BostonPickle

Sondag pa Manhattan. Termometern visar pa over 30 grader. Luftfuktigheten ar skyhog. Vi ar trotta som bara den. Men vilken rolig helg vi haft fylld med roliga moten. I morse at vi frukost pa klassikern Guy & Gallard innan vi borjade jakten pa dagens aktivitet, internetsurfande. Det tog oss tre timmar innan vi antligen hittade ett. Vart har alla internetcafeer tagit vagen egentligen?

Vad ar det man sager, man ar aldrig mer an tre handslag fran kungen?Jag ar inte ens ett handslag fran USA's forra president.

Synd att George Antonopoulos inte blev battre pa bilden. En riktig heting och ett av helgens intressanta moten. Ingen dalig kille som bor och jobbar pa Wallstreet. Kanske har han utsikt over oxrumpan Nane. Han bjud ut mig pa bruchdejt men tog reincheck pa det sa dett blir nog middag istallet fredagen under laborweekend.

---

Han kommer i helgen! Luskade fram att han jobbar för en hedgefond.

---

---

---

Vart tog skona vagen?

Ledig måndag. Ledig fredag. Jobbig arbetsvecka? Svar ja. Denna vecka har visserligen varit mindre jobbig än förra men ändå så är det tufft att bokstavligen vara roliga och leka åtta timmar i rad. Man behöver verkligen ett andrum i mellanåt men då Lauren gärna säger nej till playdates för att hon bara vill vara med mig är det tufft. Samtidigt som det givetvis värmer gott i hjärtat så har jag fått anstränga mig till tusen för att orka med.
Det har varit en riktigt bra vecka hittills och bättre blir den med NY med Matilda i helgen. Min värdmamma är underbar. Vi har haft helt fantastiska prat i veckan. Det mesta har rört mina kvarvarande tid här. Internship. Harvard. CV. Högskoleprov. Planer. Daniel du har fått mentokonkurens. 10 poäng till Marie.

På att inte ha datorn. Att inte kunna uppdatera när jag vill. Jag har haft så många mysiga dagar och kvällar på den sista tiden. Som i går nar jag fick en oväntad ledighet. Lauren var på sleepover och kom inte hem mellan den och hennes och Maries back to school shopping. Det blev någar timmar vid poolen innan vi åkte in till stan. 37 grader visade termometern på. Vi flanerade längs Newburt St. Åt på stephanies. Pratade med de underbaraste av amerikaner. Åt glass från Coldstone samtidigt som vi kollade på softball i Boston Common.

Planerna för helgen är nu bokade och klara. 07.00 på fredagmorgon går bussen till New York. Jag och Matilda. En lite getaway och tjejhelg i storstan innan hon åker om två veckor.

Katie Perry: "It's all a blur last night"

Det finns inga ord att beskriva vad vi vart med om det senaste dygnet. Och även om det fanns det så skulle jag inte kunna skriva om det här. Galet. Helt sjukt. 
Väska med bilnycklar borta. Husnycklar i bilen. Låst hus. Engelska killar på efterfest. I ett hus som är låst. Hur kom vi in Krash! Ringa alla taxibilar i hela Providence. Vart är väskan? Holliday inn bland hundratals engelsmän. Fottbollscoacher. Vart är mitt Id? Tack hjälpsamma människor. 

Jag har lärt mig en viktig livsläxa som kan sammanfattas med ett ord: HJÄLPSAMHET 




 

 Nu lägger jag en galet bra helg bakom mig och blickar fram emot nästa. Det är kanske inte bra att ha för roligt på helgerna. Veckan och vardagarna känns då som en lång transportsträcka mot helgen och ledigheten. Nä, så farligt är det verkligen inte och de kommande två veckorna är det dessutom bara Lauren hemma. Katie och Ryan åkte i lördags iväg på camp. Jag vet inte riktigt vad för roligheter vi kan hitta på. Till poolen åker vid nog några vändor och jag är dessutom sugen på att spana in Museum of science. Du var väl där med dina kids Johanna och sa det var riktigt underhållande både för stora och små?

