BostonPickle

Aupair livet är inte alltid en dans på rosor. (även om jag får mycket av den varan). Det är inte alltid solsken. Bristen på sol var bokstavligen boven bakom dramat igår. Ösregnet igår morse satte stopp för simklubbsbesöken. Härligt. Slappt. Tänkte jag. Om du tänker samma sak. Ttänk om. Efter tolv timmar instängd i ett hus med tre ungar så börjar man bli lite smått galen. När John tillslut kom hem var jag nästa på bristningsgränsen, reda att lägga mig ner, skrika och slita mitt hår.

Man får egentligen bara jobba tio timmar i sträck, men ibland går det inte att undvika att det blir fler, Efter tio timmar går en magisk gräns. Då finns det inte mycket tålamod kvar och av någon anledning är det då som barnen testar gränserna som mest. Jag överlevde de sista timmarna och det är jag tacksam för.

Det blev inget större drama än att jag var grymt trött efteråt och flydde huset så fort John gett mig klartecken att jag kunde sluta. Efter några minuter på Matilda och Teresa, som vet precis vad man pratar om, så kändes det bättre.

Gårdagen var dock så jobbig att när Marie idag sa att "det är bra om jag ser till så att det ser fint ut innan jag slutar" så satte jag hårt mot hårt. Istället för att vara snäll och säga javisst gjorde jag klart för henne att jag lämnade huset i ett superskick innan jag åkte iväg. Det kändes skönt.

Just när jag tror att en "konflikt" är nära vänder det alltid till det positiva. Min hostmamma är verkligen så himla bra. Det vi idag pratade om var hur vi skulle få sommaren at fungera med allt vad det innebär med timmar, träning osv. Det vi kom fram till var att hon och John skulle ta barnen till simningen så ofta de kan så att jag för det första kan få åka iväg och träna men för det andra så ta det bort några timmar så jag slipper jobba övertid. Skönt. De ska även försöka att inte vara hemma efter sex, vilket är helt underbart nu när kvällarna är så fina.

Idag slutade barnen skola. Inget vidare väder för det, men barnen verkar inte bry sig. Ingen mer läxa på ett bra tag är det enda som räknas. Mycket av allt tjöt här är läxanknutet så visst tycker jag det ska bli bra härligt med en sak mindre man behöver tjata om.

Nu går vi in i en ny aktivitetsfas med start i morgon. Tennis och simning. Jag är inte det minsta förvånad att jag blir inkastad i det med en gång. Marie har möten från åtta på morgonen till åtta på kvällen. John åker till Vermont. Det kommer med andra ord bli en låååång dag imorgon. Det är bara att lita på sig själv och hoppas på det bästa. Mer kan man inte göra. Att lära sig själv är nog det bästa sättet att lära sig på så det blir nog kanoner. Förhoppningsvis så är Matilda där med sina hostbarn så att det känns som om man får något avbräck i alla fall.

Familjen åker till Canada i mon om en vecka på skidcamp. Det ska bli grymt härligt att ha huset för sig själv och lediga dagar att kunna göra precis vad som faller mig in. Det första jag ska göra är att köpa räkor, rosta bröd och kanske ta ett glas vis. Fira halvlek och att jag haft så otroligt tur med familjen jag hamnat hos. Det kommer bli så vansinnigt svårt att säga hejdå till dem.

Grattis på födelsedagen min underbara mamma. Jag hoppas du får en riktigt bra dag med mängder av solsken och mycket skratt. Nu är det bara lite mer än två veckor kvar tills vi ses. Då ska du inte bara få din present utan en stor födelsekram.

Hur många stater har USA? 50? 51? 52? Jag vet. Men vilka är de och framför allt vart ligger de? Det känns som om man borde ha koll på det nu när man trots allt bor här. Vad passar då bättre än att anta sommarutmaningen på gymmet? THE USA CHALLENGE ~ 22: Juni ~ 8:e september

För varje stat måste du göra det som staten säger. När du väl klarat av det kryssar du över den på kartan. Varje stat har första bokstaven lika som i utmaningen du måste göra. Utmaningen kan involvera ett gruppträningspass, styrketräning, cross traing, prova på någonting nytt eller något inom mat och näringslära.

Mål: att klara av alla 50 stater inom 68 dagar medans man tränar och äter hälsosamt under sommarmånaderna.

Det blev inte mycket sömn i helgen. Även om jag inte var i säng förens senare på fredagen efter midsommarfirandet så vaknade jag upp klarvaken strax efter 5. Det var ingen idé att ligga kvar och dra sig. Jag gick upp åt en lång och härlig frukost i lugn och ro innan jag åkte till gymmet. Lördag innebär veckans mördarpass. Det är samma klass som på tisdagar och torsdagar, men av någon anledning så är det alltid bra mycket jobbigare på helgen. Om det beror på att man är tröttare då, att fler killar är på passet eller om Terese, instruktören, helt enkelt bara höger intensiteten vet jag inte. Det är härligt. Det är på gränsen till att vara för jobbigt så att man nästan blir arg på henne.

Det positiva med att vakna upp tidigt är att dagen blir så otroligt mycket längre och man hinner göra fler saker.

