BostonPickle

Jag hoppas mitt billösa tillvaro inte varar allt för länge. Jag kommer bli galen. Ekvationen med två bilar, 3 barn, en hund, 3 vuxna och hundraelva aktiviteter går inte riktigt ihop.Nu sätts verkligen vån logistiska förmågor på prov. Det kommer bli tufft. Speciellt måndagar och onsdagar då jag har min Harvardkurs. Hur kommer det bli med min träning? Kanske måste jag dra igång förträningen inför Göteborgsvarvet redan nu och snöra på dojorna och gå ut och springa.Marie är mycket mer flexibel än John och vet mina behov så hon mer villig att låta mig använda hennes bil.

Johanna är här nu och jag har sett fram emot att träffa henne så himla mycket och så händer det här. Bilbreakdownet satte stopp för vår planerade träff både i torsdags och kommer göra så för idag också. NY resan är en mycket krånglig ekvation den med. Just nu ser det inte bättre ut än att Marie måste köra mig till Alewife så att jag är där vid halv åtta. Lite surt när bussen inte går förens 1. Hemfärden blir ännu mer komplicerad. Vi kommer tillbaka till Boston vid elvatiden på söndagskväll. Då måste vi ta en dyr taxiresa hem till Carro och sedan måste hon köra mig hem. Vi bor inte direkt grannar så det kommer i alla fall ta en 40-50 minuter fram och tillbaka. Lägg på att hon inte hittar vägen så att hon måste låna min GPS för att hitta hem igen. Jag hoppas verkligen allt tampande ger utdelning och att vi får en rolig helg som belöning.Jag hoppas på en bonusträff med Johanna imorgon bitti. Det hade varit underbart ifall hon kunde möta mig i Boston på morgonen. Då skulle hela eländet se lite ljusare ut.

Jag tycker så synd om Marie och John som helt plötsligt fick en stor oväntad utgift. De funderar för full vad de ska göra. Om det är värt att lägga mer pengar på vanen eller om den har gjort sitt och om de då ska köpa en ny och ge mig Johns bil. Eller ska de köpa en begagnad van och hoppas på att den håller i 2,5, vilket är så länge de räknar med att behöv en Aupair till. Hoppas de kommer fram till ett beslut riktigt snart för det här håller inte.

Idag blir det således en hemmadag. Kanske är det bra. Kanske får jag för en gångs skull städat mitt rum. Jag ska i alla fall ge mig ut på en härlig joggingrunda och sedan ta en promenad med Cooper.
Jag jobbar kväll, men familjen först på en gemensam Halloweenfest innan bara John och Marie drar vidare så jag hoppas på någon timme ledig under tiden.

Hur ska fam Nuss få redo på vem som tar pengarna? De har riggat fällor. 800 dollar fattas. Svaret är Nanny Cam!

What's up med besökare av min blogg? Idag var det 5 gånger mer än vanligt=)

Ska försöka börja någorlunda i en kronologisk ordning.

Trippen började mycket intressant med att min käre lille Gpsvän bestämde sig för att ta mig någon helt annan stans än Museum of Fine Art, där jag skulle hämta upp Carro.  Häxa som jag är hade jag dock omedvetet överlistat Gps:en och åkt hemifrån med god tidsmarginal så att jag trots den otroliga omvägen kom i tid. Som om stressnivån inte då var hög nog så var det jättemycket trafik till stationen vilket resulterade i att vi fick racerparkera och sedan kuta allt vad vid orkade till bussen. PJUU!

Framme i NY var vi vid 6-7-tiden. Vi tog oss därefter till hostelet, Chelsea Center Hostel, där vi skulle ”bo”, i vilket fall göra i ordning oss inför kvällen. Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag kan inte rå för det men jag är verkligen ingen hosteltjej. MEN samtidigt så måste jag erkänna att efter mina enda två hostelerfarenheter så är jag positivt överraskad. Speciellt efter det i Brooklyn. Jag kan verkligen tänka mig att komma tillbaka dit. Det var fräscht, rymligt, trendigt och mysigt.
Chelsea var dock lite annorlunda. Konstigare personer får man nog leta efter. Det roliga var nog att de tänkte precis samma sak som oss, två fnittriga blondiner med smink, stylingartiklar och kläder för tio personer.Vi checkade in och begav oss sedan till en sushirestaurang i området som vi fått rekommenderat för oss. Inget nytt på sushifronten men väl på dryckesfronten. Provade Sake för första och sista gången.


