Rehab
Vilket underbart avslut på en helt underbar, men galet innehållsrik, långhelg. Jag borde egentligen ha tagit en välförtjänt sovmorgon, men varför sova när man kan göra annat. Så uppe vid sextiden var jag trots att jag inte var hemma förens sent efter bussresan från New York. Åkte till gymmet och tränade innan jag åkte hem och gjorde i ordningen mig för att spendera denna Memorial Day med Mathilda och Johanna. Jag har fortfarande ingen riktig aning varför eller hur den firas. Jag och Mathilda åkte in till Boston och gick runt bland alla bostonbor och turister. Solen sken, uteserveringarna var fyllda, gatorna var fulla med stånd och gatuunderhållare. Lunch åt vi på bryggorna i hamnen med benen dinglandes över vattnet. Det är ingen dålig plats med utsikt över flygplanen som lyfter och landar från Boston Logan Airport framför oss och skyskraporna bakom oss.
Efter ett tag kom Johanna och gjorde oss sällskap. Vi spenderade ytterligare någon timma i den gassande solen innan vi begav oss för att handla mat och åka hem till Johanna för en mysig middag. Det blev grillad kyckling, med ugnsrostad sötpotatis och en god sallad till. Till efterrätt blev det jordgubbar och vattenmelon, men jag tror minsann att det var kärnor i den här gången. Konstigt och mycket oamerikanskt.
Efter lite för många huvudvärkstabletter började min huvudvärk som hängt med mig under dagen ge upp. Det var inte vattenbrist som låg bakom det, då jag verkligen hinkat i mig litervis med vatten och gjort Johanna och Mathilda oroliga för mig ständiga toalettbesökande. Orsaken till huvudvärken är min avvänjning av koffein som jag går igenom. Känner att kopparna mitt på dagen inte gör någon större nytta så har bestämt mig för att hålla mig till en kopp på morgonen och en på kvällen. Det är hemskt men jag känner mig verkligen som en missbrukare. Abstinensen är fruktansvärd. Jag skakar. Jag fryser. Hoppas avvänjningen går fort.
Lättad blev jag igår kväll när jag kom hem och fann att John fortfarande var vaken. Han skulle egentligen åkt till Danmark tis-lör, vilket i kombination med att Marie har sitt årsavslut denna vecka innebär en mardrömsvecka för mig. Men eftersom han fortfarande var vaken väcktes hoppet om att han kanske inte skulle åka. Och mycket riktigt. Han stannar. Jag kan andas ut.
