BostonPickle

Den fantastiska sommarhelgen som varit hade inte kunnat avslutas på ett bättre sätt. Efter att jag vinkade av Susanna och Emmelie körde jag racer hem för att byta kläder till lite mer gångvänliga, hämtade datorn och begav mig till Panera Bread för att vara socialt osocial med Matilda. Termometern visade på 32 grader i skuggan. Det var för varmt för att sitta utomhus och "datora". FÖR VARMT! Jag repeterar.  FÖR VARMT! Och det är helt underbart. Efter vi var färdigätna och färdig osociala gick vi dock ut och satte oss på uteserveringen och njöt i den gassande solen.   

Vad som gjorde denna söndag den 26:e april oförglömlig är platsen jag vi åkte till efteråt. Vi satte oss i våra respektive bilar och körde mot en sjö med en gångslinga runt som Susan/Tennisdamen visade mig. När vi började närma oss sjön och parkeringsplatsen och det kryllade med folk och bilar framför oss blev jag chockad. Vi körde in för att parkera. Jag först följd av Matilda. När det inte fanns någon återvända insåg vi att parkeringen kostade. Hur gör vi nu? Nä, vi får bara säga att vi inte visste det och sedan är det bara att vända. Trodde vi ja. Passerade gjorde vi utan problem och till Matilda sa killen vid bommen att betalningen redan var avklarad.

Så parkerat fick vi till slut och till vilket smultronställe vi kommit. Den lilla stranden till sjön var fullpackad och folk var i och badade. Ja, badade. Inga dopp här inte utan de simmade för fulla muggar. Det är helt galet, det är den 26:e april och redan "sommar". Det är svårt att beskriva hur otroligt vacker det var runt sjön. Stigen. Träden. Det klara vattnet. Lugnet. Vad som enligt amerikanska mått mätta skulle ta en och en halv timma att gå runt sjön på tog oss max 40 minuter. Jag har en känsla av att jag kommer spendera mycket tid liggandes på den stranden och promenerandes runt sjön i framtiden.

När jag kom hem var det ingen hemma. Skönt. Gjorde i ordning lite mat och satte mig, för första gången, och åt på utsidan där nu sommarmöblerna har kommit fram. Jag kan säga att jag mådde ganska bra när jag satt där i min stillhet vid barbordet på grillen och njöt i solen.

Nu sitter jag här och väntar på att Marie ska höra av sig om vart jag ska möta upp dem. Väntar på att gå på mitt skift. Istället för att sitta här och skriva borde jag egentligen städa mitt rum. Men jag har skjutit det på framtiden ett bra tag nu så visst kan jag skjuta på det lite till.

Jag vet inte riktigt hur dagen kommer se ut. Antagligen kommer jag hämta upp dem, kanske vi Panera Bread, sitta där en stund för att sedan leka taxichaufför påvägen hem. Vems kompis ska hämtas upp var? Vem ska lämnas av hon en kompis?
Är inne i en riktigt bra period med familjen nu. Efter vårat prat om att försöka vara tydligare med planeringen så fungerar det hur bar som helst. Just nu älskar jag verkligen att vara en del av familjen Campbell. För det är precis så jag känner det, som en familjemedlem.

Så för att ge en liten uppdatering av gymkillen så kan jag ju säga att det är på "rullning". Idag kom en kvinna fram till oss, mig och Matilda, när vi var påväg hem. Hon frågade om vi var från Sverige och då vi sa att vi var det berättade hon att hon hade varit en utbytesstudent där när hon var ung. Hennes värdsysters dotter kommer över i slutet av juni och kvinnan ville gärna att hon skulle ha några svenskar att umgås med. Självklart ställer vi upp på det sa vi. Vi bytter i allafall e-mailadresser och telefonnummer i RECEPTIONEN. Hmm, undrar vem som stod där då? Haha, skrev mitt telefonnummer stort nog så att även en blind skulle kunna läsa det. Några blickar, leenden och enstaka ord byttes med hetingen. Men det är bara början.