Till en början med hade vi inga direkta planer utan ville bara ha en spontan rolig kväll på stan, men det dröjde inte länge förens Ivo och Kiril hörde av sig. De skulle vara på GreenHouse under kvällen och ville att vi skulle komma dit.


Rolig och spontan blev kvällen, som blev morgon, dock ändå vill jag lova. Först blev det ett besök till en supercool vinbar mitt emot GH. Stället var stort, trendigt och dessutom gör de sitt egna vin på plats. Ett stort plus i kanten vara alla söta servitörer som jobbade. Det var lite svårt att slita sig vilket gjorde att vi blev sena till att möta upp Kiril.


Han hade redan gått in med sitt gäng men vad gjorde det. Vi gick in med några andra hetingar som vi sedan iofs inte såg skymten av men men. Utanför träffade vi förresten Oliva och Mia från L. A (Beverly Hills) som vi höll ihop med hela kvällen.

Inne hade K och hans kompisar bord så det var roligt=) Ivo kom aldrig så en viss liten Carro var nog lite besviken.


Vi var där ett bra tag innan vi, jag, Carro, Mia och Olivia, bestämde att dra vidare till hotellet de bodde på som tydligen skulle ha en bra bar. Det var inge dåligt hotell och ingen dålig bar för den delen heller. Vilka var nu dessa tjejer? Olivia Marciano, dotter till Nathalie M. Vem är hon nu då? Tydligen en känd skådespelerska och producent. Det komiska var att bara två dagar innan vi åkte ner såg jag och C på My life in ruins, producerad av ingen mindre än hennes mamma.
 
Från hotellet till en annan bar och därifrån till Bobby’s, restaurang öppen 24-7. Det var runt 6 och vi alla drabbades av akuta trötthetsanfall MEN då från ingenstans klampade ett gäng Harvardkillar in och gjorde oss sällskap vid bordet. Några roligare killar har jag nog aldrig stött på. Vi skrattade till vi kiknade och borta var tröttheten. Det var inga dåliga killar utan det skulle bjudas på Champagne och grejer innan deras chaufför skulle komma, men hade vi tackat jag till det erbjudandet hade kalaset inte slutat roligt för någon av oss. En droppe till jag skulle inte komma ihåg något från kvällen. Vi lyckades i alla fall leta oss tillbaka till hostelet och fick en dryg timmes sömn innan det var dags att checka ut.




Vi hade en sådan otroligt tur med vädret. Himlen på lördagen var gråare än gråast och det spöregnade till vi gick ut då det höll upp. Söndagen var helt fantastisk. Klarblå himmel och krispigt frisk luft.  Vi åt en låång och underbar brunch i trendiga Tribeca och flanerade sedan runt hela dagen i stan. Vi mötte upp tjejerna från gårdagen, fikade på samma mysiga franska café som vi var med Rasmus och Jonas förra gången, gick till Designer Market. En favorit där oupptäckta designers ställer ut sina grejer.

Avskedet var lika tufft som vanligt. Det är helt otroligt hur förälskad jag är i den staden.

Det här är framförallt för dig Matilda. För det första har jag nästan inte sett skymten av Julia sedan du åkte. Lauren och Julia har inte haft en enda playdate sedan dess. Så det är något riktigt mystisk som pågår. Julia verkar få igenom någon konstig period. Jag vet inte om det är fjärde-syskon-syndromet, men jag fick till exempel reda på att hon känner sig utanför i cheerleadingen. Som J's mamma ringer man då givetvis till Marie och berättar detta. Marie axlar därmed rollen som konstapel och studerar tjejerna under träningen. Tjejerna försöker allt vad de orkar för att involvera J men hon vägrar och surar. Då finns det inte mycket annat att göra. J skriker efter uppmärksamhet. Det bjöds på kakor vid ett tillfälle och då säger J till hjälptränaren att hon har nötallergi. Tränaren får panik och skriker på Marie. Call 911! Marie kommer springande och frågar vad som står på varvid de berättar att Julia är allergisk. Det var jag som lämnade in alla papper från cheerleadinge så t.o.m jag vet att ingen av tjejerna har någon allvarlig allergi. Marie ringer för säkerhets skull till Kim. SJälvklart säge rhon att J inte alls är allergisk. Vad säger du Matilda?
Till en början trodde jag att det funkade bra med Cameron, som The Nuss's nya AuPair heter. MEN så igår pratade jag och Marie och det hela och Kim verkar inte vara riktigt nöjd om man säger så. Till att börja med så skriver tydligen C och J till varandra ständigt. INTE BRA. Dessutom fattas det pengar. Och vem får inte skulden då om inte Au pairen. Vi får se hur det blir.
När jag tänker på de få gångerna jag sett C så hade varit i skolan då hon hämtat upp J. Hon har aldrig varit i tid utan är ständigt sen.