Jag sedan var hemma igen vid nio fann jag två leksugna tjejer på uppfarten. De introducerade mig för ett kingliknande bollspel. Spelet fick dock ett abrupt slut då bollen av misstag råkade hamna under min bil. När Katie skulle gå in i garaget för att ta ut den fann hon en överkörd groda. En stor fet padda. Det var ingen trevlig syn då det som tidigare funnits på grodans insida nu fanns på utsidan.

Planen för dagen var, att eftersom det för ovanlighetens skulle var uppehåll, åka in till Boston för att kika lite i affärer och ordna lite med mammas och pappas present.

Trots att jag duschade och åt i lugn och ro var jag inne i Boston redan vid halv tolv. Innan jag åkte fick jag dock återberättat av Marie vilket drama som hade utspelat sig under fredagskvällen. Alla utan Ryan hade varit hemma och på kvällen någon gång ringde telefonen. Marie svarade och det var Ryan som ringde och sa att han var hos ett äldre par i skogen, att de ringt polisen men att han nu var okej. Jag kan ju tänka mig att Marie fick hjärtstopp. Vad som hade hänt var att Ryans och hans vänner hade tjuvringt på en äldre mans dörrklocka. Det hade slagit slint hos mannen som hade suttit sig i sin bil och jagat killarna. Han hade fått tag i Ryan och försökt slita in honom i bilen. Ryan hade lyckats att ta sig loss och sprungit in i skolen där han till slut kommit till de äldre parets hus som varit snälla och släppt in honom. Alla föräldrar fick åka över till Ryans kompis hus där fullt av poliser intervjuade varje  

Kille var och en för sig. Vad händer nu? Givetvis, eftersom vi befinner oss i Amerika, så är föräldrarna inte villiga att bara låta det gå. Det verkar dock som om mannen går med på att ta en angry management kurs så kommer de inte "press charges" mot honom.

För att försöka göra ett redan långt inlägg inte alltför långt så hade jag en underbar dag i Boston. Fick gjort vad jag skulle och kom hem med ett par fina shorts  dessutom. De två  höjdpunkterna var en brandutryckning och att jag pratade med en A-kändis.

Precis när jag kom fram till Newbury street stannade trafiken upp för att släppa fram en gäng brandbilar. Larmet kom från ett hotell, men det verkade vara falsk alarm så det enda brandmännen gjorde var att hoppa ur sina bilar och ställe upp sig på rad för mig att beskåda. Jag tackar jag.

Ni kan aldrig gissa vem jag pratade med på Urban Outfitters. Så känd är han kanske inte men med svenska mått mätt så skulle jag säga att han är rätt känd. David Spalde. Vem är det? Den roligt korte killen i "Just shoot me". Om definitionen av att prata är att byta några ord med varandra även om det rör sig om att besvara en fråga så pratade jag

med honom. Han var sjukt roligt, vad annars. Han undrade hur kösystemet fungerade och sa att han aldrig får till det. Det som slog mig var vilken snygg blond tjej med en bebis han hade. När jag sedan kollade upp honom på internet blev jag inte förvånad att det var en välkänd playboymodell.

Till förrätt blev det ett underbart gott grovt bröd, givetvis var det en brödmix från Ikea, med gräslöks creamcheese, kallrökt lax och vid sidan av kokt ägg med kalles kaviar och tre sorters sill. För kanske två år sedan var det mycket jag inte trodde mig skulle tycka om utan att ens ha smakat på det. Idag är det nästan ingenting som jag ogillar och visst slank sillen ner den med. Senapssillen var ändock favoriten.  

Till huvudrätt blev det, som jag fick veta efteråt, Annas specialitet buffé, kyckling med en väldigt god marinad, en potatissallad bl.a. innehållande soltorkade tomater, cocktail tomater, spenat och valnötter, kall limesåse och en tomat- och avokadosallad. Det avslutades med en svensk klassiker, jordgubbar med vaniljglass med goa tillägg, limekaka med vitchoklad- och gräddsås.

Nä, det fanns inte en chans att stoppa tårarna när jag körde och släppte av Johanna på flygplatsen.

Vi satt en bra stund i bilen, innan det var dags för mig att åka, och pratade om mycket vi utvecklats, vad vi lärt oss, vilka underbara personer som har kommit in i våra liv och vilka otroligt fina minnen vi tar med oss från tiden här. Det var inte samma Johanna som för 9 månader sedan bytte Sverige emot USA, inte heller samma Frida som gjorde bytet för drygt fem månader sedan, som satt där och pratade så insiktsfullt och fint. Sorgetårarna blandades med glädjetårar.

Mina tårkanaler har inte riktigt varit i bruk under tiden jag var här så det behövde nog en riktig genomkörare. Det är otroligt hur mycket känslor som följer med tårarna när de rinner ner längst kinderna. När det till slut inte fanns några tårar kvar kändes det bättre. Den otroliga smärtan i bröstet hade lättat och jag kunde tänka mer klart.