Mitt paket har fortfarande inte kommit. Mamma skickade ett melj med information för att spåra det. Det stod att det, efter gått igenom tullen, exporterats den 21:e april, alltså igår. Vad nu exporterats betyder. Hoppas att det innebär att det har skickats ut till min adress här och inte att det skickats tillbaka till Sverige igen. Det hände med ett av Matildas paket. Håller tummarna för att det dyker upp på uppfarten här snart. Nu till helgen och till den kommande L.A-trippen behöver jag verkligen sommarkläderna som ligger i paketet.

Nä usch, när jag kollar ner på mina stackars torra händer och studerar mina naglar slår det mig. Det är nog första gången nagellacket har försvunnit av sig själv utan att jag tagit bort det eller målat nytt. Jag märker att det får blir skärpning på den fronten hedanefter. Det roliga var att mamma påpekade det häromdagen när vi skypeade. Det går inte att dölja för mamma att man har ovårdade naglar även när man befinner sig på tusentals mils avstånd.

Vad passar bättre än att få besök när det fina vädret är på intågande. Susanna och en kompis kommer från New York på ett litet helgbesök. Härligt att kunna visa upp Boston från sin bästa sida. Det är inte mycket som slår Boston när solen skiner. Det kan jag garantera. Vi har inga direkta planer för helgen. Vi tar det lite som det kommer. Det blir nog till att äta gott, småturista, kanske ta en Duck Tour, och mycket gående blir det nog i amerikas gångvänligaste stad.
Hursomhelst så ska det bli så roligt att träffa Susanna igen (självklart ser jag fram emot att träffa och lära känne hennes kompis Emmelie). Senast var ju efter min fördelsedag. Ganska exakt två månader sedan.  

Ibland önskar jag att engelskan kunde vara ett lite mer direktöversättbart språk.

Som igår tillexempel när jag skulle förklara att jag ramlat och slagit i korsryggen/svanskotan. Crossback låter bra för mig. Men jag gav mig inte ens på att påbörja något med tail.

Jag saknar uttrycket kalasa. När man äter något gott. Vad kan det heta på engelska, birthdaypartying?

Nu fattar jag. Now I shark.

Och varför är inte ord som för mig låter engelska engelska?

Som häromdagen då jag det var så vackert väder och alla cabrioleter var ute och körde. Hur mycket jag än försökte uttala ordet engelsk förstod inte Ryan vad jag menade. Convertable hette det visst.

Ibland blir jag även förvirrad som idag under morgonens träningspass. Musiken och temat under klassen var 80-tal. Mitt under passet frågade instruktören om vi var reda för 8O någonting till helgen. Jag tänkte att det var någon 80-talsfestival på g i Boston. Förstod nu att hon syftade på det varma vädret som väntas komma till helgen. Det ska bli uppemot 80 farenheit vilket är drygt 26 grader celsius.

Det ordet har fått en helt ny innebörd för mig. Jag har tidigare upplevt det i samband med huvudvärk, och gör så nu med smärtan efter en rullskridskovurpa. Nu passar ordet förträffligt bra för att beskriva hur ett och ett halvt dygn med tre barn utan deras föräldrar närvarande för avlastning. Pjuu! Nu stiger jag i alla fall av mitt drygt 30 timmars långa arbetspass. Tur är väl det att jag inte börjar förens tolv i morgon.  

Det har dock varit timmar fyllda med minnesvärda stunder, som bion igår och rullskridskoåkningen idag med även mindre saker som att lägga dem och sjunga svenska godnattsagor för dem. Apropå sjunga förresten så hade Haley, Laurens kompis, med sig ett Wii spel, American Idol, över igår. Självklart skapade jag mig en egen figur i spelet och äntrade scenen. För er som har sett American Idol så känner ni till juryn, Paula, Randy och Simon. Jag blev rejält sågad av Randy och Paula och då kan ni ju tänka er vad Simon hade att säga. Så här i efterhand kanske jag skulle tänkt på att välja en lite enklare låt. Jag sjöng Wannabe med Spice Girl. Rap, konstiga ljud och alldeles för snabb. Förvånad var jag i vilket fall när tjejerna vill att jag skulle sjunga en godnattsång för dem och när de dessutom frågade om jag sjunger bra på svenska. Jag vet inte. Vad tror ni? Kanske sjunger jag bra på Turkiska och kan ställa upp i deras Idolupplaga.   