Jag måste säga att det känns lite konstig efter i fredags när jag fick reda på att Marie får gå från sitt jobb. Det konstiga var inte beskedet utan reaktionerna från andra på beskedet. Tanken slog mig aldrig att, om hon tar några månader ledigt, de kanske inte behöver en aupair längre. Det var först när jag pratade med mamma och jag förstod på henne att ni där hemma undrar vad som kommer att hända. Min magkänsla säger mig att det verkligen inte vill göra sig av med mig. Det skulle förvåna mig mycket. Och om det nu blir så olyckligt att jag behöver lämna dem så tror jag inte att jag är reda att komma hem. I så fall försöker jag nog hitta en ny familj och i alla fall ge dem någon månad för att se om det fungerar. Om inte, så finns kanske bara alternativet att åka tillbaka till Sverige. Ett annat alternativ är att hennes ledighet kanske innebär att de behöver mig mindre och att jag på då sätt kanske kan hitta några bra kurser att läsa här. Jag vet inte jag. Det enda jag vet är att jag nog får prata med henne ordentligt om det så fort som möjligt. Helst idag, annars imorgon.  

Annars så känns det som att det är en svensk aupair invasion på g här. Roligt roligt. Så troligtvis blir det att träffa lite nya tjejer i veckan. Starbucks imorgon får det bli.

Ibland kommer jag inte ihåg vad jag skrivit och inte men det är nog dags för en liten uppdatering om Adam, a.k.a. gymkillen. Förra veckan var det träningscamp på Longfellow för Ryans del vilket innebar att jag, och Lauren, i stort sett hämtade upp honom där varje dag. Jag har inte riktigt sett eller träffat Adam på ett tag då mina träningstider på senaste tiden varit mellan 5-6 (ja, på morgonen), vilket inte riktigt är en ung killes arbetstider. En viss vän, Matilda, som träffade honom ute på krogen och nog sa en hel del till honom, två hostkids som vet att jag tycker han är söt och inte är blyga för att få honom att förstå det, ett "I-Know-You-Like-Me" leende och en liten pratstund så är det total påkoppling. Haha, roligt att det kommer fram att han vet en hel del om mig. Får se hur det går. Jag och Matilda smälter som glass i solsken när han pratar. Man måste se honom med egna ögon för att förstå vilken riktig läckerbit han är. Ika, om du någonsin haft tanken om att du vid något tillfälle slagit världsrekord i tomatrödast ansiktsfärg, så kan jag nu meddela att Frida hädanefter har rekordet. Jag är förvånad att jag ens fick fram några ord när han pratade med mig. Som tur var hade jag den underbara Lauren med mig som fattade galoppen direkt och när jag inte hade något mer att säga var hon snabb med att dra iväg mig och meddela att vi hade mycket bråttom. Haha, hon blev helt plötsligt akut kissenödig.

Men mor, du kan vara lugn om ryktet stämmer att han är en fattig "före detta" droghandlare så att det precis inget att hänga i granen. Men rykten är rykten och jag kommer inte döma honom förens jag vet om det ligger någon sanning i dem. Till dess är han ett roligt spänningsmoment i vardagen

Så nu när jag har fått lite strunt ut ur systemet kan jag börja sammanfatta lite av vad helgen hade att erbjuda...

Fredagen började bra och slutade ännu bättre. Det enda i jobbväg jag behövde göra var att ta Lauren till dansen klockan nio. Sedan var jag off. Innan dess snörde jag ju dukig som jag var på mig joggingskona och gav mig ut och sprang en runda. När jag släppt av Lauren så befann jag mig inte långt från Longfellowgymmet i Natick och jag visste att det halv tio på fredagar är ett grymt roligt och smockfullt danspass. Passet satte prägeln för dagen.

Efter det hade jag några underbara timmar att njuta och koppla av på. Luncha. Duscha. Läääänge! Och göra i ordning mig för inför kvällens planer. Planen var att först åka till Totte på EF för lite afterwork med hans och hans jobbarkompisar, därefter vid åtta tiden möta Todd utanför hans lägenhet och sedan träffa Matilda i stan någonstans.