Jag kommer sakna henne så otroligt mycket. I henne har jag en vän för livet. Det var kanske därför det kändes som mest jobbigt. Det kändes precis som när jag tog avsked från alla vänner där hemma. Men ändå inte. Avskeden där hemma var väntade. Jag visste att jag skulle åka. Jag visste när jag skulle åka. Jag hade således en hel del tid till att förbereda mig. Här känns avskeden mer oförberedda. Inte trodde jag att man skulle komma hit som en känslokall robot och inte få en relation till folk, men ändå så trodde jag inte att man skulle komma så nära personer här som man faktiskt har gjort.

Nu börjar i vilket fall ett nytt kapitel i mitt äventyr här. Nu vänder vi blad. Efter att Johanna åkt så blev det mer tydligt att jag inte längre är den "nya tjejen". Nu är det istället nya Au pairer som kommer.  Om jag kan vara hälften så öppen, underbar och snäll som tjejerna var emot mig när jag kom så kommer de nya tjejerna känna sig mer än välkomna.

Det är så sant som det är sagt "främlingar är vänner man inte känner". Jag ser fram emot att lära känna de nya tjejerna som kommer.

Klockan är sju. Nu rymmer jag hemifrån. Mina barn och andras sketungar säger jag. Inte en blund har jag fått på hela natten. Varför? Ryan har födelsedagskalas. Självklart sleepover, vad annars? 16 13-åringar campar utanför min dörr. Jag har ändå inte sovit där utan fick låna Laurens rum som förra gången då det var Katie som hade kompisarna över. Nu när alla har haft sina kalas hoppas jag verkligen inte att de har några fler barn undangömda. Jag pallar inte ett till asså. Huset är upp och ned. Tallrikar, Chips, Presenter, Sovsäckar. Skor. HJÄLP!
Nu rymmer jag i alla fall iväg till gymmet innan alla vaknar upp för pannkaksfrukost. Lycka till John säger jag bara. Förstår han egentligen hur många pannkakor han måste steka till 16 stora kids. Det blir intressant att höra senare hur det gick. Jag rymmer för att slippa vara där i alla fall. Det känns som om han skulle behöva all hjälp han kan få.
Jag blir inte borta så länge då jag ska agera taxichaufför vid halv nio. Klart det inte räcker med en sleepover. Nej, det är klart att alla ungarna ska få spela paintball också. Inget billigt kalas med andra ord.
Sa jag förresten att Ryan inte ens fyller år. Hans födelsedag är inte förens augusti. Så detta kalaset är alltså ett resultat av en alltför snäll mamma med en mycket otålig son.

Inlägg som kommer upp under dagen:

• Krokodiltårar
• Midsommarfirandet
• Lååånglördag
  

Glad midsommar på er där hemma i alla fall. Hoppas solen har skinit på er lite granna åtminstone och att ni har tagit det hyfsat varsamt med snapsen.  För någon snaps blir det nog inte för min del.

Det känns som att jag ligger lite efter på uppdateringsfronten. Så för att börja med helgen då jag jobbade lördag-söndag. Lördagen var som jag skrev inte alltför jobbig utan snarare tvärt om mycket mysig. Kvällen verkade lovande den med. Marie och John skulle bara vara borta på partyt till 8 sedan skulle jag och Matilda gå på bio. Det startade bra. Jag, Katie och Ryan gjorde våra egna pizzor. Jag vet att det är lite elakt det jag nu kommer att skriva, men uttrycket om att synden straffar sig själv är verkligen sant. Ryan kan minst utsagt vara lite svår ibland. Ingenting man gör är bra speciellt när det kommer till mat. Det enda han verkligen gillar är våfflor med maple syrup allt annat får han bara i sig minimalt utav och ingenting får vara mixat. En omelett är helt otänkbart med något annat innegåll än just bara ägg. Men i alla fall så tänkte jag att pizzabaket blir nog bra för då får han ju välja själv vad han vill ha på. Det tog emot men jag försökte att inte lägga mig i för mycket, när han spred tomatsås över hela plåten och hällde olivolja under degen. Ja under. Som om jag inte smörjt plåten redan liksom. När han satte in pizzan längst upp i ugnen kunde jag inte hålla mig längre utav var tvungen att säga till honom att den troligtvis skulle bli bränd. Nej var det naturliga jag-måste-säga-emot-dig-vad-du-än-säger-svaret. Tror ni inte att pizzan blev bränd? Och när Katie sedan påpekade sa att den såg en aningens bränd utan var svaret återigen nej.

Kvällen blev tillslut mycket längre än vad som var tänkt. Marie ringde vid halv tio och sa att de, Campbells och Nusses, skulle fortsätta och ta en drink på golfbanan. Inte mig något emot. Det unnar jag dem verkligen, lite tid för dem själva. Vad som dock inte var så bra var att ingen ringde hem till Matilda och berättade. Matilda som jobbat från tidig morgon och nu fick jobba ändå till sen kväll.

Så det blev ingen bio på lördagen, men väl ett besök till biografen på söndagen. Jobbade bara förmiddagen på söndagen sedan åkte jag och hade lite kvalitetstid med mig själv på Panera innan Matilda kom dit.