Rollerkingdom var superhäftigt. Alla komponenter för att ett barn ska ha en grymt roligt upplevelse fanns där. Discoljus. Musik. Automatspel. Godis. Läsk: Pizza. Andra ungar. Johanna kom dit med sitt urgulliga värdbarn Sam och efter lite övertygelse var bladesen påsnörande och  när det var dags att åka hem ville han inte lämna rinken.

Nu blir det till att ta en powernap innan jag träffar Matilda, som har lyxen att vara ledig denna vecka utöver jobbet som hundvakt.

Patriots Day firas den tredje måndagen i april till minne av de första slagen, 1775, av den amerikanska revolutionen i Lexington och Concord. Det är en av de få röda dagarna i den amerikanska almanackan. Eftersom det sammanfaller med Spring break, då alla barnen är lediga från skolan, gör det inte så stor skillnad. På den dag går även världens äldsta maraton, Boston maraton, av stapeln och Red Sox har en traditionell hemmamatch. Det är på så sätt mycket som händer i staden i dag.

För min del blir det varken historiestudier eller löpning, om inte rännandet efter barnen räknas. Nu blir det snart en sväng till gymmet för att efter det hämta upp Lauren som varit på övernattning hos en kompis. Det enda som sedan står på dagordningen är ett besök till biblioteket med barnen. John och Marie åker till Vermont måndag till tisdag så då har jag hela ansvaret för barnen. Städerskorna kommer i morgon så ska göra mitt bästa för att inte låta huset bli ett bombnedslag.

Imorgon blir det antagligen ett besök till RollerKingdom, en rullskridskohall, med sjuttioelva ungar. Förhoppningsvis kan jag få mig en playdate med Johanna och Heidi samtidigt som de tar med sina barn.  På onsdag blir det nog ett besök till museum of science som tydligen ska vara något extra. Jag återkommer om det.

Detta klistermärke fann jag under min fot härom dagen. Jag vill ju gärna tro att det är ett budskap om vad framtiden har att erbjuda.

Väderleksrapporten hade utlovat sommartemperatur. På morgonen åkte jag därför inte till gymmet utan snörde på mig löparskona istället. Är inte mycket för löpning med det fina vädret och det uppkommande Boston maraton gjorde att lusten infann sig. Ibland, kanske lite för ofta, får jag känslan av att mitt liv är en film. Jag hade Ipoden på shuffle, låtarna kommer alltså slumpmässigt, och helt plötsligt kom en grym remix. Det var bara det att det inte var en remis utan ljudet från sopbilen jag sprang förbi passade in med sången. Det är sådant som händer i filmer.

Efter springturen blev det en snabb dusch och lunch innan jag kastade mig in i bilen för att åka till Johanna. Fruktstund i solen. Underbart. Vägarna var proppade av bilar, gatorna av lättklädda folk. Vi fick några njutbara timmar i solen och i kombination med den utsökta färska frukten kunde man inte annat än att känna sig lyckligt lottad för hur bra man har det.

Efter att ha fyra kvällar, fem blir det med kvällen inräknad, den är veckan kunde jag sluta lite tidigare igår. Åkte in till Cambridge och Heidi. Parkerade bilen hos henne och sedan gick vi och tog tunnelbanan in till Boston och Newbury street.  Magsikt. Soligt. Fullproppade uteserveringar.  Atmosfären och stämningen i Boston igår är oförklarbar.  Sommartemperatur. Redsox match. Uppladdning inför Boston maraton. Stämningen kunde inte vara annat än på topp. Vi åt middag med Johanna, hennes pojkvän, hans rumskamrat och hans flickvän på ett jättemysigt ställe, Cafeteria.  Framtida besökare förbered er på ett lunchbesök till detta ställe.