Louise åker hem snart. Vet inte riktigt anledningen. Till en början var hon påväg till Lonon vid jul men nu verkar det som om det blir Sverige istället. Hon säger själv att hon har den bästa familjen, eller rättare sagt de bästa värdföräldrarana, men att hon är uttråkad. Jag förstår henne till viss del då hon inte är 21 och att det då är svårt att gå ut i Boston plus att hon bor ute i bushen. Inte roligt.
Helen som hamnat i en familj med den mest underliga svenske värdpappa verkar ta hennes plats. För att fortsätta på pappa så gav han henne i början en tjock regelbok med de mest sinnesrubbade regler. T.ex. måste hon köra med mobilen i bakluckan för att inte bli distraherad. Om hon mot förmodan skulle köra med mobilen i förarsätet så hävadar de att de har någon slags utrustning som känner av det. Hon får dessutom bara köra 20 minuter från huset, vilket inte är någonting här då det är en halvtimma till allting.
Hoppas hur som helst att hon får det bättre om hon nu slutar upp i Louise's familj.

Bianca, som det visade sig att vi läste nationalekonomi ihop, fick åka hem efter bara en dryg månad. Situationen i familjen hon hamnat hos med ett ensamt barn på 9 år var ohållbar så att hon gick in i en rematch och hittade ingen ny familj.

 Beatrice som kom samtidigt som mig och som jag umgick med under orienteringen i NY har bestämnt sig, liksom jag, att ett år är tillräckligt innan det är dags att åka hem och ta tag i studierna. Nu ångrar hon sig nog ganska rejält då hon hittat kärleken i en Amerikan här.

Susanna som tyvärr åkte hem alltför tidigt flyttar i veckan till Göteborg, vilket är hur roligt som helst. Det blir att umgås mycket när jag kommer hem.

Vänner till Carros familj fick i veckorna en ny Aupair från Tyskland som deras tidigar. Tydligen är familjen ett stort kaos, vilket inte riktigt hör hit, men i alla fall så hade Aupairen jobbat kväll och då hade Lisa, mammans, 21-årige bror kommit över med lite kompisar OCH alkohol. När föräldrarna sedan kom hem efter en runda på stan vem satt inte då vid köksbordet och drack om inte Aupairen. Huset var upp och ned. Jag vet inte riktigt men tror inte att de var så supernöjda med hennes första kvällspass.

God tidig morgon. Frukost, packa, gymmet, hämta upp Carro från hennes konstkurs OCH sedan är vi tillslut på väg till vår livs största kärlek, NYC. Vi har inga direkta planer för kvällen utöver att ha gå ut och roa oss. Men jag vet någon som väldigt gärna skulle vilja roa sig med en speciell Ivo, inga namn nämna (CARRO!!). Det har varit två olidliga veckor i väntan på att denna helg skulle komma så att vi kan rymma i väg till NY. Harvardkursen rullar på i ett vansinnigt temp. För tillfället skriver jag en uppsats om hemmafruar självklart med inspiration från Anna Anka. Lite hänger jag allt med om vad som händer och sker där hemma. Hemmafruar är något det finns gått om här. De flesta Au pairer är just i familjer där mamman inte jobbar. Frågar man dem vad de gör på dagarna får man aldrig riktigt något svar. Hur som helst så är det intressant hur Marie behandlas, framför att av damerna/kvinnorna på golfklubben vilka de flesta är hemmafruar. De pratar knappt med henne för att hon jobbar. Det är ofint att som kvinna behöva jobba och även om de behandla John väl så undrar de varför han inte har ett bättre jobb så att han kan försörja familjen.