Helgen gick förbi i ett rasande tempo. När man inte får någon eller några dagar helt lediga får man inte en chans att ladda upp batteriet riktigt. Det kändes verkligen på måndagsmorgonen. Jag vaknade upp med en otäck stickande känsla i gom och näsa. Nej, jag orkar verkligen inte bli sjuk. Måndagsmorgonen var därför jättejobbig. De är dagar då jag inte känner mig riktigt hundra som jag finner situationen med Ryan som svårast. Då finns inte energin där för att skaka av mig hans otacksamhet och inställning till mig. Givetvis förstår jag att det är jobbigt att vara 13 år och ha någon som hela tiden är där och säger till honom vad han ska göra på mornarna och efter skolan, drick din mjölk, har du tagit din medicin?, borsta tänderna, har du gjort läxorna?, plocka undan efter det osv. Saken är bara den att det verkligen behövs. Om jag inte hade funnits där och ständigt tjatat på honom så skulle ingenting hända, ingenting skulle bli gjort och han skulle verkligen inte komma iväg till skolan. Om det är någonting man lärt sig här så är det verkligen att vara tacksam och uppskatta andra personers vänlighet. Det är därför det är så svårt med Ryan. Jag hoppas dock att han någonstans inom honom ändå vet om hur mycket jag gör för honom. Hur mycket jag tycker om honom. Även om det är svårt för honom att visa det. Efter Ryan gått och det var svårt, p.g.a. av att jag inte kände mig riktigt hundra, att hålla ögonen torra gick jag upp och väckte Lauren. Kramade om henne och kände genast hur energin flödade tillbaka till mig.

Måndagen blev det lunch på Panera med Johanna. Jag tänkte precis skriva att det inte var roligt, men självklart var det det. Det som inte är roligt är att hon åker på torsdag. Det kommer bli så enormt tomt utan henne här. Samma sak gäller som med Heidi, att jag vet att jag har en vän för livet i henne men det tröstar mig liksom inte nu. Nu kommer vi inte ses på ett bra tag. Ingen vet hur länge. Åh, det är verkligen inte skoj alls det här. Självklart trodde jag att man skulle få vänner under tiden här, men inte såhär bra vänner. Jag tänkte också att alla avsked var avklarade. Avskeden till er, familj och vänner där hemma. Att jag inte skulle behöva göra mer av den tuffa varan. Men men. Det är som det är och jag kommer sakna henne så enormt mycket. Vissa säger att saknad är bra, så kanske kan det bringa lite tröst.

På kvällen kom Matilda över på lite mys. Vi möttes innan på Wholefood för att köpa lite gottigheter. Det komiska var att vi möttes innan korsningen där vi alltid skils åt efter exempelvis träningspassen. Det var inga andra bilar utöver oss på gatorna. Först såg jag inte att det var hon. Utan jag tänkte snarare att det inte kunde vara hennes bil. Det sammanträffandet händer inte i verkligheten. Det blev en konstig situation där båda bilarna stannade för att ingen visste vem som skulle lämna företräde. Först efter ett tag såg vi att det var vi och självklart lockade det fram ett gott skratt. Det känns som att det är många sådana situationer, där man är helt övertygad om att det är riggat och att man lever i en film, inträffar. Vi hade i alla fall supermysigt, vi åt fruktsallad med grekisk yoghurt och nötter, fick oss en härlig mode/makeover-visning av Lauren och Katie och kollade på The Bachelorette.

Nu känns det som om jag nästan är ikapp.

Tisdagen vaknade jag upp och kände mig lite bättre än tidigare morgon. Jag vakande inte av regn och kände att det skulle nog bli en bra dag. Så bra det gick med en väntande avskedsmiddag på kvällen. Dagen löpte på i ett vansinnigt tempo. Vädret var fint så att barnen var tvungna att gå på simningen på eftermiddagen mellan 4-5. Jag körde hem Laurens playdate och sedan var vi hemma vid sex och jag kunde sluta för att åka till Johanna.

När jag kom dit hörde jag skratta och skrik från huset. Det var ingen idé att ens försöka göra mina knackningar hörda utan jag klev in. I vardagsrummet hittade jag familjen, Scott, Ross, Sam, Danny/Spiderman och Johanna, och förstod att det var fotografering på g. De gjorde ett bra försök med att försöka hitta utklädningskläder i våra storlekar. Lyckligtvis så lyckades de inte med det, så vi slapp sitta utklädda till spidermans och prinsessor under middagen.

Helt undan kom vi dock inte. När Ross kom ner med maskerna i vuxenstorlek trodde jag att jag skulle smäll av. Jag försökte så gott jag kunde att tränga undan tankarna om vad de använd dem till.

På Johannas välkomsmiddag i slutet av januari frågade Scott vilka mattraditioner vi har i Sverige. Frågan möttes av en fundersam tystnad innan vi alla svarade ironiskt i kör, TACOS. Scott hade inte glömt detta roliga ögonblick så på avskedsmiddagen bjöds det på mexikanskt. Barnen hade inte tidigare smakat på detta och man kan ju minst utsagt säga att det gjorde succé. Den stora succén var dock efterrätten som Johanna hade bakat, svensk midsommartårta med jordgubbar, grädde, vaniljsås och sylt. Det är ett gott betyg när alla slickar sina tallrikar rena.

Så med veckans upp- och nedgångar är uppgångarna mest förknippade med vad härligt väder kan göra med humöret och överlag hur mycket det här landet har att erbjuda. Nedgångarna har främst att göra med att Johanna åker. Jag vill inte ens tänka på den tomhet jag kommer känna på fredag då jag vaknar upp och ingen Johanna kommer finnas inom räckhåll.

