BostonPickle

Min första hellediga dag på två veckor är snart över. Men vad härlig den har varit. Jag och Carro åkte till Wrentham för lite shopping. Med b-toning på lite. Det blev i vilket fall en vit Ralph-skjort, ett par löparbyxor och en överdragströja för min del. OCH en present till mamma från Theory. Den kommer med golfhandskarna som jag hoppas dyker upp här imorgon.

Gårdagspasset gick ganska smärtfritt. Lauren var helt bedårande gullig. Hon sa under kvällen att hon inte mådde hundra. Hon kände sig varm och ville att jag skulle ta tempen på henne. Jag gjorde klassiken med att känna på hennes panna, men hon kändes inte överdrivet varm. Om sanningen ska fram så unvek jag termometer för dels så hade jag ingen aning om vart den var och för det andra så var jag inte säker på hur och vart de tar den. Idag har hon dock feber och kommer inte kunna gå till skolan på några dagar. Ajajaj. Förhoppningsvis kan John vara hemma imorgon medans jag är på Harvard. Det känns inte sådär jätteroligt att behöva missa ytterligare en lektion. Jag kan ju glömma morgonsträningspasset í alla fall.
I vilket fall så var Lauren så söt igår när hon skulle gå och lägga sig. Klockan tickade på och hon hade ursäkt efter ursäkt för att få vara uppe längre och längre. Vid tiotiden fick hon dock slut på ursäkter och ville att jag skulle följa med henne upp, stoppa om henne och vänta att gå tills hon somnade. Så jag la mig brevid henne och förberedde mig på att spjärna emot allt vad jag orkade för att själv inte somna. Det behövde jag inte. Efter max två minuter ändrades hennes andetag till längre och tyngre och hon sov som en stock.
Strax innan elva kom Katie inklampandes efter att ha varit på Red Sox match. Hon ville då ha sleepover först hos Callie (ingen som är helt skövild, vilket är förståligt då de inte har några regler i det huset) och sedan att Callie skulle komma över. Men nej, då fick Frida säga i från. Det var nog inte sådär jättepopulärt men det kan man ju inte alltid räkna med. 

Jag tror jag glömt att berätta om Maries nya metod för att gå ner i vikt. Kakdiet. Ja, ni läste rätt. Hon äter sex kakor om dagen och en riktig måltid. Kan ju inte säga att jag stödjer denna metod men jag tror att en jump start är vad hon behöver och om denna metod kan ge henne det så är det ju bra. Hon har håll på med den i två veckor nu och säger att hon gått ner 5,5 pound så det verkar ju lovande. Jag vill inte vara den som förstör det roliga med att säga att det är 5,45 pound vatten men men.

Katie

Sara och LouiseRegnet höll upp och stämningen var på topp. Pizza-, hamburge- och popcornstånd, raffletickets, balonger, banderoller, hundra tals människor, band, hejarklack och cheerleaders. Detta blir en svårtförglömligt minne. Något mer amerikansk får man nog leta länge efter. Alla var där som det så fint heter, barn, hundar, far- och morföräldrar, ja alla med någon som helst anknutning till Wayland.
Förstod vi någonting av matchen. Svar nej. Jag tyckte mer det likande brottning. Domarna sprang och flaxade med armarna för fulla muggar. Har inegn riktig aning om vad de egentligen sysslade med. Hur som helst var det en supermysig, dock lite kylig, kväll. Efter folkfesten åkte jag, Sara och Louise och mötte upp Emma och Carro som vara illa lottade att jobba sent igår.

Nu är det ännu tydligare varför man behöver ledigheten. Min toleransnivå är inte den högsta för tillfället. Speciellt inte efter att jag nu fick två snabba sms från Marie. Det första var om att ta Ryan till doktorn nu, vilket innebär att jag jag måste skynda mig in i duschen för att hinna packa med mig alla Laurens kläder för dans och cheerleading, plus två luncher. Det andra var om att jag måste jobba på lördag. Hade DC- och golfplaner i Providence men antar att de sätter stopp ganska rejält för dem nu. Förlåt farmor. Men rumpa är det rätta ordet att använda här.

Jag sliter mitt hår. Jag behöver ledighet. Jag vill ha sovmorgon. Trött på att gå upp kvart över fem varenda eviga dag.

Vi får se vad det blir av helgen. Av någon anledning verkar det som om våra, mitt, Saras, Emmas, Louise och Carolines, scheman överlappar varandra fint under helgen och sätter stopp för en hel del planer. Vad vi dock ska försöka klämma in någonstans är Wrentham, Outletten, och Fame, en ny tappning av filmen som hade premiär i går.

Ha det gott där hemma nu ska jag KÖRa vidare och göra vakna till inför dagens arbetspass.

