BostonPickle

05.41 snörade jag på löparskorna och gav mig ut på en springtur. En härlig start på dagen. Är helt övertygad om att den kommer sluta lika bra. Gummisulorna läggs på hyllan. Platådojan på.

"Nästan" för att det precis går. Det är på håret att det ska skita sig hela tiden. Min hjärna har tagit ut semester. Jag har egentligen ingenting att vara stressad över, men alla tecken på stress är verkligen där. Jag glömmer saker, kör som en galning och hjärtat slår jättesnabbt.

Jag träffade Matilda en snabbis vid poolen i morse. Vi kollade båda upp mot himlen och insåg att den gråsvarta färgen inte vårdade gott. Mycket riktigt så tog det inte lång tid innan himlen öppnade sig och tennis- och simträningarna blev inställda. Dagen blev således inte som planerad. Jag vet inte hur många mil i baken jag fått idag. Lämna rack, mat, solkräm på klubben. Hämta ena ungen efter den andre på olika ställen. Köpa tv-spelkontroll till Ryan. Osv osv.

Det är helt enkelt bara en av de dagarna då allting man gör är lite jobbigare, lite tyngre, än vanligt. Det hjälper ju inte att veta att jag minst kommer jobba 13 timmar idag heller. Helt kraftlös är jag dock inte då jag får massa energi bara av att veta att om mindre än ett dygn är jag på väg till NY för att träffa Daniel igen. Jag känner på mig att det ligger en grymt rolig helg framför mig. Komiskt, men sant så bor vi på samma hotell, Roger Williams, som jag bott på alla de senaste gångerna. Jag kan nog från och med nu kalla med stammis där.

Onsdag förmiddag och halvlek på veckan. Det känns skönt att vara lite mer i fas igen. Klockan är inte ens tio men jag är redan fördigtränad och bilen är inlämnad på verkstaden. Bromsarna ger inte det bästa ljud ifrån sig så det kan vara skönt att få dem fixade. Dessutom funkar inte ena framlyset och det är redan mörkt på vägarna som det är här så det känns skönt att äntligen kunna se igen.
Idag har jag sovmorgon. Börjar inte förens 11.30 men som sagt betyder det ju inte att jag ligger i sängen och drar mig. Innan jag slänger mig i duschen och går ner för att äta lite frukost ska jag försöka få koll på helgplanerna. Åker ner och möter upp Daniel och dem i NY. Ska bara se till så att jag får bra bussbiljetter ner och upp samt att vi får tag på ett bra hotell. Jag har redan preiminärbokat ett rum på Roger Williams, samma hotell som jag bott på senast gångerna jag varit där, så får se vad grabbarna säger om det. Hur som helst ska det bli grymt kul att komma tillbaka dit även om det inte var länge sedan jag var där. Det går liksom inte att tröttna på den staden. Vem man är med och vad an gör sätter ju sin prägel på besöket. Denna trippen kommer vara helt annorluna än tiden jag, mamma och pappa spenderade där  även om jag ska försöka lura iväg killarna till några av ställena jag och päronen var på. Pastis på söndag är givet och TAO är nog ingen dålig idé det heller.

Datorn följer med till poolen idag så kanske hör ni mer i från mig under dagen. Förresten. Är det något ni undrar över där hemma? Något speciellt ni vill veta? Något jag ska utforska lite vidare? Snälla skriv och berättta så att jag vet.

Ha det gött

Så var det dags för ännu en heldag vi poolen. Nu är det visserligen inte så farligt när det värmemässigt börjar bli lite mer mänskligt. Nu är det snarare mot andra hållet, att man får hålla sig under tak för att det är för varmt.

Jag och Matilda har under våren och sommaren haft som en liten tradition att hon kommer över på måndagar för att titta på The Bachelorette.  Igår var det säsongsfinal och visst fick flickan sin drömprins. Om inte mindre än fem veckor åker Matilda hem, men innan dess får vi säker fler anledningar för lite grekisk yoghurt, frukt och nötmys.