Det har varit en låång vecka. Marie åkte till L.A i onsdag. En sak är klar, ensamstående mamma i USA är något jag aldrig skulle vilja vara. Det skulle vara okej i Sverige där ungar ägnar såg åt en eller kanske två sporter i taget men inte här där de har sjuttioelva aktiviteter varje dag. Jag sitter ju här och skriver nu så överlevde gjorde jag ju. Det gick faktiskt riktigt bra och lösningen stavas PLANERING. MEN vad tydligt det är att de inte skulle klara av en vardag utan Au pair och vad tydligt det är vilket otroligt bra jobb jag är. Jag ser hur orolig Marie är för att hitta en ny Au pair i Januari att ta efter mig. Hon har skickat mig deras familjebrev och hon har ändrat en hel del från då jag fick det. Hon har lagt till mer regler och förväntningar vilket jag inte tycker är alls bra. Hon är orolig att hon ska få en tjej som inte är beredd att jobba hårt men vad hon nu gör med brevet är att hon skrämmer bort alla lovande och istället lockar till sig mystiska osociala underkuvade arbetsfreakar. Jaja, håller tummarna att hon hittar någon bra speciellt för barnens skull. De vet fortfarande inte om jag kommer lämna dem i januari. Det är lika svårt varje gång de frågar mig om jag ska stanna. Att hela tiden komma upp med vita lögner tar på krafterna.

Idag är det två månader kvar till julafton. Det slog mig precis att det kommer att bli en garanterat vi sådan för min del då vi ska fira den uppe i vinterstugan i Vermont. Jag ser faktiskt fram emot det riktigt mycket. Det blir nog till att gå runt i fleece sparkdräkts pyjamas, mysa och lyssna till den smattrande öppna spisen. Det kommer nog bli tufft att inte vara hemma på julafton men å andra sidan så tror jag inte ni har något emot lite julköttbullar i februari när jag kommer hem.  Jag hjälper till att rulla dem mamma.

Nä, nu måste jag sätta fart med packningen och få träningen avklarad. Hörs snart!

Åh förresten, I helgen kommer JOHANNA! Kan inte fatta att det var 4 månader sedan vi sågs sist. Längtar ihjälp mig till att äntlligen få träffa hennen igen.

Det stora samtalsämnet idag på tv, i tidningar, på radio och i området är att de igår grep en terrormisstänkt i Sudbury. Sudbury som är en välbärgad grannkommun till Wayland och i vilken jag är i varje dag.

Sudbury Man Arrested On Terrorism Charges
(10/22/2009)

Residents in the upscale suburb of Sudbury were shocked Wednesday to learn one of their own now faces terrorism charges.

27-year-old Tarek Mehanna was arrested at his parents' home in Fairhaven Circle by federal agents and Sudbury police early this morning.

He and two other men allegedly planned attacks inside and outside the United States, including a plot to kill people at a mall.

Ja, jakten på en halloween dräkt har varit minst utsagt vild. Letat, sökt och besökt alla världens butiker och sajter.

Ska jag vara en sexig polis à la Britney Spears?

Eller kanske en domare à la pappa, Daniel och Bengan?

Geisha?

Nä seriöst. Är de allvarliga med all sexighet? Det är barnförbjudet i varenda halloween butik. Jag protesterar, jag ska vara fullt påklädd och gå emot strömmen. NYC planerna är bokade och klara och jag är säker på att jag kommer störa mig på de kvinnliga klubbesökarna mer än vad jag någonsin gjort förut.

Så vad ska jag då vara?



 

Påfågel it is och till strumporna, headbandet ock sminket kommer jag ha en svart klänning eller kjol och topp. Massa hud? Nej, men sexigt ändå, eller vad säger ni?

...av Ben Affleks nya film hamnade jag idag då jag gick upp från tunnelbanan vid Harvard Square. Hade precis  läst om "The Town", som filmen heter, i Metro påväg till Harvard och min klass. Det är andra gången jag ser puddingen nu. Första gången vad han framför ratten när jag skulle möta Ika vid hostelet inne i Boston.

Idag fyller mellankussen 22! Hurra, hurra, hurra, hurra! Hoppas du får en underbar födelsedag med massa go tårta och fina presenter. Ses i februari!



Ta det lugn med skumpan Patrick!