Förlåt för den dåliga uppdateringen. Den här veckan är lite av en bergochdalbana(haha jag skrev bergochdalbanan) . Uppgång och nedgång. Idag är det dock upp som bara den. Solen skiner och jag ska bara slänga i mig lite lunch innan det bär av till pool- och tennisklubben för att lapa i mig så mycket av solens strålar som det bara går. Det ryktas att det är sista dagen med fint väder på ett tag nu. Inte för att vi haft vidare fint väder på ett tag. Men men.

Jag hoppas jag får lite tid i kväll för att bland annat berätta om avskedsmiddagen hos Johanna som var igår. Blandade känslor. Sorgen hade glädjen till bordet.

Jag sitter och gör yrkestest på nätet.

Enligt jobbafrisk.se ska jag bli BARNSKÖTARE.
Grattis! Nu är det bara att börja byta blöjor.
Sådan är jag: 
Du är motiverad, kraftfull och rättvis, men styrs samtidigt mer av känslor än av logik. Du har en önskan av att förbättra den hemska värld vi lever i. Vem ska ta hand om alla barn? Du skulle gärna ta hand om dem - men de är ju så många! Det är troligt att du någon gång kommer att bli vegetarian. Det är högst troligt att du redan är det.
Riskyrke:
Om du har haft handeksem så passar jag troligtvis bättre som psykolog.

passagen säger såhär:

Wow. Grattis! Du skär och spränger.. i provrör och i människor. Du kommer att blir läkare, högskolelärare eller kemiskt/Astronomfysiker/Biolog. Du kommer att tjäna stora pengar och upptäcka nya saker som ingen gjort förr! Kanske kan du komma på en smarthetsmedicin för dem som svarat på de sista alternativen i quizen.

Enligt Kp ska jag bli LÄKARE.
Du gillar att hjälpa människor och är alltid redo att plåstra om någon som har gjort illa sig. Du är omtänksam och smart. Du är också väldigt hälsosam och gillar att sporta och äta nyttigt.

Enligt Ky-guiden ska jag jobba med någonting inom LEDARSKAP/PROJEKTLEDNING
Du är en stark och utåtriktad människa som vet vad du vill och hur du får det. De flesta av dina beslut baseras på fakta och du blandar helst inte in känslor i onödan. Din yrkesmässiga karriär är spikrak. Troligtvis har du vetat länge att du ska bli något stort, eftersom framgång är viktigt för dig. Det är inte helt osannolikt att du i framtiden startar företag själv och bygger upp det enligt eget huvud, men för en driven person som du finns självklart också en mängd andra alternativ. Oavsett inom vilken bransch du hamnar kommer det att ligga lik längs vägarna du passerat.

Enligt jobbkoll.se ska jag bli SJUKSKÖTERSKA.
Din personlighet bygger på en kombination av blyg och passionerad. Det kan låta märkligt, men om man funderar över vilka som tillhör den verkligen målgruppen för filmer som kallas romantiska dramer så har man sådana som du. Du är den som gråter hejdlöst i biomörkret när filmen blir sorglig. Eftersom du också är mycket noggrann och ordentlig och dessutom har bra hand med människor passar du för att bli sjuksköterska. Vård och omsorg ligger dig varm om hjärtat. Vilket yrke du än väljer kommer du i alla händelser vara den som vattnar alla blommorna på ditt jobb, köper fikabröd och uppmärksammar dina kollegors födelsedagar. Detta eftersom du själv drömmer om att bli riktigt, riktigt firad någon gång.

Så här säger http://se.41q.com

Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.

Visst kändes det bättre idag av att vakna upp av att solens strålar bländade mig än av de gångna dagarnas ihållande regnande. Min sovmorgon till hela 07.00, istället för 05.45, gjorde mer än vad jag trodde. Jag vaknade utvilad och reda för lördagens jobb. Anledningen till varför de behöver mig denna helg är Ryan och Katies avslutningsturneringar i Lacross.

Jag kan ju inte säga att jag har tagit ut mig än så länge. Morgonpasset varade från sju till två. Jag gjorde frukost till först Katie, som skulle vara reda och klar för fotboll halv nio, och sedan till Lauren som även hon hade fotbollsmatch och till vilken jag körde henne till vid halvtiotiden. Att se sju- och åttaåringar sparka boll är det bästa lördagsnöjet jag haft på länge. Helt bedårande söta är de små liven.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men jag kan inte unvika att se det komiska i att en pungråtta precis skrämde slaget ut mig och Matilda på gatan, Claypit, där hon bor.
 

Jag är precis hemkommen från en kväll hos Grazewskis. De bjöd över mig på middag så att jag kunde få träffa nephewsn flickvän. Hela familjen, musik och levande ljus. Vilken underbar kväll. Vilka underbara människor. Heja USA säger jag bara.

Stephanie var hur trevlig som helst och vi hade mycket gemensamt, så visst hade de rätt då de trodde att vi skulle klicka. De är inte hemma så mycket länge till från college men vi kommer nog att träffas några gånger innan dess.

