BostonPickle

God tidig morgon. Frukost, packa, gymmet, hämta upp Carro från hennes konstkurs OCH sedan är vi tillslut på väg till vår livs största kärlek, NYC. Vi har inga direkta planer för kvällen utöver att ha gå ut och roa oss. Men jag vet någon som väldigt gärna skulle vilja roa sig med en speciell Ivo, inga namn nämna (CARRO!!). Det har varit två olidliga veckor i väntan på att denna helg skulle komma så att vi kan rymma i väg till NY. Harvardkursen rullar på i ett vansinnigt temp. För tillfället skriver jag en uppsats om hemmafruar självklart med inspiration från Anna Anka. Lite hänger jag allt med om vad som händer och sker där hemma. Hemmafruar är något det finns gått om här. De flesta Au pairer är just i familjer där mamman inte jobbar. Frågar man dem vad de gör på dagarna får man aldrig riktigt något svar. Hur som helst så är det intressant hur Marie behandlas, framför att av damerna/kvinnorna på golfklubben vilka de flesta är hemmafruar. De pratar knappt med henne för att hon jobbar. Det är ofint att som kvinna behöva jobba och även om de behandla John väl så undrar de varför han inte har ett bättre jobb så att han kan försörja familjen.

Det har varit en låång vecka. Marie åkte till L.A i onsdag. En sak är klar, ensamstående mamma i USA är något jag aldrig skulle vilja vara. Det skulle vara okej i Sverige där ungar ägnar såg åt en eller kanske två sporter i taget men inte här där de har sjuttioelva aktiviteter varje dag. Jag sitter ju här och skriver nu så överlevde gjorde jag ju. Det gick faktiskt riktigt bra och lösningen stavas PLANERING. MEN vad tydligt det är att de inte skulle klara av en vardag utan Au pair och vad tydligt det är vilket otroligt bra jobb jag är. Jag ser hur orolig Marie är för att hitta en ny Au pair i Januari att ta efter mig. Hon har skickat mig deras familjebrev och hon har ändrat en hel del från då jag fick det. Hon har lagt till mer regler och förväntningar vilket jag inte tycker är alls bra. Hon är orolig att hon ska få en tjej som inte är beredd att jobba hårt men vad hon nu gör med brevet är att hon skrämmer bort alla lovande och istället lockar till sig mystiska osociala underkuvade arbetsfreakar. Jaja, håller tummarna att hon hittar någon bra speciellt för barnens skull. De vet fortfarande inte om jag kommer lämna dem i januari. Det är lika svårt varje gång de frågar mig om jag ska stanna. Att hela tiden komma upp med vita lögner tar på krafterna.

Idag är det två månader kvar till julafton. Det slog mig precis att det kommer att bli en garanterat vi sådan för min del då vi ska fira den uppe i vinterstugan i Vermont. Jag ser faktiskt fram emot det riktigt mycket. Det blir nog till att gå runt i fleece sparkdräkts pyjamas, mysa och lyssna till den smattrande öppna spisen. Det kommer nog bli tufft att inte vara hemma på julafton men å andra sidan så tror jag inte ni har något emot lite julköttbullar i februari när jag kommer hem.  Jag hjälper till att rulla dem mamma.

Nä, nu måste jag sätta fart med packningen och få träningen avklarad. Hörs snart!

Åh förresten, I helgen kommer JOHANNA! Kan inte fatta att det var 4 månader sedan vi sågs sist. Längtar ihjälp mig till att äntlligen få träffa hennen igen.

Det stora samtalsämnet idag på tv, i tidningar, på radio och i området är att de igår grep en terrormisstänkt i Sudbury. Sudbury som är en välbärgad grannkommun till Wayland och i vilken jag är i varje dag.

Sudbury Man Arrested On Terrorism Charges
(10/22/2009)

Residents in the upscale suburb of Sudbury were shocked Wednesday to learn one of their own now faces terrorism charges.

27-year-old Tarek Mehanna was arrested at his parents' home in Fairhaven Circle by federal agents and Sudbury police early this morning.

He and two other men allegedly planned attacks inside and outside the United States, including a plot to kill people at a mall.

Ja, jakten på en halloween dräkt har varit minst utsagt vild. Letat, sökt och besökt alla världens butiker och sajter.

Ska jag vara en sexig polis à la Britney Spears?

Eller kanske en domare à la pappa, Daniel och Bengan?

Geisha?

Nä seriöst. Är de allvarliga med all sexighet? Det är barnförbjudet i varenda halloween butik. Jag protesterar, jag ska vara fullt påklädd och gå emot strömmen. NYC planerna är bokade och klara och jag är säker på att jag kommer störa mig på de kvinnliga klubbesökarna mer än vad jag någonsin gjort förut.

Så vad ska jag då vara?



 

Påfågel it is och till strumporna, headbandet ock sminket kommer jag ha en svart klänning eller kjol och topp. Massa hud? Nej, men sexigt ändå, eller vad säger ni?

