ta av och köra lite mindre vägar inte till city. Vad är det man säger, det finns inga genvägar bara senvägar? Vi hann inte åka långt på småvägarna förens vi blev påkörda av en bortskämd tjej som backade ut från sin uppfart i alldeles för många kilometer i timmen. Så det blev att ta itu med allt vad en krock innebär. Fotografera, vänta in pappan och byta all nödvändig information.

In till Rodeo Drive kom vi tillslut i alla fall. Bock. Fick även bockat av hotellet där Richard Gere bodde i Pretty Woman.

Och butiken där Julia Roberts blev nekad att handla i..

Lunch åt vi på The Farm, en restaurang som Susan/Tennisdamen rekommenderade men som även många kändisar lunchar på.

Efter Beverly satte vi kurs mot Hollywood. Amanda introducerade mig för PinkBerry, vilket är ett trendigt ställe som serverar frusen yoghurtglass med god topping.

Historien om Hollywood skylten

Efter lite glass i magen var vi reda för fotografering av Hollywood skylten, det tyngsta måsten som man bara måste klara av när man besöker L.A. Det visade sig vara svårare än vad vi trodde. Den bästa utsikten och det bästa stället att få en bra bild på skylten ifrån är köpcentret där vi kvällen innan åt middag. Det var bara det att vi satt i bilen och ingen av oss kände riktigt för att parkera och gå ur den. Vi tänkte att det nog skulle gå att få en bra bild från bilen. Och det fick vi.....

Inte. Min sanna historia om Hollywood skylten är att jag och Amanda försökte i säkert över en timma att få en bra bild på den från bilen. Vi åkte i alla möjliga riktning och tog alla möjliga vägar men hela tiden var det någonting som skymde sikten. Efter ett tag släppte jag det stadiga greppet om min kamera, vevade upp rutan, tittade på Amanda och frågade om inte hon hade någon bra bild på skylten som jag kunde få. Så var det problemet ur världen. Huvudsaken är ju att man sett den med egna ögon. Eller hur?

Innan jag fortsätter med min L.A-tripp så måste jag bara skriva av mig om vad som hände idag. Ingen har väl missat svininfluensan som sprider sig över världen. (alla asiater bar munskydd på flygplatsen) Idag lät jag Luren gå över till en kompis vars bror varit och fortfarande är lite dålig. Nu med facit i hand var det inte en bra idé. Stämningen i huset efter jag hämtat upp Lauren var inte den bästa. Lauren har dansuppvisning på lördag och att hon skulle bli sjuk är det värsta som skulle kunna hända. Karla, Aupairen som var i min familj innan men som nu är i Laurens kompis familj, sa Jack, Devons bror, inte hade svin influensan. Han var dessutom inte hemma, huset var städat och tjejerna ville vara ute och leka med Devons nya valp. Jag hade verkligen inte hjärta till att säga nej till att låta henne åka över och leka med den. Men men, gjort är gjort. Man kan inte alltid fatta rätt beslut och aldrig göra några misstag. Nu är det bara att ve till gudarna att inga av ungarna blir sjuk. Då är det garanterat mitt fel.

Fick precis ett mejl från Amanda som meddelade att hon stod bakom en kändis i kaffekön idag. Efter våra tappra försök att spana in celebriteter kan jag inte komma över hur nära jag ändå var denna storhet. Vem var det då? Jo, självaste flickfavoriten Nick Carter.

Det kommer mera. Försöker hitta och ta mig tid till att ladda upp bilder från trippen. Det kommer, det kommer.  

Nu är väskan för L.A-resan nästan färdigpackad. Jag kör på mitt gamla vanliga hederliga packningsätt, välja en lite för stor väska för ändamålet för att sedan packa den knökfull så att allt utrymme används. Solhatt och klänningar, shorts och sandaler, solkräm, bikini och solglasögon. I like it! Jag åker imorgon förmiddag och kommer tillbaka på måndag natt.  Gullig som hon är ställer Matilda upp som taxichaufför. Det ska bli så vansinnigt roligt och skönt med lite miljöombyte. Det känns som att jag är värd lite ledighet. Att min familj låter mig åka är ännu ett bevis för vilken bra familj jag haft "turen" av att hamna i. Att Marie som, jag inte riktigt vet exakt vad hon jobbar med men någonting med software och förställning, är inne i slutskedet av hennes "försäljningsår" ordnar med andra barnvakter så att jag kan få komma iväg är helt underbart. Hon vill verkligen av hela hennes hjärta att jag ska få ett så bra år som det bara är möjligt.