Igår var det John's. min värdpappas födelsedag. 50-års dag. Till en början var jag förvånad över att det inte verkade vara något speciellt med det. Jag var den enda som sa grattis på morgonen. Gav honom ett 50-pack peggar mest för att han skulle förstå att jag tänker på honom och för att blommor eller choklad skulle han nog inte uppskatta. Ju längre dagen gick desto mer förstod jag att det kanske fanns en liten tanke om hur kvällen skulle utspela sig. Tårtan inhandlades och marinerat kött. Telefonen började ringa och folk bekräftade om de kunde komma över eller inte. Det blev dock inte riktigt som planerat då grannhuset också planerat en grillafton. De slog därför på stort och alla Campbells gäster gick över till grannarna. Ett lyckat överraskningsparty med andra ord.  

Det är town meeting i Wayland. Måndag-Onsdag, som nu har blivit mån-tors, samlas byns invånare för att rösta i frågor om stadens framtid. Deltar man inte räknas inte ens röst. Familjerna som bor på min gata är extra engagerade i år då de ska försöka få den privata gatan de bor på till icke privat längre. Detta innebär att de måste deltaga på alla möten då de inte vet när röstningen för vägen kommer ske. Detta i sin tur innebär att jag har fått jobba varje kväll den här veckan med undantag från tisdgaskvällen Inte så roligt. Men men, sådan är situationen och jag får tänka på att man jag får tillbaka det på annat vis. Kanske har jag redan fått det då det nu ser ut som om jag får ledigt och kan åka till LA i början av maj.

På tisdagskvällen ville jag och Matilda bara ut ur husen så då styrde vi vår kos mot CheeseCake factory för att sätta lite guldkant på vardagen. Det blev ett mycket roligt och minnesvärt besök. Vi blev placerade på ett fyrbord bredvid ett större sällskap. Den första kommentaren vi fällde var att några av dem såg mycket svenska ut. Och mycket riktigt så var det och när vi hörde det satt vi och stirrade, kanske lite för mycket, för att klura ut vilka i sällskapet som var från vårt älskade land. Killen närmast oss, som vi fick reda på i efterhand var någon form av mästare i någon kampsport som hette någonting med art, vart inte på jättebra humör.

"Are you staring at me?"

"No...yes...or..eller...I meen yes"

Vi fick tillslut fram att vi hade hört att några av dem var från Sverige och då lugnade han ner sig. De svenska killarna kom sedan flygandes till vårt bort. Vår halvsöta servitör som ansträngt sig till sitt yttersta för att imponera på oss med hockeysnack och grejer blev lite lätt besviken. En svensk kille satt kvar på det andra bordet. Det fanns ingen tvekan om att han var från Göteborg, Man känner väl  igen en göteborgare när man ser han. Jajjamen, Henrik Ledenvall AKA killen-som-startade-pannkakskriget-i-Påvelundsskolans-bamba-under-min-brors-tid. Vet du vem han är brorsan?

Vi hade en grymt trevlig stund med gänget och snälla som vi skjutsade vi hem dem till deras hotell i den klassiska aupairvanen.

Min största rädsla jag har här över är att något ska hände er där hemma. Idag när jag satt i lugnan ro smaskandes på en bagel och läste en bok på Panera Bread ringde min telefon. Restricted stog det på displayen. Det innebär alltid, trodde jag ja, att det är från mamma. Anledningen till varför jag satte hjärtat i halsgropen var att det var på eftermiddagen vilket betyder att det är väldigt sent i Sverige. Nu kommer samtalet, tänkte jag, En miljard tankar hann passera. Hemska tankar. Det tog mig säkert en halv minut, vilket är många sekunder och en lång stund, att höra och förstå vem som var på andra sidan luren. Telefonundersökning. Om de bara visste att det skrämde livet ur mig.

Solen har skinit som bara den i dag. Upp mot tjugo grader. Satt ute i en halvtimma i solen och det var inget jösses vad solen tog. Ett sådant märke efter linnet jag hade på mig skulle tagit flera timmar i Sverige att få.

