BostonPickle

Det var vad John precis misstog mig som eller så ville han kanska bara checka så att jag mådde bra. Och det kan jag verkligen säga att jag gör.
Jag skulle egentligen inte slutat ikväll förens vid halvåtta-åtta, men då Marie bestämde att ta ut alla barnen på middag kunde jag sluta redan vid halv sex. Johan hade erbjudit sig att hämta upp mig vid åtta, men eftersom jag trodde att jag skulle jobba då tackade jag nej. Och så här i efterhand är jag glad att det blev som det blev.
Omvandlingen till två 80-tals brudar skedde hemma hos mig. Resultatet blev riktigt bra. Vi hade ingen aning om vad vi kunde vänta oss av denna 80-tals fest. Vad för slags personer skulle vara där? Skulle de ens vara utklädda?

Efter att Johan skickat oss adressen satte vi oss i bilen, ställde in GPS:en och börajde köra den beräknade 45 minuter låga bilresan till Quincy. Väl framme kollade på varanda. Vart är vi och vad gör vi här?
Matilda fick en lite chock över att Johan var såpass gammal som han var. Introduktionen tog fart redan då vi steg in genom portdörren, sedan fortsatte den ända till kvällen slutade. Den gemensamma nämnaren för alla personer på festen var tennis på ett eller annat sätt. Carl, som killen hette som hade festen är tennistränare på Harvard därav var killarna som jag och Matilda med en gång fick upp intresset för där. Davis, från Dallas (självklart pratade vi om Mary Kay mamma)och en snygging från England, som jag inte kan komma på namnet på, var inte att leka med. Det finns fortfarande hopp för att det finns hetingar här. Synd bara att de slutar skolan om bara någon vecka och då åker tillbaka till var de kommer i från.
Tod är dock namnet som jag lagt på minnet. Så fort jag fick syn på honom visade jag Matilda hur en riktig Fridakille ser ut. Till en början såg han ut att ha sällskap med en annan tjej så varken jag eller Matilda ansträngde oss för att ta kontakt med honom. Men heltplötsligt så stod vi där, jag och Tod och pratade med varandra. En riktig bra kille verkar han vara så jag hoppas verkligen att dejten i North End blir av.
Även om vi lämnade festen så slutade inte kvällens underhållning för det. På vägen hem plockade vi upp Harvardkillarna för att ge dem skjuts till Cambridge. Det var en bildtur att minnas. Det är inte varje dag man har bilen full av snyggingar med. vad vi kom på under kvällen, universums snyggaste underarmar. Tenniskillars underarmar jag säger bara det asså. Det var lite smått nervösa inför den blonda chauffören, men jag tyckte jag skötte mig väldigt bra framtills vi släppte av dem. Jag råkade svänga in på en enkelriktad väg där en galen kinestant kom i den mötande bilen. Istället för att snällt signalera att jag var på fel väg körde hon över på min sida. Panik. In med backen fort som attan. När jag la in backen och blickade bakåt såg jag inte bara fyra flinandes killar utan även ett mycket bekant blåljus. Noooooooo. Polisbilen följde mig framtill ett stoppljus. Och nu då tänkte jag. Ska jag stänga av bilen? Kommer han ge mig böter för att jag körde emot trafiken? När det blev grönt och jag började rulla fram så försiktigt visade han inget tecken på att följa efter mig. När jag svängde på den andra vägen möttes vi av poliser på cykel som styrde emot polisbilen. Säkerligen hade det vart lite stökigheter i cambridge så att det gick före en liten felkörnig. Tack gode gud för det säger jag bara.