...av Ben Affleks nya film hamnade jag idag då jag gick upp från tunnelbanan vid Harvard Square. Hade precis  läst om "The Town", som filmen heter, i Metro påväg till Harvard och min klass. Det är andra gången jag ser puddingen nu. Första gången vad han framför ratten när jag skulle möta Ika vid hostelet inne i Boston.

Idag fyller mellankussen 22! Hurra, hurra, hurra, hurra! Hoppas du får en underbar födelsedag med massa go tårta och fina presenter. Ses i februari!



Ta det lugn med skumpan Patrick!

Igår var det alltså dags. Efter 9 månader i staterna var det nu mig polisens överdrivna, som allt annat amerikanskt, blåljus var menat för. Det behövs nog inte nämnas att mitt hjärta var i halsgropen då jag förstod att det var mig han ville få stopp på. En miljard frågor flög runt i mitt huvud? Vad gör jag nu? Hur stannar jag? Vart stannar jag? Ska jag stänga av bilen? VAd har jag gjort för fel? Kommer jag få böter? Som tur var lyckades jag samla tankarna och svänga av vägen och stänga av bilen. Jag lyckades även fånga tanken om när Sanna blev stoppad i sverige och berättade att hon gjorde precis som hon skulle gjort i USA, nämligen tända lyset och hålla båda händerna synliga på ratten. Så jag gjorde precis det. Tack Sanna.
För att skynda på berättelsen lite och för att komma till vilket brott jag gjort mig skyldig till så hade jag svängt mot rött. Visserligen får man det om det är åt höger vill säga. Men det var det givetvis inte. Konstapeln pratade i en mycket bestämd stämma och frågade deverse frågor om vad jag gjorde här, om jag var medveten vad jag gjort för fel, varför jag svängde mot rött och han begärde alla papper och körkort, som jag lyckligtvis hade ordning och reda på.
Han gick tillbaka till sin bil och där satt jag utanför Wellsleys brandstation och bad till gudarna han han skulle vara snäll mot mig. Ska jag vara riktigt ärllig så var jag aldrig riktigt orolig. Polisen har ett rykte av sig att vara mycket förlåtatande mot speciellt Aupairer. OCH det var de även den här gången. Jag fick bara en varning och ett leende om att ha en fortsatttrevlig kväll.
Jag var dock bara tvungen att spela lite på blondheten och oskyldheten som hade räddat mig från boten. Så när jag kunde åka därifrån frågade jag honom om han kunde säga när jag kunde åka så att jag inte körde mot rött igen (vi stod precis mitt emellan två rödljus så frågan var inte så dum att ställa ändå). Detta gillade han. Han sträckte på sig. Harklade sig. Och sa:

- Don't worry ms, I'll but the sirens on and block the road so that you can go.

Och det gjorde han också=)

- Jag betalar om du anmäller dig.

Vågar jag? Oh herre, vilken klump jag fick i magen nu.

Efter att Carro gjort lite reseach på killen så visade det säg att han är modell. Han är ju inte direkt ful.

Hur börjar man berätta om någonting som inga ord i världen kan beskriva. För det går verkligen inte att i ord förklara vilken underbar helg jag och Carro hade i NY och vad vi var med om. Vi hade egentligen inga förväntningar inför trippen utöver att det skulle bli enormt härligt att komma bort ett tag och släppa mammarollen lite. Vi hade en del på agendan, personer att träffa. Caroline hade ett x som var i stan med en kompis och 4 andra kompisar. Utan möjlighet att kommunicera med varandra under tiden vi var där lyckades vi med det omöjliga att träffa dem alla 6. Jag för min del hade verkligen ingenting emot att träffa Niclas och de andra collegekillarna och så blev det också=)

I vilken ände ska jag börja? Okej, måste försöka sätta ord på lite saker i alla fall.

3,5: så många timmar det tog för oss att ta oss ner till New York. Vid elva-tiden var vi framme där vi skulle bo. Boende? Ja, det var inte det lättaste då det tydligen var Columbus Weekend som är the nr 1 weekend för en helgtripp då många dessutom är lediga på måndagen (inklusive jag och Carro). Alltså alla skulle till NY och precis allting var fullbokat på, i alla fall, lördagsnatten. Men det är då man förstår vad man har kontakter till. Hörde av mig till Stefan som jag och Matilda träffade senast vi var där. Självklart kunde vi bo hon honom och det gjorde vi också.

Soho: Var där vi flanerade runt mesta dels av tiden. Flanera, flanera, flanera. Underbart.

Cafécafé: Cafét där vi fikade på lördagen. Ett supermysigt ställe i två våningar med endast hemmabakat bröd och kakor.

Svarta boots: Inhandlades. (bild kommer)

Blue Ribbon: Sushirestaurangen där vi tänkt möta två av Carros kompisar på söndagskvällen, men då de visade sig att de inte tyckte om Japansk tänkte vi om och tog den på lördagskvällen och tack gode gud för det. Vi hade ingen aning om vilken bra restaurang det var och hur otroligt populär den var. Vi var där relativt tidigt, men det var redan en 30 minuters väntetid.