1. Kalldusch. Var inne en sväng till Boston i lördags. Skulle pröva hur det var att ta sig in genom att först parkera i ett parkeringshus, Alewife, för att där i från ta tunnelbanan in. Det gick hur bra som helst. Väl inne i Boston strövade jag runt och njöt av storstadspulsen. Det var mysigt fram tills det började regna och temperaturen sjönk blixtsnabbt. Värmde mig på Dunkin ett tag. Knäppte sedan ordentligt om mig, Fällde upp paraplyt. Tog ett djupt andetag och gick sedan med snabba och bestämda steg mot t-centralen. Hamnda halvvägs till stationen bakom en snigen till gångare och var tvungen att göra en omkörning. Halvvägs förbi honom passerade en bil som skvätte ton med vatten på mig. Som om jag inte var böt och kall innan den duschen liksom.
2. Pirater. Jag kan inte säga att jag är jätteuppdaterad på gisslan-/piratdramat som pågår/pågått utanför Somalias (tror jag) kust. Men tydligen så är kaptenen på båten som blivit kapat en släkting till en på min gata så hela Westeria Lane är i chocktillstånd. Nu råkar jag dock vara så uppdaterad att jag vet att slutet gott allting gott. Kaptenen är en nu en fri man igen.

3. Tennis/hockeydate. Det var ett tag sedan jag pratade med tenniskvinnan. Vi brukar alltid få oss en pratstund vid busshållplatsen. Men då hennes dotter varit sjuk och då jag vid de tillfällen hon varit där inte följt Katie och Lauren till busshållplatsen så har vi inte fått uppdatera oss på gymmet och tenniskillarna. Pratade dock med henne idag och vi ska försöka ordna något inna torsdag då hon åker till kalifornien. De har tydligen försökt att få tag på mig och mejlat Susan, som tenniskvinnan heter, för att frågat ut mig på dejt. Inte vilken dejt som helst utan för att se matchen mellan NY Rngers och Boston Bruins som spelades för några dagar sedan. Kruxet var bara att det inte var Susans nuvarande mejladress. Rackrans säger jag bara!

4. Kalifornien. Om allting går som jag vill och planerat så åker jag dit 7-11 Maj. Hoppas. Hoppas. Hoppas.

5. Tagen av polisen. Mötte upp Matilda i söndags efter att hon varit i Providence en sväng. In på Panera Bread kom hon kanske lite mer upphetsad än vanligt men det trodde jag berodde på att kört vilse påväg tillbaka till Boston och Wayland. Nä sörru, här hade hon inte bara virrat bort sig utan även blivit fasttagen av polisen. Det är skräcken här. Att bli tagen av polisen. De är så himla läskiga, poliserna men framförallt deras bilar. Det är inte som polisbilarna i Sverige där de har två små sirener på taget. Nej, här är bilarma heltäcka med dem. Den är en jädrans ljusshow varje gång polisen ränner efter någon. Matilda hade alltså blivit stannad av en polis men haft turen på sin sida då han inte ville bli inblandad i för mycket pappersarbete som det skulle innebära med hennes internationella körkort. Hon har nog lärt sig en läxa i all fall, inte köra 50 på en 30 väg.

Jag har ingen aning. Barnen är i alla fall lediga från skolan. Luren och Ryan har haft sleepovers medan Katie sovit över hos en kompis.

Jag är alltid lika förbluffad över hur vädret styr humöret. I går var det strålande solsken IGEN och jag hade en helt underbar dag. Den började tidligt med ett superpass på gymmet. Dit jag alltså körde i jättebilen. Njöt varenda sekund av den mäktiga känslan. Därefter blev det lunch med Matilda på, gissa, Panera Bread och vi fortsatte efter det på househunting.

Hela dagen var bara helt superhärlig och ett härligare slut kunde den knappast få då den avslutades med middag på Cheesecake factory med Heidi, hennes familj som är på besök och Johanna. Tack Heidi för lånet av din familj. Det kändes lite som om det var min mamma och pappa som var här. De som förövrigt kommer den 9-20 juli. Wohooo. Jag längtar så himla mycket. Samtidigt som jag vill att tiden ska gå fort fram till dess vill jag inte det. Då kommer både Johanna och Heidi åkt hem. Inte roligt det minsta.