Igår var det alltså dags. Efter 9 månader i staterna var det nu mig polisens överdrivna, som allt annat amerikanskt, blåljus var menat för. Det behövs nog inte nämnas att mitt hjärta var i halsgropen då jag förstod att det var mig han ville få stopp på. En miljard frågor flög runt i mitt huvud? Vad gör jag nu? Hur stannar jag? Vart stannar jag? Ska jag stänga av bilen? VAd har jag gjort för fel? Kommer jag få böter? Som tur var lyckades jag samla tankarna och svänga av vägen och stänga av bilen. Jag lyckades även fånga tanken om när Sanna blev stoppad i sverige och berättade att hon gjorde precis som hon skulle gjort i USA, nämligen tända lyset och hålla båda händerna synliga på ratten. Så jag gjorde precis det. Tack Sanna.
För att skynda på berättelsen lite och för att komma till vilket brott jag gjort mig skyldig till så hade jag svängt mot rött. Visserligen får man det om det är åt höger vill säga. Men det var det givetvis inte. Konstapeln pratade i en mycket bestämd stämma och frågade deverse frågor om vad jag gjorde här, om jag var medveten vad jag gjort för fel, varför jag svängde mot rött och han begärde alla papper och körkort, som jag lyckligtvis hade ordning och reda på.
Han gick tillbaka till sin bil och där satt jag utanför Wellsleys brandstation och bad till gudarna han han skulle vara snäll mot mig. Ska jag vara riktigt ärllig så var jag aldrig riktigt orolig. Polisen har ett rykte av sig att vara mycket förlåtatande mot speciellt Aupairer. OCH det var de även den här gången. Jag fick bara en varning och ett leende om att ha en fortsatttrevlig kväll.
Jag var dock bara tvungen att spela lite på blondheten och oskyldheten som hade räddat mig från boten. Så när jag kunde åka därifrån frågade jag honom om han kunde säga när jag kunde åka så att jag inte körde mot rött igen (vi stod precis mitt emellan två rödljus så frågan var inte så dum att ställa ändå). Detta gillade han. Han sträckte på sig. Harklade sig. Och sa:

- Don't worry ms, I'll but the sirens on and block the road so that you can go.

Och det gjorde han också=)

- Jag betalar om du anmäller dig.

Vågar jag? Oh herre, vilken klump jag fick i magen nu.

Efter att Carro gjort lite reseach på killen så visade det säg att han är modell. Han är ju inte direkt ful.

Hur börjar man berätta om någonting som inga ord i världen kan beskriva. För det går verkligen inte att i ord förklara vilken underbar helg jag och Carro hade i NY och vad vi var med om. Vi hade egentligen inga förväntningar inför trippen utöver att det skulle bli enormt härligt att komma bort ett tag och släppa mammarollen lite. Vi hade en del på agendan, personer att träffa. Caroline hade ett x som var i stan med en kompis och 4 andra kompisar. Utan möjlighet att kommunicera med varandra under tiden vi var där lyckades vi med det omöjliga att träffa dem alla 6. Jag för min del hade verkligen ingenting emot att träffa Niclas och de andra collegekillarna och så blev det också=)

I vilken ände ska jag börja? Okej, måste försöka sätta ord på lite saker i alla fall.

3,5: så många timmar det tog för oss att ta oss ner till New York. Vid elva-tiden var vi framme där vi skulle bo. Boende? Ja, det var inte det lättaste då det tydligen var Columbus Weekend som är the nr 1 weekend för en helgtripp då många dessutom är lediga på måndagen (inklusive jag och Carro). Alltså alla skulle till NY och precis allting var fullbokat på, i alla fall, lördagsnatten. Men det är då man förstår vad man har kontakter till. Hörde av mig till Stefan som jag och Matilda träffade senast vi var där. Självklart kunde vi bo hon honom och det gjorde vi också.

Soho: Var där vi flanerade runt mesta dels av tiden. Flanera, flanera, flanera. Underbart.

Cafécafé: Cafét där vi fikade på lördagen. Ett supermysigt ställe i två våningar med endast hemmabakat bröd och kakor.

Svarta boots: Inhandlades. (bild kommer)

Blue Ribbon: Sushirestaurangen där vi tänkt möta två av Carros kompisar på söndagskvällen, men då de visade sig att de inte tyckte om Japansk tänkte vi om och tog den på lördagskvällen och tack gode gud för det. Vi hade ingen aning om vilken bra restaurang det var och hur otroligt populär den var. Vi var där relativt tidigt, men det var redan en 30 minuters väntetid.

Ashley Olsen: Väntade hon liksom vi på att få bord på BR. Carro fick ett samtal precis då det var vår tid att be om bord. Hon missade därför att Ashley och hennes oroligt snygge skådespelare till pojkvän, Justin Bartha som spelar hetingen som ska gifta sig i Hangover, satt och väntade. Det slog mig att jag aldrig skulle få chansen att prata med henne igen så självklart frågade jag henne om det var okej om jag satte mig bredvid henne och visst var det de. Hon flyttade snällt på sin yberdyra Hermés väska. Sedan satt vi och smaskade sushi bredvid kärleks paret.

