BostonPickle

De tre saker jag nu ska ta upp har alla en sak gemensam. De har alla att göra med amerikanernas bäste vän, bilen.

För att börja med det allra viktigaste. Att jag fortfarande är vid livet. Det är inte meningen att skrämma upp er där hemma, men efter två incidenter de senaste dagarna så är det inte så självklart. I onsdags var jag så fruktansvärt trött. Utmattad. Det var svårt att andas och emellanåt kunde jag verkligen inte hålla ögonen öppna. Tur är att det finns några luckor i schemat som tillåter att man tar sig en lur i bilen då och då. Hur som helst så var jag på väg hem på eftermiddagen och min hjärna slutade totalt att fungera. Jag har inget minne av att jag körde den långa sträckan med bilen som jag faktiskt gjorde. När jag nästan var hemma så skulle bilen som legat framför mig svänga. Jag vet ärligt talat inte om han blinkade eller inte men i så fall uppfattade jag inte det. Istället för att kasta mig på bromsen så tryckte jag ner gasen och körde om honom på den motriktade vägbanan. Så här i efterhand så tror jag att det var min överlevnadsreflex som satte in. Hade jag försökt att bromsa så hade jag varit körd.

Samma incident hände nästan idag förutom att det var en mer alert förare bakom ratten. En bil blinkade inte och gjorde en kraftig inbromsning för att svänga. Det var bara jag och Lauren i bilen. Två hjärtan som efter nära-ögat-kraschen slog väldigt fort. Det var nog inte mer än två pappersark mellan oss och den andre bilen.

Ni vet hur jag har skrivit om hur enormt tacksam man blivit här. Häromdagen var jag tacksam för att det inte kom någon mötande trafik och idag är jag tacksam för att jag fick bromsarna kontrollerade förra veckan så att de fungerade som de skulle .

Det andra är en liten hyllning till de amerikanska förarna. De må kanske inte vara de allra bästa på att köra bil men signaler kan de. Helljus för att släppa fram, händerna ut för att tacka genom alla fönster osv. I går när jag körde från simklubben efter att ha släppt av barnen mötte jag en bil som blinkade med helljuset mot mig. Det var underligt tänkte jag. Två sekunder senare kopplade jag. En polisbil är på väg. Troligtvis räddade signaleraren mig från en ticket. Tack!

Och sist men inte minst så ska jag träffa mister parkeringskillen imorgon. Todd hörde av sig igår och ville bjuda ut mig på middag. Kände inte riktigt att jag kunde tacka nej. Nu får det bli lite upp till bevis. Finns det någon gnista oss emellan eller är det dags att lägga ner?