Jag sitter och funderar över om jag ska ta med mig datorn eller inte. Hm. Just nu lutar det åt det hållet. Här ska det turistas och då underlättar det att ha datorn tillgänglig så att jag kan föra över bilderna med en gång.

Planerna för trippen är inte bestämda alls. Det enda som jag vill ha klarat av under trippen är Rodeo Drive, Walk of Fame, Hollywoodskylten och Venice Beach annars är jag öppen för allt. En helt underbar resa kommer det med all sannolikhet att bli i alla fall.

Vi hörs igen när jag befinner mig på den amerikanska västkusten och Santa Monica!

 Ja, det var ganska många likheter mellan killen som kom och knackade på dörren i går och tennisstjärna. De säger att skönheten ligger i betraktarens ögon och det finns nog många kvinnor som tycker Johan är helt gudomligt vacker. Jag tillhör dock inte den gruppen.  Så för mig var han ingen tiopoängare utseendemässigt, men trevligtmässigt får han full poäng.

Det blev en riktigt trevlig kväll i går. Han hämtade upp mig, t.o.m. tidigare än vad han sagt. In till Boston åkte vi i mörkret.  Bilfärden som jag hade våndats över visade sig vara hur lugn och mysig som helst. Inga pinsamma tystnader varken där eller på hela kvällen.

Johan var medlem på ett gamalt engelskt gym mitt i centrala Boston så vi parkerade på deras parkering. Kunde inte vart mycket bättre. Innan vi gick till restaurangen visade han mig runt en snabbis i gymbyggnaden. Det var verkligen häftigt, ett lägenhetshus fyllt till bredden med gamla engelska sporter, som squash, real tennis osv.

Det blev ett besök till en kinesisk restaurang där vi åt jättegod mat och delade på en flaska vin. (Ja han körde mig hem efteråt!). Jag satt verkligen under middagen och njöt av sällskapet. Inte för att det var något frida pojkvänsmaterial, men för att vi ändå hade så mycket gemensamt. I Johan har jag nog hittat en framtida sportkompanjon.

Efter middagen traskade vi ner till Newbury Street och gick och satte oss och tog ett glas på ett jättemysigt ställe som var fullt med folk.

Vi kommer garanterat träffas igen men då utrustade med sportutrustning. Jag ser fram emot att spendera mer tid med denne riktiga atlet.

Det var roligt i morse när jag vid niotiden kom tillbaka från gymmet och alla barnen kom springandes och mötte mig i hallen. Hur var dejten Frida? Vi var alla eniga att det inte var en Fridakille, så det blir inget hängande och slängandes i Johans muskelarmar som tjejerna hade sett fram emot. Det är tydligen det de kommer ihåg från tidigare Aupairers pojkvänner.

I går kväll var vi inne, för andra kvällen I rad, i Boston. Newbury Street, vad annars, var adressen och den mysiga restaurangen som fick sig ett besök av mig, Heidi, Johanna och Totte igår var La Volie (seglet).  Som namnet skvallrar om var det en fransk restaurang. Menyn var på franska. Servitörerna lika så. Atlanten (för det är väl vid det havet Boston ligger?) förvandlades till medelhavet. Ännu ett ställe jag måste ta päronen till när de kommer hit i juli. Och Amanda, igår saknade jag verkligen dig där. Alla minen från Paris kom tillbaka. Jag drömde mig bort och låtsades att du satt vid min sida. Pratandes franska tog du alla servitörer med storm. Fransoserna slogs om vem som skulle få servera.

Torsdagen blev det Stephanies, vars ägare är gift med någon kändis. Det var lika mysigt på kvällen om inte mysigare. Atmosfären är helt fantastisk. Mysfaktorn och smaksensationen hög.

Idag blir det dessutom tredje kvällen i rad i Boston, då Johan/Tenniskillen hämtar upp mig vid åttatiden. Jag vet inte men om klockan nu är runt halv nio och jag redan behöver nervlugnande hur sjutton kommer det då sluta. Det är nu jag verkligen saknar mammsen och pappsen. Mammas ovärderliga råd och pappas lugnande kramar.

Nä jag säger då det. Pinsamt kommer med stor sannolikhet vara temat på aftonen. Det känns bra att jag börjar på en lagom nivå på dejtande också. Världens snygging, middag och dessutom en 30 minuters bilresa in till Boston. Wohooo. HJÄLP!!