Champagne och choklad: Bjöd Stefan på innan det var dags att ge sig ut i lördagsnatten.

GreenHouse: Bästa klubben där vi dansade bort jag vet inte hur många timmar av lördagsnatten. Galet bra!

Jay i kvadrat: Utanför en annan klubb stötte vi på Jay, allas tjejers drömkille, från The City som dejtade Whitney. Kort som attan var han men ack så het. Det lustiga var att utanför Green House så kom två killar fram till oss, Kiril och Ivo, vilken en av dem såg precis ut som J. Lustiga namn, men helt underbara killar.

Världen är bra liten: Utanför samma kille dyker en grupp av svenska killar upp, varav en jag och mamma precis pratade om. Det händer inte. Speciellt inte i NY.

Kärlek vid första ögonkastet: Eller? Var det det det var mellan Carro och Ivo. Jag vet inte jag, men någonting klickade mellan dem båda. Jag kan ju inte säga att K var lättförglömlig heller. Visst sög det till iten i maggropen och han etsade sig verkligen fast i mina tankar.

Limousin: Transporten ”hem” från GreenH. Hemma var inte riktigt hemma som hos Stefan då vi slutade upp en timme utanför stan på Niclas och sportkillarnas College. För att tänka baklänges när vi var där vid åttatiden så lämnade vi klubben vid halvsju-sju.

Kontanter: Är bra att ha, speciellt när man måste ta sig från en plats till en annan, i detta fall från Manhattan Ville College in till Manhattan, och man måste ta taxi, buss och tåg.

The New York Loft Hostel: Var där vi bodde på söndagskvällen. Det låg i Brooklyn och det är verkligen att rekommendera. Fräscht och stora rum och dessutom ligger det i ett jättetrendigt område.

Bagels: Konsumerades självklart i mängder. Priset för den godaste vann den från Cafét brevid hostellet.

Tara Banks: Fotograferades i en höstig miljö framför Flat Iron. Till en början förstod ingen vad som föregick. MEN, då fick Frida syn på en stor kille på öronsnäcka och förstod att det var dags att ladda kameran. Fick några bilder på henne innan hundratals andra var där för att få en skymt av supermodellen. Jösses, säger jag bara. Kan man vara mycket snyggare?
Ivo & Lulu: En helt underbar belgisk, organisk restaurang i SOHO där vi mötte två av Carros tjejkompisar på söndagskvällen.
The Coffee Shop: Bar, lonuge, restaurang där vi mötte upp Kiril.
13: Grym klubb vid Union Square den med dit vi gick med K efter CS.

Får jag lite tid som jag förhoppningsvis kan använda på ett bra sätt så att jag får saker gjort. Fick sluta tidigare idag och kommer även att få göra det imorgon för att kompensera för den kommande fredagen då jag "måste" jobba för att Marie och John ska ut. Måste óch måste. Jag såg på Marie att hon kände sig riktigt dum då hon frågade, men självklart ställer jag upp. Det var jag som svarade i telefonen igår när familjen som ska ha vänner över på en jättevälkänd och bra italiensk resaurang ringde. Hade jag sagt nej så hade de antagligen inte gått eller försökt att få en annan barnvakt. Äh, det är nog bra med en lugn fredgaskväll så att jag kan samla tankarna från helgen.
Så över igen till tiden som jag känner bara rinner iväg. Det har varit så himla mycket på sinstone och när jag väl får tid som jag fått nu så är det så månag saker jag måste göra att jag försöker göra dem alla på en gång. Vilket givetvis leder till att inget blir gjort. Det bara byggs på mer och mer.
Just nu funkar jag inte som jag ska heller. Det enda jag vill är att spola tillbaka tiden. Eller spola fram den. Imorgon bokar vi buss och boende för halloween om två veckor i NY. Det kommer bli galet!

Det känns för tillfället som om dygnet inte har tillräckligt med timmar. Här komme rlite bilder från helgen, men ni får vänta på uppdateringen.
Om ni bara visste vad otroligt jobbigt det var att igår eftermiddag kliva på bussen tillbaka mot Boston, att gå och lägga sig i går med vetskapen att om allför få timmar var det tillbaka till verkligenheten som gällede. Jag får anstränga mig till det yttersta för att inte sväva iväg i tankarna. VILL TILLBAKA TILL NY!