Jag tror jag funnit den gemensamma nämnaren för två mindre trevliga incidenter som inträffat under det senaste dygnet. Det första som direkt drabbade mig var frostskador efter att någon, inga namn nämnda, lämnade dörren till lekrummet öppen i natt. ”Airconditionen” har sprutat kalluft hela natten så att temperaturen var nere i säkert en 10 grader. När jag sedan efter att ha trätt på raggsockarna gav mig ner till köket för lite frukost möttes jag av två vidöppna dörrar som tillhörde kylskåpet och frysen. De ekade tomma. Det tog ju inte lång tid för mig att förstå att de var ur funktion. Kan det vara så att läxan lärd efter dessa två händelser är att man alltid ska stänga dörrar efter sig.

Vi har inte sagt någonting till barnen ännu om att jag ska åka hem. Det är nog bäst så även om det känns högs underligt för mig att ofta behöva komma med små vita lögner för att inte avslöja min hemresa. Jag måste håll hårt i tungan. De är ju verkligen inte dumma så undrar just hur länge det går att undanhålla det för dem.
Hur som helst var jag väldigt klar från början att jag ville vara med i processen av att hitta den nya Aupairen. Marie vill gärna ha en från Sverige eller Tyskland. Det tycker jag är helt rätt. De kulturella skillnaderna är inte fullt lika stora mellan våra länder och vår arbetsmoral får alltid beröm.
Det finns ingen direkt som jag känner jätteväl som jag känner skulle passa ihop bra med familjen. Men det finns en tjej som var på väg samtidigt som mig, men som så valde att ta Australien-Ausien turen istället. Även om jag inte känner henne jätteväl så vet jag att hon skulle vara en perfekt match i familjen så jag jobbar lite på henne. Mer om detta givetvis i fortsättningen.

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det min farmors födelsedag..HURRA!HURRA!HURRA! Hoppas du får en riktigt underbar födelsedag. Att vädergudarna bjuder på en riktigt underbar sensommar dag med skinande solsken. Är det 19 eller 27 du alltid fyller?
Om mindre än 5 månader är jag hemma. Det första jag ska göra är att rusa ner och ge min farmor och farfar en riktig stor bamsekram fylld med all den kärlek jag har för er. Älskar er så mycket!

Farfar, jag täker extra mycket på dig nu när de bygger en ny bank i Wayland center. Med de menar jag de stackars Mexikanarna som sliter dag ut och dag in. Det är inte därför du finns i mina tankar varje gång jag stannar till vid rödljuset utan det är på grund av muren de bygger. Du skulle vara här och se hur de arbetar. De hackar och murar så att det står lågor omkring dem och vad bra det blir. Jag förstår inte hur de hittar alla bitarna och hur de får de att passa ihop. Jag tänker på när du och Ulla var nere vid Åsabadet och såg muren byggas till ett av de nya husen där. Kram på dig farfar!

Idag ar det en underbart vacker förhöstdag (även om första dagen på hösten var i tisdags så är det ännu för varmt för att kalla det så utifrån svenska mått mätta). Jag har redan jobbat riktigt mycket i veckan och mer kommer det bli. John är bortrest så kommer att jobba hela helgen. Har tränat ordentligt i veckan sa idag känner jag för att ta det lite lugnare. Ska åka och kolla in yoga och pilatespassen innan jag tänker ta en underbar promenad med Cooper. Jag saknar Ida. Idag är en dag då jag bara skulle vilja flanera runt med henne och Wille i Slottskogen. Jag känner för gulaschsoppa och nybakat bröd. Men det där med riktig mat har jag gett upp for länge sedan. De äter helt enkelt inte normalt i det här hushallet. Eller i det har landet för den delen.

(Jag kom ihåg när jag tog denhär bilden för lite mer än ett år sedan. Det var en underbar höstdag och jag tod en härlig promenad. En Frida och Carolineprommis utan Carro som var i Australien för tillfäller)

Jag hoppas yogalatesen och dogwalken ger mig tillräckligt med styrka for kvällen. Den kommer bli lååååång. Ensam hemma med alla barnen plus två sleepovers. PUST!
Konstiga saker börja hända. Reaktioner i min kropp som jag aldrig haft eller känt innan smyger sig på. Saknaden efter er daä hemma växer för var dag. Igår kunde jag inte koncentrera mig pa träningspasset då jag kände doften av paprikapulver av mammas matlagning. Men de 5 månaderna kommer svisha förbi på nolltid. Nu gäller det bara att ta vara med allting som finns här och hinna göra alla saker som jag vill få gjort innan det ar dags att lämna min stora kärlek. Jag börjar reda fälla tårar för hur mycket jag kommer sakna detta land och Boston.

LEV I NUET LEV I NUET LEV I NUET. Mitt mantra för de kommande månaderna.

Lauren är världen gulligaste unge. Lillgammal som hon är säger fäller hon de mest klockrena kommentarerna och kommer med de mest underbara reflektionerna över saker och ting.

Idag till exempel när vi väntade på bussen kände jag för att hoppa lite grodhopp. Inte den vanliga klassiska på alla fyra utan när man hoppar och slår hälarna emot varandra á la Charlie Chaplin. Hon funderade länge på hur jag gjorde och hur hon skulle få till det. ”Aha, du gör en första position i liften” utbrast hon plötsligt och vips hoppade vi båda groda på York Road. Jag vet inte, men jag ser en lite skillnad mellan oss. Eller vad säger ni?Groda……Ballerina……Groda……Ballerina.

