BostonPickle

Nu sitter jag på Panera Bread och njuter av lite lugn och ro. Tisdagar och torsdagar är inte så dumma när jag får en paus på två och en halv timme medans Lauren är och dansar och innan hon ska till cheer leadingen. Med lite pepp hemifrån och efter lite närmare eftertanke så är ju situationen trots allt inte så farlig. Nu ser jag bara hur enormt lyckligt lottad jag är som är hon den familjen jag är. Tänk hur det skulle vara om jag verkligen inte trivdes? Nu känns det som att det är självklart att jag ställer upp för att jag bryr mig om dem och tycker om dem så enormt mycket. Det enda jag behövde göra för att känna mig bättre var att planera in en tanke om hur jag kommer känna dagen då jag måste säga hejdå till dem. Med den känslan i kroppen skulle jag kunna jobba 24-7 för att aldrig behöva säga hejdå till dem.

Idag händer dessutom en rolig grej. Efter jag släppt av Lauren åker jag för att joina Carrro och hennes dvärgkompis från Danmark. Kul.