Vid halvfem tiden började jag så sakteligen dra mig inåt stan. Parkerade bilen vi tunnelbanestationen och tog sedan tåget in till Boston. Stationen närmast EF-kontoret ligger precis vid vattnet. Jag fick en helt sagolikt underbar promenad längst Charles River bort till kontoret. I bottenvåningen låg företagets restaurang och pub. Superfint. Och där satt en hel massa av hans kompanjoner med ölkannorna uppradade. De hade tydligen uppnått något mål vilket innebar att det var fri tillgång. Det känns som att en sådan känsla som var där bland alla dessa människor är svår att få i Sverige. Socialt. Öppet. Trevligt. Glatt. Välkomnande. Laid back. Allt på samma gång. Det visade sig att killen bredvid Totte bodde bara några meter ifrån där jag bor. Han var hur trevlig som helst. Och dessutom grymt söt. Men att träffa honom på kvällen var lite svårt att passa in mellan Todd och Matilda. Definitivt en annan gång.

Jag hade planerat att ta tunnelbanan till Todd i North End, men det blev lite senare än vad jag tänkt mig så tig en taxi för att vara på den säkra sida. Ville ju verkligen inte komma försent. Det var dessutom första gången jag åkte taxi i Boston. Kände mig grymt vuxen måste jag säga.

Så hos Todd var jag i tid. Vi möttes på halva vägen mellan hans lägenhet och parkeringsplatsen. Han är ju som jag tidigare nämnt i den branschen. Vad det nu innebär har jag ingen aning om. Men han ordnar gärna gratis parkering i stan vilket är hur bra som helst. Vi tog bilen bort till Backbay och Grill 23 som han redan skvallrat om att han skulle ta mig till. För det första visste jag inte att Backbay är typ den finare delen av Boston och för det andra visste jag inte att Grill 23 var en över 30-år gammal anrik finrestaurang. Jag förstod det dock lite på John när jag sa att jag skulle dit och sedan på Alex, som kille bredvid Totte på EF hette, att det var ett fint ställe.

En mycket bättre dejt kan man nog inte ha. Utanför restaurangen tog personalen hand om bilen. Väl inne drog det ut stolen. Servicen var oklanderlig. Maten utsökt. Sällskapet supertrevligt. Saken är den att det verkligen flyter på så himla bra mellan oss. Vi delar samma tankar och värderingar i mycket. De drygt tio åren som skiljer oss åldermässigt åt känns inte av det minsta. (nu känner ni väl allt av men:et som är på väg) Notan var inte billig. Jag råkade få syn lite på den och 200 stoppade nog inte. Efter middagen åkte vi tillbaka tills hans kvarter. Det pågick en festival i North End så vi strövade runt där. Romantiskt. Romantiskt. Skulle det kunnat vara.(MEN). Vi spelade på massa roliga spel, lyssnade på musik och höll varandra i hand.(MEN). Han ville så gärna vinna ett gossedjur till mig och det tog inte lång tid innan han lyckades. En jätte chiwawa med rosa halsband blev det. Jag har alltid sagt att om jag får en hund någon gång så ska jag döpa honom till Dollar. Eftersom det var en tjejhund så var det namnet inte så passande utan det fick bli Penny. Vi sa hejdå och jag började dra mig bortåt för att möta upp Matilda som var på väg med tunnelbanan. Men vad nu då? Ska hon inte berätta vad alla men:en är? Jodå, Matilda får vänta ett tag. Så vad är det då för fel, varför alla dessa men:en? Jag tror det största felet är att det inte är något fel. Todd ser bra ut. Han har ett bra jobb. Många vänner. Han är sportig. Omtänksam. Berest. Allting flyter på så bra i mellan oss men spänningen finns bara inte där. Jag tror dock att vi kommer att gå på några dejter till innan vi kommer underfull med att vi inte ska träffas mer eller i alla fall då bara som vänner.

Så nu över till Matilda. Jag mötte upp henne med Penny. Självklart fick hon inte följa med utan fick ta ett tårfyllt farväl. Utanför stället hon var förra lördagen med Sofie stötte vi på samma killar som hon träffat då. De hade sin bil i närheten så vi tänkte att chansen var större om vi dumpade henne i deras bil trots att chansen för att vi någonsin ska få se henne i gen var minimal.

Det var i vilket fall inga problem alls att komma in på klubben. Matilda hade mitt körkort och jag mitt pass. Det tog inte lång tid förens vi fått syn på ställets hetaste killar. Det var inga svårigheter att få syn på dem då de för ovanlighetens skulle var långa grabbar. De närmade sig. Sedan var vi oskiljaktiga otaliga timma framöver. Det var inte det mest ljusiga ställe men vad gjorde det. Vi hade hur roligt som helst. Dansade tills vi blev stängning då de kastade ut alla.