Köra, köra köra. En halvtimme till allt

Ni behöver ju inte säga det till någon, men även om Ika kanske ser lite misstänksam utöver maten på CheeseCake factory, så var detta bara första besöket utav tre. 5 ostkakor blev det till slut.

Denna "fina" bild platsar nästan i boken. Fråga mig inte vad jag tänkte när jag tog bilden

Promenad runt vackra Walden pond

Just married

Ikas favvo nr.1. Mitt första butiksbesök i staterna var just Target men i Stamford, Ct.

Harvard!

 


Alewife. Vackert!

Här ska Ika bo när hon blir stor. Tinnar och Ton. Dock utan alla kors. Kan bli lite svårt då det är en kyrka. Eller var säger du?

Stephanie's. ISKALLT!. Flyttade snabbt in.

Fotograf: okänd, men roligt rund under fötterna.
-Vart kommer ni ifrån? I vårt land sitter knappen man tar kort med på andra sidan.
svar: -Det gör den i vårt land också om man har kameran mot rätt håll

Fotograf? Jag?

Det blev både lunch och frukost på Panera

Gypse bar

Jag, Ika, Oskar och Johan. Till höger har ni Mia. De startar deras livs resa här i Boston. Följ "Tre plus Oskar" på deras äventyr.

Jag tycker inte om att måla längre. Försök att hålla koll på en 5-åring, två 8-åringar, en 11-åring, hundraellva penslar och sjuttiosju olika färger plus en 13-åring som fångar grodor och förvarar dem i garaget. (Utan varning). Jag trodde jag hade allt under kontroll men så fle man kan ha. Marie var ju inte jätteglad när hon kom hem en snabbis för att hämta upp Ryan. Färg på kuddar, stengolv, bord och givetvis ungar. Det var bara att kavla upp armarna och sätta sig på knä och börja skrubba. Som tur var gick allting bort men två tjejer i huset fick nog sig en rejäl tillsägning. Jag trodde nog att jag också skulle få mig en men jag kom undan hyfsat lindrit.

Tro mig att jag hann tänka både en och två gånger att nu drar jag hem med en gång. Det var innan jag kört hem Ella och Devon och således innan mitt och Maries snack. Efter snacket känner jag bara dåligt samvete över att åka hem i februari. Jag vill ju verkligen inte lämna dem. Jag tycker så himla mycket om dem. Underbara Marie. Underbara Lauren och Katie. Underbara John och Ryan. Och underbara Cooper, som förövrigt fick sig en promenad av mig och Ika idag. Vi har haft en helt underbar "höstdag" med frisk luft, blå himmel och en sagolikt vacker färgpalett till natur. Det blev en joggingtur och en hundpromenad följd av brunch, och sedan åkte vi och gick runt min favoritsjö.

KLASSIKER!

Jag känner mig lättat över att äntligen ha fattat ett beslut. Efter sömnlösa nätter, kramp efter alla plus- och minuslistor jag skrivit och oändliga samtal med folk i min omgivning har JAG äntligen bestämt mig. Vad som fick mig till att fatta det beslut jag nu fattat var något mamma sa till mig. Hon ifrågasatte vilken väg som skulle vara den enklaste, att stanna kvar eller att åka hem? Det hon sa var inget speciellt i sig men frågan etsade sig verkligen fast. Efter lite eftertanke och analysering av min reaktion förstod jag att vi inte delade samma uppfattning om att stanna kvar skulle vara den största utmaningen.

SÅ, jag har bestämt mig för att komma hem i februari lagom till min födelsedag. En månad efter ett mitt åt gått så att jag kan ta den sista tiden att resa runt om jag känner för det. Den enklaste vägen för mig skulle vara att stanna här. Jag har, precis som Ikas första iakttagelse var, byggt upp ett liv här. Vänner och familj. Jobb och fritid. Jag skulle inte kunna önska mig mer. Visst jag skulle kunna satsa på att läsa ytterligare någon kurs på Harvard i vår eller ta en marknadsföringsklass, men jag känner ända att det inte är tillräckligt. Nivån är inte hög nog.

Jag är helt förälskat i detta land och jag tror att jag alltid kommer att vara det.  Men nu är smekmånaden över för min del. Det är dags att fronta verkligenheten. Komma hem och ta tag i saker och sätta min framtidsplanen i rullning. MEN var säker på en sak. I’LL BE BACK! Det här landet är för mig och jag är 100% säker att jag kommer komma tillbaka. Det är här, i oändliga möjligheternas land, som jag vill se mina barn växa upp.

Nu ska jag leva som jag lär. Mitt motto i livet är: Utnyttja din fulla potential. Och det är precis det jag kommer komma hem och göra. Jag känner att jag är bättre än att vara Aupair i två år. Men att detta året har gett mig så himla mycket. Jag att utvecklats och kommit till insikt med saker som jag aldrig trodde jag skulle göra. Nu väntar snart min största utmaning hittills, att komma hem och fortsätta utvecklas och inte gå tillbaka till gamla mönster.

Vi ses om 5 månader