Igår hörde Todd av sig igen. Han har inte gett upp ännu. Gullig som han är ville han höra hur familjebesöken varit. Eftersom ett fortfarande håller på blir det middag nästa vecka i stället för denna. Jag måste få lite tid för att ta igen saker och ting och pusta ut. Jag vet egentligen inte varför jag gick med på det, men tänkte varför inte. Ju längre tiden har gått efter senast vi sågs så börjar jag tänka mer och mer att han kanske inte är så dum ändå. Om han inte gett upp ännu så kanske det trots allt är någonting att hålla kvar vid.

Sitter vid poolen och upptäckte precis i min stora förtjusning att det fanns trådlöst bredband här. Utöver datorn har jag även med mig block och penna för att kunna skriva ner lite vad som hänt de senaste dagarna. De har minst utsagt varit några mycket händelserika veckor och än är det inte över. Jag ska försöka få lite kontorstid de kommande dagarna för att uppdatera bloggen osv.

Åh brorsan tyvärr kommer du inte få hem en krÅLningskunnig syster. Inte efter att de precis hittade en mycket ålliknande varelse i poolen. En orm är en för mycket. Jag håller mig till torrsim.

Prognosen för torsdagen visade på regn så vi tänkte att ett besök till Wrentham, outleten en knapp timma från oss, passade bra. Det fanns allt en hel del snyggt så några klädeplagg kom vi allt hem med. Turen var på vår sida vad gällde vädret, inte en droppe på oss fick vi under dagen även om luftfuktigheten kändes som om den var över 100%.

På kvällen åkte vi tillbaka till mina hoods för att äta på Cheesecake factory. Samma sak gäller där, inget USA-besök är komplet utan ett besök dit Matilda kom och gjorde oss sällskap vid bordet. Jag och Matilda höll oss till det traditionsenliga medan pappa tog en hamburgare och en chokladbombs cheesecake till efterätt och mamma tog kryddstarka kycklingvingar och även hon en chokladdröm. Man kan ju lätta säga att de var lyriska över maten, framförallt över desserten.

Pannkaksfrukost

Inga toaletter har gått mig och mamma förbi

Lunch, i papperspåse, vad annars?

Pappa har hittat ännu en bänk

Jag var bara tvungen att visa alla flickors drömaffär

Första dagen i Boston så tog vi det lugnt. Sov lite längre. Åt frukost lite längre. Det blev äggröra och bacon på english muffin till föräldrarna som vi åt på den fina baksidan. Vi tog sedan bilen i lugn och ro tunnelbanestationen, Alewife. Vi fortsatte det lugna tempot med lunch på Stephanies. Mamma och pappa tog en cobbsallad medan jag höll mig till den traditionella röldbets- och chèvresalladen. Lite senare på kvällen tog vi en Duck Tour. Det finns inget bättre sätt att se Boston på och päronen tyckte det var väldigt roligt och intressant. Istället för Disco Danny som jag hade som amfibiefordonschaufför första gången hade vi nu en pyjamasman. Även om jag tagit turen en gång innan så var det en annan upplevelse med den nya guiden. Han tog oss en liten annan rutt och framförallt berättade han helt nya saker.

Salladerna från Newbury street-restaurangen var riktigt mäktiga och eftersom vi åt relativt sent var ingen av oss direkt hungriga och sugna på en sen middag. Vi drog och därför tillbaka till stationen och var vid tiotiden tillbaka vid Wholefood där vi parkerat bilen. Vi handlade lite ost, nötter och vin från den bredvidliggande liquorbutiken. När vi sedan kom hem på kvällen ekade huset tomt. Familjen var över hos grannen.