Problemet med att gå ut i Boston är att det inte går att ta sig hem. Tunnelbanan slutar att gå vid tolvtiden och även om den skulle ha gått och tagit oss till tunnelbanestationen så var vi inte i ett körvänligt skick precis. Tur är väl då att amerikaner är ett sådant otroligt underbart folk och erbjuder sovplats. Så farligt var det verkligen inte. Killarna var hur underbara som helst. Riktiga gentlemän. Två av dem hade dessutom flickvän. Vi åkte hem till två killars lägenhet som låg någonstans=). De bodde i ett helt galet fint gated community. Morgonen dagen efter körde Frank, som singelkillen hette, oss till Alewife. Det var ingen dålig bil han hade och Cadillacen och Hummern bredvid var inte så dåliga de heller. När han släppt av oss så gick det verkligen upp för oss vilken underbar kille han är. Han ser bra ut. Är hur trevlig, omtänksam och go som helst. Han är vältränad. Smart. Framgångsrik. Social. Spontan. Listan kan göras lång.

Jag var lite rolig minstutsagt så vet inte riktigt vad jag sa eller vad som sades. Matilda berättade i alla fall att han bjudit med mig till hans familj i Marblehead (vilket förövrigt är ett ställe som står på min lista att besöka). Han hörde av sig i går och vill träffas men jag var då ute och spelade golf med Totte. Han var ledig på torsdag så han ville gärna hitta på någonting på onsdag. Får se hur det blir med det. Jag träffar honom gärna igen i vilket fall.

Lördagen gick i ett rejält långsammare tempo och med ett antal färre aktiviteter. Jag och Matilda hade en oförglömligt mysig dag. Vi åt frukost i bilen på stationen innan vi åkte hem till mig. Familjen hade kört Katie och Ryan till lägerbusse för att sedan åkte till ett nöjesfällt, så hade tagit på mig uppgiften att släppa ut Cooper. Vi tog en sväng till gymmet och poolen men insåg ganska snart att det inte var någon bra idé att ligga och jäsa där. Istället åkte vi hem och blundande i några timmar innan vi tog svängen om ostkakan innan det blev bio. Vi avslutade mysdagen med ytterligare en fika i bilen. Jag kommer sakna Matilda så sjukt mycket. Det är inte långt kvar nu tills hon åker, 20 dagar.

På söndagen var vaknda jag grymt laddad för step och Bodypump. Det var länge sedan jag var på ett sådant bra steppass. För det första var den gravida uínstruktören mycket bra, men för det andra hade jag en tävlingsmänniska bredvid mig. Självklart var han man. Om man är lite insatt i step så vet man att det finns flera olika nivåer på brädan. Ibland räcker det dock gott och väl att han utan några klossar alls, på lägsta nivån, andra gånger vill man ha lite mer motsånd och har brädan med två klossar på båda sidorna. Killen hade tre! Jag två, är för kort för tre. Men ni skulle sett oss. Vi pushade varandra till max. Svetten sprutade. Jag ska leta upp honom och utmana honom igen.
På eftermiddagen hans det dessutom med en runda golf med Totte, middag och filmkväll hos mig med Matilda.

Det var riktigt härligt att komma up på banan igen. Jag önskar att jag kunde spela oftare men det är bara en fråga om prioritering. Det är ju verkligen inte så att jag inte har tid utan snarare att jag väljer att göra andra saker i stället.
Jag vet inte vart det kom i från, men det gick hur bra som helst. Därav smeknamnet, Grabbarna jag och Totte gick med ville att jag skulle flytta bakåt till deras tee.