Min första hellediga dag på två veckor är snart över. Men vad härlig den har varit. Jag och Carro åkte till Wrentham för lite shopping. Med b-toning på lite. Det blev i vilket fall en vit Ralph-skjort, ett par löparbyxor och en överdragströja för min del. OCH en present till mamma från Theory. Den kommer med golfhandskarna som jag hoppas dyker upp här imorgon.

Gårdagspasset gick ganska smärtfritt. Lauren var helt bedårande gullig. Hon sa under kvällen att hon inte mådde hundra. Hon kände sig varm och ville att jag skulle ta tempen på henne. Jag gjorde klassiken med att känna på hennes panna, men hon kändes inte överdrivet varm. Om sanningen ska fram så unvek jag termometer för dels så hade jag ingen aning om vart den var och för det andra så var jag inte säker på hur och vart de tar den. Idag har hon dock feber och kommer inte kunna gå till skolan på några dagar. Ajajaj. Förhoppningsvis kan John vara hemma imorgon medans jag är på Harvard. Det känns inte sådär jätteroligt att behöva missa ytterligare en lektion. Jag kan ju glömma morgonsträningspasset í alla fall.
I vilket fall så var Lauren så söt igår när hon skulle gå och lägga sig. Klockan tickade på och hon hade ursäkt efter ursäkt för att få vara uppe längre och längre. Vid tiotiden fick hon dock slut på ursäkter och ville att jag skulle följa med henne upp, stoppa om henne och vänta att gå tills hon somnade. Så jag la mig brevid henne och förberedde mig på att spjärna emot allt vad jag orkade för att själv inte somna. Det behövde jag inte. Efter max två minuter ändrades hennes andetag till längre och tyngre och hon sov som en stock.
Strax innan elva kom Katie inklampandes efter att ha varit på Red Sox match. Hon ville då ha sleepover först hos Callie (ingen som är helt skövild, vilket är förståligt då de inte har några regler i det huset) och sedan att Callie skulle komma över. Men nej, då fick Frida säga i från. Det var nog inte sådär jättepopulärt men det kan man ju inte alltid räkna med. 

Jag tror jag glömt att berätta om Maries nya metod för att gå ner i vikt. Kakdiet. Ja, ni läste rätt. Hon äter sex kakor om dagen och en riktig måltid. Kan ju inte säga att jag stödjer denna metod men jag tror att en jump start är vad hon behöver och om denna metod kan ge henne det så är det ju bra. Hon har håll på med den i två veckor nu och säger att hon gått ner 5,5 pound så det verkar ju lovande. Jag vill inte vara den som förstör det roliga med att säga att det är 5,45 pound vatten men men.

Katie

Sara och LouiseRegnet höll upp och stämningen var på topp. Pizza-, hamburge- och popcornstånd, raffletickets, balonger, banderoller, hundra tals människor, band, hejarklack och cheerleaders. Detta blir en svårtförglömligt minne. Något mer amerikansk får man nog leta länge efter. Alla var där som det så fint heter, barn, hundar, far- och morföräldrar, ja alla med någon som helst anknutning till Wayland.
Förstod vi någonting av matchen. Svar nej. Jag tyckte mer det likande brottning. Domarna sprang och flaxade med armarna för fulla muggar. Har inegn riktig aning om vad de egentligen sysslade med. Hur som helst var det en supermysig, dock lite kylig, kväll. Efter folkfesten åkte jag, Sara och Louise och mötte upp Emma och Carro som vara illa lottade att jobba sent igår.

Nu är det ännu tydligare varför man behöver ledigheten. Min toleransnivå är inte den högsta för tillfället. Speciellt inte efter att jag nu fick två snabba sms från Marie. Det första var om att ta Ryan till doktorn nu, vilket innebär att jag jag måste skynda mig in i duschen för att hinna packa med mig alla Laurens kläder för dans och cheerleading, plus två luncher. Det andra var om att jag måste jobba på lördag. Hade DC- och golfplaner i Providence men antar att de sätter stopp ganska rejält för dem nu. Förlåt farmor. Men rumpa är det rätta ordet att använda här.

Jag sliter mitt hår. Jag behöver ledighet. Jag vill ha sovmorgon. Trött på att gå upp kvart över fem varenda eviga dag.