Frukosten på baksidan

Mamma och pappa hade med sig presenter till barnen, svensk godis till de små och Dalahäst och choklad till de stora

Alewife

Pappa framför John Hancock tower och mamma framför apple store

Stephanies

Pappa laddar upp inför Duck turen


Byggnaden i Boston som fått pris för att vara världens fulaste sådan

På måndagen betade vi av den kanske viktigaste delen av övre Manhattan, Central park. Man kan inte ha varit i New York utan att ha flanerat runt där. Det är fascinerande hur roligt det kan vara att betrakta alla löpares olika springstilar.

Innan vi hämtade upp hyrbilen passade vi på att gå bort till FN som nästan låg i samma kvarter som AVIS. Som sagt, eller rättare sagt som skrivet, så är det inte var man som kan skryta med att ha kört på Manhattan. Pappa ska ha en stor eloge för att han klarade av det så bra.  

När man är på semester tycker jag alltid att det är någon eller några dagar som står fram mer. Någon eller några dagar då något extra, speciellt, roligt eller äventyrligt hände. Mamma och pappa var här i 11 dagar. 11 dagar av vilken ingen är mer framträdande än någon annan. 11 underbara, fanatiska och mycket händelserika dagar. Vad som gjorde deras besök så lyckat tror jag är en kombination. En kombination av att vi inte träffats på sex månader, alla fantastiska möjligheter, sevärdigheter, aktiviteter och platser landet erbjuder, det fina vädret och lite planerande från min sida.

MEN om någon hotade mig med en kniv mot min strupe och tvingade mig att välja en favoritdag skulle jag välja söndagen i New York. Frukosten/Brunchen gjorde ett fantastiskt intryck och från då rullade den härliga dagen på.

Till en tidigare NY-tripp tipsade Susan, tennisdamen, mig om Pastis, en fransk bistro i Meatpacking District. Brunch där på söndagar, eller vilken dag som helst, skulle tydligen vara oslagbart. Hon har stenkoll på läget så jag visste att det skulle vara bra, men inte kunde jag föreställa mig att det var så bra som det verkligen var.

Innan vi kom fram till vår frukost/brunch-destination traskade vi ner till Madison square park och Flat Iron och tog inte långt ifrån där en taxi ner till köttpackarkvarteret. Kön ringlade sig lång utanför, inne slog besticken i takt mot besticken, det luktade ljuvligt. Jag vet inte om de misstog mig för en kändis men vi fick verkligen ett mottagande som celebriteter. Det dröjde inte länge förens vi blev placerade vid uteserveringens bästa bord. Aldrig har jag upplevt än härligare atmosfär. Intrycket drogs inte precis ned av att de p torget utanför riggade för en festival.

Target bjöd på folkfest med diverse tilltugg, dryck och aktiviteter. Så innan vi började vår vandring uppåt strosade vi runt där ett tag.

Nästa stopp för dagen var Madison Square Garden. Det var visserligen roligt att se den välkände arenan men roligare var att skåda det som pågick runt byggnaden. 200-250 polisbilar omringade den. På signal började de sedan blinka och köra i tur och ordning i fina led. Det var inte vilken polisövning som helst. Har vi ens så många polisbilar i Sverige?

Från polispådrag till kontoutdrag. Det var i alla fall vad vi hade förväntat oss då vi sedan gick till Macy's, världens största varuhus som är ett kvarter brett och tio våningar högt. Det var inte storleken som fascinerade oss mest utan de gamla trärulltrapporna.

Pastis fyllde oss rejält så en yoghurtglass från RedMango var perfekt innan middag senare på kvällen.

Ytterligare en rekommendation tog oss till en Italiensk restaurang, Il Trully. Vi satt och åt på en mycket mysigt innegård.

Höjdpunkten för dagen var bokstavligen 230 5th, en skybar välfylld även på en söndagskväll. En fantastisk utsikt, mycket folk, lummig inredningen (eller heter det kanske utredning) gjorde besöket på 20:e våningen mycket minnesvärt.