Så nu händer det mycket. Todd, Frank, Adam och Alex. Ika kommer hit om mindre än en månad. Julia kommer över från L.A. Marie förlorar jobbet. Många beslut som ska fattas. 4 månader innan hemresa behöver man meddela om flygbiljetter. Ska man åka hem eller stanna? Britney here we come. Snart kommer alla collegekillar tillbaka till Boston. Och andra städer, såsom NY t.ex. *Hark hark. Och så ska Matilda åka. Nooooooo! Inte nu

Ibland blir jag så himla stolt över mig själv. Som idag när jag ställt klockan på tidigt, för att inte nämna hur tidigt, för att kunna gå ut och springa. Egentligen så orkar jag inte, men känslan som man har i kroppen efteråt gör det hela förtjänt. Idag tog det dock lite extra kraft att putta igång mig och att inte ge upp efter 20 meter då batteriet på min nypåfyllda Ipod la av. Det enda som fick mig ut på spåret igen var tanken på att Amanda säkerligen nu i denna sekund springer livet ur sig på tolkskolan. Springer hon en mil varje dag så kan ju jag mentalt göra henne sällskap med några futtiga miles i veckan.

.:Tänker på dig, saknar dig och håller tummarna för dig Amanda:.

Just nu har jag den mest fantastiskt känsla av lycka i kroppen. Har hittills haft en helt underbar vecka. Det känns fortfarande som allting blir bättre och bättre för varje dag. Jag kommer närmare och närmare barnen, Marie och John. Idag har jag riktigt svårt att tänka mig att någonsin lämna dem. Måste nu börja se över vad alternativen för hösten är om det finns någon möjlighet för mig att få något vettigt pluggande gjort här samtidigt som jag fortfarande jobbar och bor hos familjen.

Höjdpunkten hittills den här veckan var nog måndagskvällen då jag och Matilda spontant åkte in till Boston. Tiden liksom termometern (28 garder) stod stilla. Efter åtta står man gratis på Newbury street så vi parkerade precis utanför favorithaket, Stephanie's. Klockan var kvart över åtta när vi var framme och då var det 45 minuters väntetid för ett bord utomhus. Inget mig emot. Underbart med så mycket folk. När vi var mätta och belåtna traskade vi bort mot Boston common för att se om det pågick någon baseball match. Det gjorde det. Synd var bara att då vi hade bestämt oss för vilken glass vi ville ha så hade grabbarna packat ihop och gått hem. Lite beslutsångest lider man ju av men om ni någonsin varit på Cold Stone där man väljer glassmak och vilket innehåll den ska innehålla så förstår ni att det tar tid. Jag beslutade mig tillslut för en vaniljgrund med kanel, blåbär och pekannötter. Matilda höll sig mer mot chokladhållet. En godare glass har jag nog aldrig ätit. Tack Niclas för det heta tipset.

Nu vet jag även lite mer hur min dag i morgon kommer att se ut. Till att börja med så slutar jag efter att jag kört Lauren och Julia till deras danscamp i morgon klockan nio. Lycka! Dejten imon med Todd inleds med att vi möts hos honom för att sedan gå vidare till en restaurang som heter Grill 23. Ojojoj.

De tre saker jag nu ska ta upp har alla en sak gemensam. De har alla att göra med amerikanernas bäste vän, bilen.

För att börja med det allra viktigaste. Att jag fortfarande är vid livet. Det är inte meningen att skrämma upp er där hemma, men efter två incidenter de senaste dagarna så är det inte så självklart. I onsdags var jag så fruktansvärt trött. Utmattad. Det var svårt att andas och emellanåt kunde jag verkligen inte hålla ögonen öppna. Tur är att det finns några luckor i schemat som tillåter att man tar sig en lur i bilen då och då. Hur som helst så var jag på väg hem på eftermiddagen och min hjärna slutade totalt att fungera. Jag har inget minne av att jag körde den långa sträckan med bilen som jag faktiskt gjorde. När jag nästan var hemma så skulle bilen som legat framför mig svänga. Jag vet ärligt talat inte om han blinkade eller inte men i så fall uppfattade jag inte det. Istället för att kasta mig på bromsen så tryckte jag ner gasen och körde om honom på den motriktade vägbanan. Så här i efterhand så tror jag att det var min överlevnadsreflex som satte in. Hade jag försökt att bromsa så hade jag varit körd.

Samma incident hände nästan idag förutom att det var en mer alert förare bakom ratten. En bil blinkade inte och gjorde en kraftig inbromsning för att svänga. Det var bara jag och Lauren i bilen. Två hjärtan som efter nära-ögat-kraschen slog väldigt fort. Det var nog inte mer än två pappersark mellan oss och den andre bilen.