Det är kvällar som denna som förstärker den positiva bilden av USA som jag har. Kvällar som denna som gör att trista Sverige känns långt borta och inte lockar det minsta. Människornas enorma gästvänlighet och generositet. De öppnar sitt egna och vänners hus för en. Det roliga är att om jag skulle bestämma mig för att exempelvis åka till Cape Code så skulle vännerna till familjen öppna upp sitt hus för mig utan tvekan. "They would love to have you": Och det är sant. De slänger ur sig tips om städer och stränder att besöka, saker att se och uppleva, restauranger att gå till osv. Det är inte bara tomma ord utan om någon dag, högst troligt redan i morgon, kommer de komma förbi med en lapp över namn och beskrivning till de olika platserna.

Den 23:e juni slutar barnen skolan och då bjöd de över mig och mina vänner till deras hus. Varje år hyr de en enorm vattenrutschkana och hela området samlats runt omkring den på deras gräsmatta. I år har Maura, som mamman heter, även ordnat en glassbil med gratis glass till alla barnen. Det verkar som en helt okej tillställning och någonting jag verkligen inte får missa. Mer amerikanskt kan det knappast bli.

Idag är det precis fyra veckor kvar tills jag får träffa mamma och pappa igen efter att då ha varit ifrån dem i sex månader. Halvtid. Eller?

Jag vet inte. Just nu tampas jag med beslut om framtiden. Vill jag stanna längre än ett år i USA och i så fall studera här? Vill jag åka hem i oktober för att skriva högskoleprovet och med det hålla dörren upp för studier i Sverige i början av nästa år? Kommer jag då komma hem för gott i oktober eller kommer jag åka tillbaka och avsluta mitt år som tar sluta den 19:e januari?

Som jag skrev tidigare så trodde jag att jag ställt klockan. Jag gick och la mig lugn men förväntansfull inför helgens utflykt. Vaknade upp gjorde jag också lugnt. Jag var dock inte så lugn då jag kikade på klockan och den visade på 5.30. Det är landets fel. Varför ska de komplicera saker och ting. För det första har man ingen aning om hur lång man är, vad man väger eller vad man har för skostorlek och för det andra, det som nästan kostade mig resan i detta fall, har dygnet 24 timmar inte 12 som skils åt genom två futtiga bokstäver. Vem kom på pm och am egentligen?

Jag slängde mig upp ur sängen, satte huvudet under vattnet, packade ner lite frukt och kastade mig i bilen. Gasen i botten. Foundation på i bilen. Förlåt mamma, men det var garanterat rekord i att komma snabbt in till Boston. Så i tid kom jag. Nu fattades bara Johanna. Stopp i tunnelbanan. Vad annars? Jag hann köpa oss lite frukost och en aning andfådd kom hon tillslut precis innan bussen lämnade Boston och Chinatown.

Vi må ha lämnat Chinatown bakom oss, men det kinesiska temat fortsatte hela helgen lång. Busschauffören var kines, guiden lika så och många av medresenärerna. De som inte var kineser var indier. Så där satt vi. Jag och Johanna, enda västlänningarna, i 12 timmar på bussen under lördagen och en 10 timmar på söndagen. Det var "lite" längre än vad vi hade trott. Vad hade vi egentligen gett oss in på? Guiden gick det inte förstå vad han pratade om. Om det var engelska eller kinesiska. Han tog konstiga priser för helt onödiga båtturer och filmvisningar. Vi stannade med två timmars mellanrum i sanna bebisrastningsanda för toalettbesök. Det var i och för sig bra då man på vartannat stopp kunde få sig en god bagel att mumsa på. Det blev en fyra stycken under resan. Våra luktorgan fick inte en lugn stund då odör efter odör spred sig på bussen. Vi läste, sov, lyssnade på musik. Läste, sov och lyssnade på musik igen till vi vid åttatiden på lördag kväll till slut var framme vid fallet. Där gjorde guiden ytterligare en mystisk sak då lunchstället han ordnat var en superäckligt indiska och kinesisk, vad annars, foodcourt. Med stängda ögon och med tanke på något annat gick maten till slut ner.

 

 

Det bjöds på frukost. Kineserna och Indierna åt som om de aldrig sett mat förut. Och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att en person som värmer en skål med flingor och mjölk i mikron har gjort det. De torra muffinen, russinbagelsen, den mindre goda juicen och råttgiftet till kaffe lockade inte mig så traskade över till Dunkin och försåg mig med en god frukost därifrån.

---

Fredagen var en helt underbar dag. En aning galen, eller rättare sagt bara helt amerikansk, in på slutet.

Morgonen såg ut som vanligt förutom att tjejerna fick sovmorgon och att jag då körde dem till skolan. Istället för den vanligt klädseln med träningsbyxor och topp var det nu golfkläder på för hela slanten. Smidigt och lätt att Matilda bor precis vid skolan så hämtade upp henne innan jag släppte av Lauren. Vi fortsatte mot Weston för att hämta upp Jennie och körde därefter till Leo. J Martins golfklubb. Det var bara jag och Jennie som skulle spela men Johanna och Matilda gjorde oss sällskap.

