Resan till Chindia och Niagarafallet
Två resenärer, Susanna och Matilda, mindre än vad jag och Johanna hoppats på satt vi tillslut på bussen på väg till Niagarafallet. Med lite mer otur hade det kunnat sluta med att våra platser gapade tomma eller i vilket fall en av dem.
Som jag skrev tidigare så trodde jag att jag ställt klockan. Jag gick och la mig lugn men förväntansfull inför helgens utflykt. Vaknade upp gjorde jag också lugnt. Jag var dock inte så lugn då jag kikade på klockan och den visade på 5.30. Det är landets fel. Varför ska de komplicera saker och ting. För det första har man ingen aning om hur lång man är, vad man väger eller vad man har för skostorlek och för det andra, det som nästan kostade mig resan i detta fall, har dygnet 24 timmar inte 12 som skils åt genom två futtiga bokstäver. Vem kom på pm och am egentligen?
Jag slängde mig upp ur sängen, satte huvudet under vattnet, packade ner lite frukt och kastade mig i bilen. Gasen i botten. Foundation på i bilen. Förlåt mamma, men det var garanterat rekord i att komma snabbt in till Boston. Så i tid kom jag. Nu fattades bara Johanna. Stopp i tunnelbanan. Vad annars? Jag hann köpa oss lite frukost och en aning andfådd kom hon tillslut precis innan bussen lämnade Boston och Chinatown.
Vi må ha lämnat Chinatown bakom oss, men det kinesiska temat fortsatte hela helgen lång. Busschauffören var kines, guiden lika så och många av medresenärerna. De som inte var kineser var indier. Så där satt vi. Jag och Johanna, enda västlänningarna, i 12 timmar på bussen under lördagen och en 10 timmar på söndagen. Det var "lite" längre än vad vi hade trott. Vad hade vi egentligen gett oss in på? Guiden gick det inte förstå vad han pratade om. Om det var engelska eller kinesiska. Han tog konstiga priser för helt onödiga båtturer och filmvisningar. Vi stannade med två timmars mellanrum i sanna bebisrastningsanda för toalettbesök. Det var i och för sig bra då man på vartannat stopp kunde få sig en god bagel att mumsa på. Det blev en fyra stycken under resan. Våra luktorgan fick inte en lugn stund då odör efter odör spred sig på bussen. Vi läste, sov, lyssnade på musik. Läste, sov och lyssnade på musik igen till vi vid åttatiden på lördag kväll till slut var framme vid fallet. Där gjorde guiden ytterligare en mystisk sak då lunchstället han ordnat var en superäckligt indiska och kinesisk, vad annars, foodcourt. Med stängda ögon och med tanke på något annat gick maten till slut ner.
Niagara fallet by night. Visst var det häftigt. Blött men coolt. Mäktigt och skrämmande. Inte tillräckligt med stängsel för att man skulle känna sig trygg så att ingen skulle hoppa framför ögonen på en. Det blev dock inte häftigare ju mer man kollade på det så efter ett par minuter kändes det som man hade sett det.
In i bussen igen och iväg till "hotellet". Tur, men konstigt efter allt sovande på bussen, var att vi var så trötta när vi väl kom dit att vi inte riktigt orkade lägga energi på att klaga över vilken låg standard det var. Sängen var i vilket fall skön.
Det bjöds på frukost. Kineserna och Indierna åt som om de aldrig sett mat förut. Och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att en person som värmer en skål med flingor och mjölk i mikron har gjort det. De torra muffinen, russinbagelsen, den mindre goda juicen och råttgiftet till kaffe lockade inte mig så traskade över till Dunkin och försåg mig med en god frukost därifrån.
Niagara fallet by day. Det var också mäktigt. Kraftigt. Häftigt. Skrämmande. Idag stod en båttur med Maid of the mist på schemat. En tur som skulle ta oss så nära fallen som det är möjligt. Och nära kom vi kan jag lova. För nära. Där stod jag och Johanna i fallet, omringade av Chindiafolket med tygskor och grejer och undrade "vad är detta?". Kunde ingen ha varnat oss för att vi skulle bli våta? Det var bara att sätta upp en torkanordning för strumpor och skor på bussen på väg hemma.
Den lunchen var för dig Mats Olander.
För att sammanfatta det hela så var det en mycket annorlunda resa som jag verkligen inte vill ha ogjord. Jag och Johanna hade det hur mysigt som helst. Jag kan nu bocka av Niagarafallet från min att-se-och-göra-lista och jag behöver inte tänka på att skriva upp det på detta-vill-jag-se-och-göra-IGEN-lista. Temat på helgen var verkligen Chindien och "vad är detta" uttryck var mitt och Johannas ständiga ansiktsuttryck. Ibland blir det helt enkelt inte riktigt som man tänkt sig. Ibland blir det till det bättre. Ibland till det sämre. Eller som i detta fallet bara till det konstigare.
herreguud vilken resa ni måste haft!kan se dig och johanna framför mig bland alla chindier...
kul iaf att ni hade det mysigt!
hahaha. Jag skrattar bara jag läser om det :) Lustigt är ordet! :) Hade supermysigt med dig vännen!!!!
Ni såg riktigt söta ut i era blå regnponchos. Från luften såg det ut som om båten var laddad med blåa ballonger. Mycket får man vara med om när man är ute och far. Alla knäppa människor är det som ger krydda på tillvaron. Nu var det ju lite som om ni också var på resa i Indokina. Ni slog två flugor i en smäll. Ha det fortsatt kul overthere.
Ni såg riktigt söta ut i era blå regnponchos. Från luften såg det ut som om båten var laddad med blåa ballonger. Mycket får man vara med om när man är ute och far. Alla knäppa människor är det som ger krydda på tillvaron. Nu var det ju lite som om ni också var på resa i Indokina. Ni slog två flugor i en smäll. Ha det fortsatt kul overthere.