Idag hade jag sovmorgon. Eller rättare sagt jag skulle haft sovmorgon. Men en viss liten Lauren och hennes kompis körde på onsdagens tema med att ockupera samma madrass och samma kvadratmeter precis utanför min dörr. Jag vet inte, men det finns ganska många andra kvadratmeter där de skulle få minst lika bra sömn och där jag dessutom skulle kunna få sova lite. Jaja, mycket sömn blev det inte och en tidig morgon som vanligt blev det. Men, sova får man väl göra när man blir äldre. Till frukost blev det Campbell Egg McMuffin, bagel med omelett, ost och bacon. Det var verkligen det enda jag kunde tillreda med det lilla som för tillfället finns i kylskåpet.

Skrattar ihjäl mig. I morse fick jag trösta Lauren. Hon var så ångerfylld och när jag frågade vad det var brast jag nästan. Hon var Crazy. Anledningen till varför hon var det var att hon hade sagt något hon inte menat. Hennes tunga hade sluntit. Vad hon hade sagt var något i stil med "Julia låt oss dra av håret på din rumpa": Så himla roligt. Hon var verkligen helt förstörd att dessa ord hade kommit ur hennes mun.

Vi har spenderat en underbart varm och härlig morgon på tomten. Vi har gungat, spelat basket, målat med kritor på uppfarten och "spelat" lite Lacross. Jag måste ju börja lär mig hur den konstiga sporten funkar.

Nu har jag äntligen flyttat in i mitt badrum. Så enormt skönt att slippa dela med barnen. Inte för att det varit jättejobbigt men det är nu skönt att ha sitt eget.

Nu blir det snart iväg till bion för Hannah Montana: The movie med hundraelva ungar. Det ska faktiskt bli riktigt roligt. Inte för att jag är ett stort Hannah Montana fan, som hela övrig Amerika verkar vara, men filmen verkar faktiskt vara lite småmysig.

Ikväll slutar jag tidigt då jag jobbar kväll i morgon. Jaja, det kan faktiskt bli rätt mysigt att spendera lördagskvällen med barnen. Utan alla aktiviteter och läxor.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Amerikaner är för roliga. På onsdagar mellan 08.45 och 09.30 hoppar jag vanligtvis runt tillsammans med de andra stammisarna på Krissy's stepexpress-pass. På grund av förkylningen, som jag förövrigt överlevt utan att en droppe nässpray, har jag missat de senaste två. Det går inte att missa att jag inte vart där, så mammor/stammisar har stoppat mig i mataffären, i skolan och på fotbollsträningar och frågat mig vart jag tagit vägen. Att alla, speciellt Krissy, undrar. När jag var tillbaka idag fick jag ett varm välkommande. Senast jag var där var Krissys son där.

- Mamma, den där Frida var vacker.

- Mamma, var Frida där idag?

Det roliga är att sonen bara är tolv år, elva när han såg mig. Krissy är för rolig och alla i lokalen skrattade gott.

Efter träningspasset skynda jag och Matilda, som för övrigt är medlem på gymmet nu vilket är så himla rolgit, oss för att duscha och slänga på oss kläder för en lunch på Panera Bread. Jag vet. Jag är tjötig, men det är så vansinnigt bra där. Och alla ska ju äta så varför inte göra det tillsammans och varför inte äta bland det godaste som finns. Idag blev det en Ceasarsallad, fruktsallad och självfallet den klassiska bageln. Ingen måltid på Panera är komplett utan den.

Kras!. Boom! Pang! Igår hände något. Bilen gick sönder. Den dog. Eller rättare sagt så dog inte bilen utan instrumentbrädan och blinkersen slutade att fungera. Sa dock ingenting i gårkväll för att då visste jag att jag inte skulle kunna åka och träna på morgonen. Busigt. Sa ingenting när jag kom hem från träningen heller för då visste jag att jag inte skulle kunna åka och luncha. Busigt. Sa dock till John när jag kom hem. Det är roligt det där när man ska försöka förklara någonting som man inser man inte har ett tillräckligt stort vokabulär för. Från ovan kom i alla fall ordet dashborad (=instrumentbräda) vilket var en bra början.