Det härlig är att Marie verkligen stöttar mig i golfen och hör med vänner och bekanta för att kanske försöka få in mig på en liga så att jag får mig några eller någon runda i veckan. Det är samtidigt ett mycket bra sätt att träffa nya människor.

Jag behövde köpa tårta, kakor, snacks, godis och popcorn inför Katies kalas. Marie hade sagt åt mig att inte stressa utan njuta av rundan och om jag blev sen bara slå Ryan en signal och be honom möta tjejerna vid busshållplatsen. Kände mig trots det stressad men då jag och Matilda kom till affären skickade hon ett sms och sa att hon var hemma så att jag kunde ta det lugnt. Vi fick med alla sötsaker på listan. Släppte av Matilda och åkte sedan hem till vad jag trodde skulle bli en lugn kväll med bara några körningar.

Vad fel jag hade. Här nöjer man sig verkligen inte med ett tre timmars långt barnkalas med varmkorv och fiskedamm. Nej, Katies födelsedagskalas skulle egentligen vara ett poolparty på Weston, den privata golfklubben familjen är medlemmar i, med middag. Men då vädret satte stopp för det blev det ändrade planer i sista sekund. Egentligen skulle jag bara hjälpa till att köra tjejerna från och till golfklubben istället blev det en helkväll med häftig middag, bio och övernattning. Tjejerna dök upp redan vid fyra. Vid fem var vi ute ur huset på väg med alla bilar fullpackade av tjejer mot Samba, en ubercool och fancy, som tjejerna uttryckte det, restaurang. Det bjöds på grymt god mat som de japanska kockarna tillagade med en hejdundrande show vid bordet. Mycket populärt. Efter middagsupplevelsen blev det skyttetrafik till bion för att se den andra filmen med Ben Stiller där han är en vakt på ett museum där alla figurer blir till liv under natten. Det säger väl sig självt att det inte var världens bästa film, men det var helt okej då Matilda kom dit och gjorde mig sällskap.

Det var den mycket händelse- och lite-tid-för-sitta-ner-och-pusta-ut-rika fredagen som slutade med att hundraelva ungar hoppade och skrek utanför min dörr så att jag fick sova i Laurens rum i stället. Väckarklockan var ställd, trodde jag, på 03.35 för den kommande dagens Niagarafallsäventyr.

Idag behöver jag verkligen spendera dagen med att försöka få ordning och redan och klarhet i saker och ting. Jag ska städa mitt rum, dammsuga och bädda rent. Städa upp spåren efter Katies födelsedagskalas i fredags. Ska berätta mer om det. Jag ska försöka få mig en bild hur den kommande veckan kan tänkas se ut. Jag kommer att jobba i ihelgen så vill gärna veta när, hur länge och vad jag och barnen kan hitta på för något roligt. Det är näst sista veckan med Johanna så vill få så mycket tid med henne som det går. Och jag ska lägga upp bilder från helgens golfande och niagarafallsresa.
Jag ska även försöka få tid till att jobba lite på mammas och pappas present.

Men innan jag gör någonting vill jag först tacka Svendréns för de fina presenterna som låg på min huvudkudde när jag kom hem i går kväll. Tack så hemskt mycket!

Så himla skönt. Slutade vid halv fem idag då hela familjen skulle på "sweet endings", en liten glass- coh picknickavslutningstillställning, i skolan. Om mindre än tre veckore slutar det skolan. Då blir nog mycket annorlunda. Sim- och tennissäsongen drar igång. I år är första året då Lauren, Kate och Ryan inte behöver någon vuxen närvarande vid poolen då Ryan är gamal nog att ha ansvaret för tjejerna. Jag kommer därför inte vara tvungen att ligga vid poolen varje dag även om jag nog utan problem kan tänka mig att göra det någon eller några dagar i veckan.

Nu drar jag i vilket fall över till tennisdamen för att hålla hennes supersöta mycket lillgamla dotter, Isabella, sällskap medan hon åker på match och drink. Får se vad vi hittar på för roligt. Det blir ju inte så jättemycket tid att göra någonting på innan det är läggdags för henne.

Imorgon ska Katie ha sitt födelsedagskalas på Weston golklubb, där de är medlemmar. Jag är grymt nyfiken på hur det ser ut där och framför allt vilka folk som vistas där. De trasga jeansen får stanna hemma. Det är en sak som är säker.

I måndags när jag promenerade upp för att möta Katie vid busstoppet kände jag i luften att något var på gång. I Kirstens trädgård hade jag under några dagar sett en kille i min ålder jobbandes i trädgården. UTAN TRÖJA! Självklart undgick det inte mig.

Mycket riktigt så var det presentationsdags i all hederlig amerikans grannskaps anda. Alla skulle vara med och skåda detta första möte mellan mig och Kirstens pappas nephew. Det gick bra. Jag överlevde. Han var trevlig. Men det var inte detta möte som var det viktigaste utan det är det kommande mötet med hans flickvän som alla tror jag kommer att klicka med. De är båda hemma från college under sommaren.

Grannarna här är verkligen för söta. Först tenniskillar. Nu collegeungdomar. Jag ser i alla fall grymt mycket fram emot att träffa henne. Det hade varit härligt med en amerikans tjejkompis.