Ni vet hur jag har skrivit om hur enormt tacksam man blivit här. Häromdagen var jag tacksam för att det inte kom någon mötande trafik och idag är jag tacksam för att jag fick bromsarna kontrollerade förra veckan så att de fungerade som de skulle .

Det andra är en liten hyllning till de amerikanska förarna. De må kanske inte vara de allra bästa på att köra bil men signaler kan de. Helljus för att släppa fram, händerna ut för att tacka genom alla fönster osv. I går när jag körde från simklubben efter att ha släppt av barnen mötte jag en bil som blinkade med helljuset mot mig. Det var underligt tänkte jag. Två sekunder senare kopplade jag. En polisbil är på väg. Troligtvis räddade signaleraren mig från en ticket. Tack!

Och sist men inte minst så ska jag träffa mister parkeringskillen imorgon. Todd hörde av sig igår och ville bjuda ut mig på middag. Kände inte riktigt att jag kunde tacka nej. Nu får det bli lite upp till bevis. Finns det någon gnista oss emellan eller är det dags att lägga ner?

....men börjar så småningom komma ikapp. Nu ser i alla fall mitt rum okej ut igen. Väskan efter helgen är uppackad och tvättmaskinen rullar. Nu är det bara att ta tag i resten, så som att kolla upp kurser att läsa här, planera Ikas besök,skriva en hel del rader till några där hemma som inte hört från mig på en alltför lång tid. Det är mycket som ska planeras. Jag behöver ta mig själv lite kontorstid.
Det känns som att det är så mycket jag vill skriva och berätta. Men inte vill jag sitta och uggla framför datorn när jag väl får ledig tid. Påminn mig dock att jag ska berätta varför jag är tacksam att jag lever, uppdatera er om hetingen på gymmet samt om lite annat skojtirojt som både ligger bakom och framför mig.

Jag fick precis reda på att min värdmamma har fått sparken från sitt jobb. Men jag vet inte riktigt om det är en bra eller dålig nyhet. Hon säger själv att hon inte riktigt varit lycklig på jobbet. Att det har varit jättestressigt och att hon inte går bra ihop med chefen. Advokaten är i alla fall inkopplad då hon inte blivit avskedad på rätt grunder. Det enda hon är ute efter är ett bra avskedsvederlag så att hon kan ta ledigt några månader framöver. Hon behöver tid att få klarhet i saker och ting samtidigt som hon säger att hon behöver komma i from igen.

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det nog var till det bästa. Jag vet inte hur det kommer bli för min del. Ifall det blir mer eller mindre jobb för mig. Troligtvis mindre. Lyckligtvis nog har jag världens underbaraste värdmamma så att jag har verkligen ingenting emot att få spendera mer tid med henne. Snarare tvärtom. Dessutom hade jag tyckt det skulle vara underbart härligt att se henne lyckas gå ner de där trivselkilona som hon så länge kämpat med.

Idag har jag haft lite ledig tid under dagen. Jag tänkte att jag skulle passa på att få lite färg på steken så åkte och la mig vid poolen ett tag. Jag hittade min plats i ett av hörnen. Till en början var det lugnt och stilla med bara två nära grannar. En annan babysitter och en en. Efter ett tag började några småkillar springa frenetiskt omkring oss båda och busken. De kretsade dock mest kring granen och efter ett tag kom även en av vaktmästarna dit och ytterligare nyfikna simmare. Först trodde jag att det kanske var en lite söt fågel som hade fastnat som de försökte få ut. Jag hade ipoden på högsta volym så hörde inte hur samtalet om letandet gick. Vad som fick mig att snabbt dra ut hörlurarna och fly min väg var Katies skräckslagna ögonuttryck. Det tog inte många sekunder förens jag kopplade att det var en orm. Katie är själv inte rädd för ormar, men hon vet mycket väl att de inte tillhör mina favoriter därav hennes blick. Så så länge fick jag njuta av solen. Det var ju knappast så att jag kände för att gå tillbaka och lägga mig efter att den 3 feet långa ormen var "borta". Borta? Hur vet de det?

De har aldrig tidigare sett en orm på klubben och nu har jag sett två på en vecka. Nu får det vara nog.