Ashley Olsen: Väntade hon liksom vi på att få bord på BR. Carro fick ett samtal precis då det var vår tid att be om bord. Hon missade därför att Ashley och hennes oroligt snygge skådespelare till pojkvän, Justin Bartha som spelar hetingen som ska gifta sig i Hangover, satt och väntade. Det slog mig att jag aldrig skulle få chansen att prata med henne igen så självklart frågade jag henne om det var okej om jag satte mig bredvid henne och visst var det de. Hon flyttade snällt på sin yberdyra Hermés väska. Sedan satt vi och smaskade sushi bredvid kärleks paret.

Champagne och choklad: Bjöd Stefan på innan det var dags att ge sig ut i lördagsnatten.

GreenHouse: Bästa klubben där vi dansade bort jag vet inte hur många timmar av lördagsnatten. Galet bra!

Jay i kvadrat: Utanför en annan klubb stötte vi på Jay, allas tjejers drömkille, från The City som dejtade Whitney. Kort som attan var han men ack så het. Det lustiga var att utanför Green House så kom två killar fram till oss, Kiril och Ivo, vilken en av dem såg precis ut som J. Lustiga namn, men helt underbara killar.

Världen är bra liten: Utanför samma kille dyker en grupp av svenska killar upp, varav en jag och mamma precis pratade om. Det händer inte. Speciellt inte i NY.

Kärlek vid första ögonkastet: Eller? Var det det det var mellan Carro och Ivo. Jag vet inte jag, men någonting klickade mellan dem båda. Jag kan ju inte säga att K var lättförglömlig heller. Visst sög det till iten i maggropen och han etsade sig verkligen fast i mina tankar.

Limousin: Transporten ”hem” från GreenH. Hemma var inte riktigt hemma som hos Stefan då vi slutade upp en timme utanför stan på Niclas och sportkillarnas College. För att tänka baklänges när vi var där vid åttatiden så lämnade vi klubben vid halvsju-sju.

Kontanter: Är bra att ha, speciellt när man måste ta sig från en plats till en annan, i detta fall från Manhattan Ville College in till Manhattan, och man måste ta taxi, buss och tåg.

The New York Loft Hostel: Var där vi bodde på söndagskvällen. Det låg i Brooklyn och det är verkligen att rekommendera. Fräscht och stora rum och dessutom ligger det i ett jättetrendigt område.

Bagels: Konsumerades självklart i mängder. Priset för den godaste vann den från Cafét brevid hostellet.

Tara Banks: Fotograferades i en höstig miljö framför Flat Iron. Till en början förstod ingen vad som föregick. MEN, då fick Frida syn på en stor kille på öronsnäcka och förstod att det var dags att ladda kameran. Fick några bilder på henne innan hundratals andra var där för att få en skymt av supermodellen. Jösses, säger jag bara. Kan man vara mycket snyggare?
Ivo & Lulu: En helt underbar belgisk, organisk restaurang i SOHO där vi mötte två av Carros tjejkompisar på söndagskvällen.
The Coffee Shop: Bar, lonuge, restaurang där vi mötte upp Kiril.
13: Grym klubb vid Union Square den med dit vi gick med K efter CS.

Får jag lite tid som jag förhoppningsvis kan använda på ett bra sätt så att jag får saker gjort. Fick sluta tidigare idag och kommer även att få göra det imorgon för att kompensera för den kommande fredagen då jag "måste" jobba för att Marie och John ska ut. Måste óch måste. Jag såg på Marie att hon kände sig riktigt dum då hon frågade, men självklart ställer jag upp. Det var jag som svarade i telefonen igår när familjen som ska ha vänner över på en jättevälkänd och bra italiensk resaurang ringde. Hade jag sagt nej så hade de antagligen inte gått eller försökt att få en annan barnvakt. Äh, det är nog bra med en lugn fredgaskväll så att jag kan samla tankarna från helgen.
Så över igen till tiden som jag känner bara rinner iväg. Det har varit så himla mycket på sinstone och när jag väl får tid som jag fått nu så är det så månag saker jag måste göra att jag försöker göra dem alla på en gång. Vilket givetvis leder till att inget blir gjort. Det bara byggs på mer och mer.
Just nu funkar jag inte som jag ska heller. Det enda jag vill är att spola tillbaka tiden. Eller spola fram den. Imorgon bokar vi buss och boende för halloween om två veckor i NY. Det kommer bli galet!

Det känns för tillfället som om dygnet inte har tillräckligt med timmar. Här komme rlite bilder från helgen, men ni får vänta på uppdateringen.
Om ni bara visste vad otroligt jobbigt det var att igår eftermiddag kliva på bussen tillbaka mot Boston, att gå och lägga sig i går med vetskapen att om allför få timmar var det tillbaka till verkligenheten som gällede. Jag får anstränga mig till det yttersta för att inte sväva iväg i tankarna. VILL TILLBAKA TILL NY!