Nej, det blev ingen träff med Todd igår. Jag slutade inte jobba förens närmare tiotiden. Jag vet inte riktigt hur kan känner för hur det blev tillslut. Samtidigt som jag är lättad över att komma undan middagen så känns det ledsamt då jag antagligen inte kommer träffa honom igen. Eftersom jag åker bort i helgen missar jag hans partaj. På veckodagarna är det inte lätta att få ihop det för att träffas. Nästa helg jobbar och jag helgen där efter är jag antingen i DC eller NY.

Det känns inte riktigt rätt att fortsätta träffa honom heller när jag vet att det aldrig kommer att bli någonting. Han är en helt supergo och underbar kille men ingenting för mig.

I helgen åker jag och Johanna till Niagarafallen. Det ska bli så himla roligt. Självklart ser jag fram emot att se själva fallen men bussresan dit är nog det som kommer betyda mest i slutänden. Johanna åker hem nu den 19:e så att få spendera helgen med henne betyder jättemycket. Det känns riktigt konstigt att hon snart inte längre kommer vara här. Även om jag vet att vi utan tvekan kommer att träffas igen så ger inte det mycket tröst för tillfället.  

Helgen bara försvann. Vart tog den vägen?

Efter en helg i Sverige kunde man ibland känna sig utvilad och redo för den kommande veckan. Så är det inte här. Man är grymt aktiv på vardagarna och inte gör man färre saker på helgerna.

Hursomhelst var det en riktig kanon helg. Lördagen startade tidigt med veckans hårdaste styrkepass. I racerfart åkte jag hem för en snabbdusch innan det var dags för det tredje hårfrisörsbesöket. Jag hade känslan redan innan att det skulle bli tredje gången gillt. Och mycket riktigt så känns färgen mycket bättre nu. När jag satt i friserstolen fick jag ett litet infall så nu är jag tillbaka till axellångt.

Några snabba hemliga ärenden där efter och sedan kom planer på att följa med Johanna och Christoffer till Providence på grillkväll. Slängde ner vad jag kunde tänka mig behöva i en väska (självklart glömde jag både linsartiklar och tandborste) och styrde i riktning mot Newton och Johanna. Där ställde jag bilen och flyttade istället över till deras hyrbil. Nu kunde jag äntligen andas ut och koppla av en stund. Vi tog svängen om IKEA på vägen ner vilket alltid är mysigt. Först blev det en god räkmacka innan Totte inhandlade lite marvaror till sitt nya krypin.

Grillningen blev riktigt lyckad. Det finns inget mysigare än att sitta ute i en ljummen kväll i grilldoften.

Vi hade haft tankar om att åka till nöjesparken Six Flags men då vädret var lite lurigt och då det trots allt är en bra bit dit bestämde vi oss för att hitta på någonting i Boston istället.

Jag åkte hem och fick ett löprunde infall innan dusch medan de packade in allt i lägenheten och lämnade tillbaka bilen.

Vädret var som sagt lurigt så vi vågade oss inte riktigt ut på en båttur som vi hade i kikaren. Istället strövade vi runt i Boston. Ner till hamnen. Där vi satte oss på bryggorna.

Katie och därefter Marie mötte mig i dörren när jag kom. Katie har en pojkvän och han hade gett henne en uppblåstbar princess sak från RollerKingdom. Hon var överlycklig. Marie vettskrämd. "Visste du att hon hade pojkvän Frida". Klart jag visste det. Här undgår ingenting mig.

Jag framstår verkligen som en utomjording för barnen. Inte bara äter jag sallad och gröt, jag saknar skolan och läxor också. I fredags hade Lauren läxläsning med mig så att jag kunde få stilla min abstinens. Det var matte, rättstavning, läsning och biologi. Jag fick 7/7 och 10/10. Kanske inte så konstigt med tanke på hur hon gjorde uppgifterna. Hon är för rolig. Till matteläxan hade jag en miniräknare till "hjälp". Den gick ut på att jag skulle skriva in talet hon skrivit på räknaren för att sedan kolla på skärmen och skriva av talet på en linje bredvid. Inget plus. Inget minus. Ingen matte någonstans. Stavningen och biologin häll dock lite högre klass. Jag lärde mig att stava till Massachusetts och i biologin fick jag måla en grodas inälvor.

Jag tog Cooper på en promenad i fredags. Vilken hund älskar inte att gå utan koppel så satte på honom elchockhalsbandet. Det låter farligare än det är och jag skulle aldrig använda chocken utan bara "vibratorn. Jag tänkte att han nog skulle sköta sig och till en början gick det bra även om jag märkte att hon försökte tänja gränserna lite redan från början. Lite mindre än halvvägs rymde han iväg. Iväg till en hundrädd stackare. På med kopplet igen. Han var inte överlycklig över att behöva gå i kopplet igen så när vi svängde in på min gata släppte jag honom lös igen. Cooper har en förmåga att leta upp gyttjepölar och rulla sig i dem och då jag visste att inga sådana finns på York Road kändes det som om det var lugnt. Det var det också tills jag vände mig om och fick se honom sitta och göra nr. 2 på grannens gräsmatta. Jag hade varken lust att plocka upp det eller en påse att göra det med. Så jag låtsades som om det regnade och ber nu till gudarna att ingen såg det.