Så var man tillbaka i Boston efter ännu en underbar helg i New York. Lördagen var helt kanon vad det gällde vädret (och självklart allt annat för den delen också). Klarblå himmel och säkert 35 grader. Söndagen var mindre kanon vädermässigt. Eller så var det precis kanon det var för det brakade loss riktigt ordentligt. Himlen öppnade sig totalt. Mitt i regnet uppenbarade sig Harrison Ford. De höll på med inspelningen av en film precis bredvid där vi tog skydd från vattenmängderna.

En lite kort resumé av helgen som gick. På fredagen lade jag bakom mig en låång arbetsvecka. Jag kom iväg runt halv fyra och hade då gott hopp att jag skulle kunna ta en mycket tidigare buss än min som skulle gå 18.30. Så blev det dock inte. Det tog mig drygt två timmar att ta mig in till South Station. En sträcka som annars tar max en halvtimma.

Men men. Grabbarna var i gott mod efter TAO besöket och kom och mötte upp mig på hotellet innan vi gick till 230 5th, skyloungen, som inte ligger långt från Roger Williams.

Det övergripande temat på lördagen var gång. Vad annars. Vi åt frukost på stammisstället, Guy & Gallard, innan vi började traska nedåt med Frihetsgudinnan i sikte. Planen var att ta Staten Island färjan, vilken var roligt för mig då det är ännu en avbockning av något jag inte gjort i NY. På vägen passerade vi självklart alla underbart mysiga kvarter. En ny favorit för mig var Little Italie. Man befann ju sig då i NY med tre mycket belästa grabbar så en hel del, för mig ointressanta, stopp blev vid historiska byggnader och platser. Fråga mig inte vilka för det har jag ingen aning om. In genom ena örat och ut i det andra.

Färjan hoppade kom vi på tillslut och det var verkligen en färd att rekommendera. Det var helt otroligt vacker att dels se Frihetsgudinnan på närmare håll, men även att se New Jersey, New York och Brooklyn från håll.

Lunch blev det med utsikt över statyn innan det blev en liten taxitur uppåt tillbaka. En liten förvirrande jakt på en Urban Outfitters-butik hann vi med innan vi kom tillbaka till hotellet.

På kvällen gick vi och åt på en jättegod Thailänds restaurang som Niclas tidigare varit på. Till efterätt blev det en Fridafavorit. Yoghurtglass. Detta ställe var dock lite annorlunda än Pink Berry och Red Mango då man själv valde och hällde upp glassen och toppingen innan man sedan vägde den.

Vi åkte sedan för att besöka köttpackarna i deras kvarter. Det var dock inte så packat på vissa ställen som vi hade hoppats på och det stället som vi hade siktat in oss på var dessutom stängt. Snygga brandmän fanns det dock på plats. Dom poserade jag frivilligt med. Eller inte. Jag vet inte om man är fruktansvärt bortskämd som svensk eller vad det är men det var verkligen inget snyggt folk om man säger så. Det kändes precis som det gör hemma när det är slutet på månaden och inte mycket återstår av lönen. Hur som helst så var det lite orutinerat att försöka komma in på ställen med förhållandet 1:3 i tjejer killar. Vi åkte senare upp för att kolla hur det låg till på 230 5th och kön ringlade sig lång där. Vi försökte även där men även där var könsförhållandet till vår nackdel. Det blev till slut en någorlunda tidigt kväll.

Söndagen blev inte riktigt som vi tänkt oss på grund av allt regnande. Vi hade planerat lite shopping och en promenad upp till central park. Det blev lite shopping och inte fullt så mycket promenerande. Det blev dock ännu en avbockning för min del då jag tog tunnelbanan för första gången. Det var intressant. Inte fullt så hemskt som jag hade förutsett.

Lagom till att det var dags för mig att säga hejdå till killarna och uppsöka min buss blev det uppehåll. Jag tog mitt pick och pack och började gå mot vad jag trodde bussen gick ifrån. Virrade bort mig lite och lyckades än en gång komma mitt i inspelningen. Denna gång kom jag på baksidan av hotellet där inspelningen pågick och såg alla miljoners bilar och lastbilar för all utrustning och skådespelarnas krypin.

Som tur var tog inte bussen lika lång tid så på ditvägen. Satt dessutom bredvid en mycket trevlig tjej som tipsade mig om lite roliga aktiviteter och grejer i Bostonområdet. Snipp snapp slut så var sagan slut. Här kommer även lite bilder.

---