Nu är bilen inne på reparation i alla fall. Samtidigt som jag tycker att det är jättebökigt och jobbigt att inte ha någon bil, så hoppas jag lite på att jag kommer att få låna den store monsterbilen. Vill verkligen köra den.  

Känner mig riktigt stolt. Idag fick jag både Marie och John till att sitta ner och gå igenom vårens schema över alla aktiviteter. Jag vet inte om jag blev så himla mycket klokare på det men jag fick i alla fall en liten överblick över hur det kommer se ut. Vad vi ska försöka göra är att sammanlänka våra e-mailkalendrar. Det blir nog bra. De lever ju med sina blackberries och de ska nu försöka hitta en ny telefon till mig så att även jag kan kolla mailen vart jag än är.

Skrev även ner frågor och funderingar om övertid, helger, schema osv. och gick igenom dem med Marie. Fick en hel del klarhet i många saker. Och inser nu mer än någonsin att det är viktigt för mig att öppna munnen. Kommunikation med stort K.  

I morgon blir det frukost på mitt rum. Fattiga riddare. Mmmmm! Neeeej, vad gör de nu? Nu verkar det som om Katie och Luren har ockuperat lekrummet utanför min dörr. Det verkar som om de kommer att sova där inatt.

Jag tog bussen upp till busstoppet idag. Jag vet. Jag vet. Det är nästan oförlåtligt med tanke på vilken kort sträcka det är dit. Men idag tog det verkligen emot för mycket för att gå i ösregnet. Komiskt nog fick kom jag tillbaka till huset med en tom bil. Lauren hade playdate hos Abby, en av dem hon hade födelsedagskalaset med. Och Katie frågade mig vid busshållplatsen om hon inte kunde få gå över tll Kirstens hus. Ända sedan jag kom hit har de alltid haft playdates över i vårt hus. Jag har inte riktigt reflekterat över att de alltid har varit här, förens förra vecka då det var fullständig kalabalik. Marie sa därefter att hon skulle prata med de andra mammorna så att vi i framtiden skulle turas om mer.

Det är jag glad över idag då jag fick ett par timmar då jag kunde komma iväg. Åkte till Panera.  Tog en god asiatisk sallad och en klassisk Whole Grain bagel med cream cheese och njöt för fulla muggar.

Hämtade därefter upp Lauren vid kvart över sex från hennes playdate åkte hem och hade en supermysig kväll. Åt lite kvällsmat, hjälpe Lauren med läxan och läste sedan Pippi Långstrump. Astrid Lindgren gudarnas gåva till alla barn.

Så var det vardag igen. Det är i alla fall vad jag skulle vilja inleda. Jag gillar det uttrycket. För mig innerbär det att man har lägger galet roliga upplevelser bakom sig, tar tag i vardagen och ordningen igen och börjar planeringen för de kommande roliga upptågen. Jag önskar att jag kunde använda mig av det uttrycket nu, men det har ju liksom varit vardag hela den förra veckan inklusive helgen.

Söndagen var dock mycket mysig. Rymde som sagt tidigt hemifrån. Kom hem och hjälpte till med städningen. Mycket konstigt måste jag säga att ingen av de andra mammorna stannade för att hjälpa till att röja undan. Det är tur för familjen Campbell att de har ett sådan energiknippe till Aupair som klarar av städning. Nä, så farlig var det faktiskt inte. Uppdraget för dagen var att ta Ryan till hans Lacross match. Det var riktigt mysigt. För det första är det svårt för mig och han och få tid tillsammans. Det fick vi nu. Till att börja med var han inte riktigt på prathumör, men tack vara en Lotus så kom vi in på ett av hans favorit samtalsämnen, bilar. Tack pappa, eller vem jag nu ska tacka, för att jag inte är helt nollad på det ämnet. Jag måste säga att jag hängde med väldigt bra där bland alla märken och modeller där asså. För det andra var det väldigt roligt att se honom spela. Att se någon spela lacross över huvudtaget var roligt då jag aldrig sett det innan. Hans lag vann väl med tio mål eller något sådant. Ren utklassning var det i alla fall. Jag har alltid varit bra med att fylla mitt liv med lite vardgslyx och jag kan ju inte säga att jag blivit sämre på det här. I går var det stunden i solskenet med kaffe, bagel och bok tittandes på Lacrossen som gjorde dagen.

 På vägen hem stannade vi för lite segerglass. Så fort solen kikar fram ringlar sig köerna, den vanliga kön och drive-in kön, långa till detta supermysiga glasställe längst en väg jag kör dagligen.

När vi sedan kom hem kunde jag gå ganska direkt. Marie var med tjejerna på Laurens SpellingBee-tävling, stavningtävling = så himla amerikanskt. Matilda kom och hämtade upp mig, Vi forsatte att sätta guldkant på vardagen (eftersom det var vardag för mig trots att det var söndag). Vi åkte en vända till mallet. Strosade runt där en stund innan det stängde. Åkte sedan för att äta sushi. Himmelskt! Fortsatte därefter till ett favoritställe, Panerabread. De ha de godaste bagelsen, de godaste salladerna, ja det godaste av allting. Där satt vi en timme eller så framför brasan slukade av våra böcker. Hur mysigt som helst.

Om jag kollar tillbaka på helgen så var den inte så farlig trots allt. Den kan inte bli farlig då jag då jag verkliga älskar familjen och tycker om att spendera tid fem dem. Samtidigt så har jag ändå jobbat 10 timmar mer förra veckan än vad man får göra. Jag har inget emot att göra det, om jag som Marie vid ett tillfälle sa får extra betalt för det. Så det är nu det jobbiga börjar med att ta upp det med henne. Hur gör man det på bästa smidigaste sett liksom? Åh, jag tycker verkligen det är så sjukt jobbigt. Ska försöka och vänta ut det lite. Se om hon nämner något om det. Annars så är det bara för mig att ta upp det helt enkelt även om det vrider sig i magen av att bara tänka på det.

Nu flyr jag huset. HJÄLP! Ljudet av 20 ungar är inte att leka med. Är en timma tidigtill passet, men får sitta en stund och läsa i bilen. Vilken bok som helst går bra,

Hursomhelst så verkar övernattning, magiker, pizza, goodiebags och hopptorn vara ett lyckat recept på ett födelsekalas. Alla barnen verkar ha haft superroligt och har fortfarande. Alla ungar har packat in sig i hoppborgen. Nä, jag måste härifrån nu. Det låter!

Klockan är bara halv fem. Ungarna kommer inte förens om två timmar. Jag är redan utmattad!

De få skutten jag tog i hoppborgen sög ut den sista energin ur mig. Nu måste jag ladda om batteriet med en 15-minuter powernap. Törnrosa. Törnrosa. Jag skulle verkligen kunna sova i tusen år nu.

Det var inte de lättaste bacillerna att bekämpa, men nu är kampen mot dem nästan vunnen. Lite hederlig snuva har ju aldrig dödat någon så det kan jag leva med i några dagar till.

Tacksam som bara den är jag att energin börjar återkomma. Det kan behövas inför helgens jobbande. Det kommer bli mycket av den varan. I morgon väntar Laurens och två kompisar till henne födelsedagskalas. Med övernattning! 16 ungar! Utanför mitt rum! Jag vet inte, men tror inte att jag kommer att ägna mig så mycket åt sömn natten mellan lördag och söndag.

Visst har jag varit väldigt lyckligt lottat och varit ledig varenda helg från dess att jag kom hit. Men jag är verkligen inte glad över att jag kommer jobba hela denna helgen. Speciellt inte då jag redan nu har jobbat 40 av mina 45 timmar som man får jobba, I kontraktet står det dessutom att man måste få en och en halv dag ledig. Vilket inte kommer att inträffa. Man borde kanske inte oroa sig. Det ordnar sig alltid. Men visst retar det mig lite.

Nu ska jag snart bege mig till gymmet för att så sakterligen komma igång och börja röra på mig igen. Vad dagen annars har till mig vet jag inte. Troligtvis träffa Linnea för lunch och sedan blir det att finnas till för Marie och barnen. Taxichaufför, JAVISST!!