Kissemissen är för Annika

Godmorgon,

Nu är brorsan och hans två vänner på plats. Medan jag sitter nere i köket och äter frukost ligger de där upp och sover. Själklart var de trötta efter den långa resan så förhoppningsvis sov de gott i natt.

Det var underbart att träffa Daniel igen. Man kan ha varit mils avstånd ifrån familj och riktigt bra vänner under en lång tid men när man väl träffas igen känns det som man aldrig har varit ifrån varandra.

Killarna dök upp här runt sjutiden, någon eller några timmar efter schemat. Lite yra i bollen hade de blivit av gps:en och vilse hade de kört. Hela familjen Campbell var hemma för att träffa dem. Cooper blev mycket förtjust i Niclas. Eller rättare sagt i hans svarta jeans. Jag hade ingen aning om att han gick i gång på det men tydligen så gör han alltid det. Grabbarna fick en rundvisning i huset av barnen innan de fick sig lite mat i magen. Det bjöds på kycklingvingar med potatissallad, ostbricka med jordgubbar, typisk amerikansk öl serverad i röd plastmugg och Ben & Jerry glass och en kopp kaffe till efterrätt. Marie och John var med oss hela kvällen och pratade om allt från partajande till politik. De är verkligen helt underbara.  

Planen för dagen för killarna är Boston, Duck tour och lite rundvandring innan jag kommer in i eftermiddag och möter upp dem. Jag behöver inte börja förens runt tio, eller kanske ännu senare så jag kör dem till tunnelbanestationen så att de inte behöver oroa sig för parkering osv. Nu tar de nog en dag i taget. Men regnar det i morgon blir det nog Wrentham och gallerian för lite shopping för dem. Det finns så mycket att göra så det gäller ju bara att bestämma sig  för vad man vill hinna uppleva. En Red Sox match är nog given i alla fall.

Igår var det som sagt regnigt men idag ser det ut som det ska hålla upp. Jag åker efter jag kört dem till stationen tillbaka till poolen för att hålla barnen sällskap ett tag. I eftermiddag har Ryan simtävling så Marie tar honom medans jag kör tjejerna till gallerian vid sextiden där de ska möta upp sin morbror för ett litet restaurangbesök.

Under fredagen täckte vi nedre Manhattan, lördagen var det midtown som stod på tur. Vi började dagen med en underbar promenad upp några gator, 43:e gatan, till mitt, Johannas och Susannas favoritfrukostställde, Todd & Blake, då vi var i NY i mars. När vi ätit i lugn och ro började vi traska bort mot Rockefeller Center och The Top of the Rock där vi hade tid för att åka upp till 70:e våningen klockan ett. Vi strosade lite längs 5th avenue och blände på allt folk i rörelse.

Under Aupair-orienteringen i januari var vi under NY-rundturen upp samma byggnad, men då när det var mörk. Det var en helt annan upplevelse att se staden från ovan i ljuset. Den stumma reaktionen man får över att blicka ut över alla gator, parker och hustak var dock den samma.

När magen efter ett tag började kurra drog vi oss lite nedåt mot NY public library och Times Square.  Bakom biblioteket fann vi en mysig park, Bryant park, som fick bli dagens lunchstopp. Med mat i magen gick vi vidare till Times Square vilket är ett absolut måste under en NY-vistelse.

De många tusen stegen vi hittills trampat började verkligen göra sig påminda, så vi styrde efter besöket på världen mest reklamfyllda torg stegen mot hotellet. Där blev det vågrätt tre.

Vi blev rekommenderade en bra italiensk restaurang bara några gator nedanför hotellet på 27:e gatan. Det blev en något sen men god måltid.

Frukost på Blake & Todd

Rockefeller center & Top of the Rock


NY public library & Brent park

Time Square

Middag på "Il voce" (eller hette restaurangen så pappa?)

Idag är det tungt vill jag lova. Det var riktigt jobbigt i morse att vakna upp utan att ha mamma bredvid mig i sängen och pappa precis bredvid.  Det finns inga ord till att beskriva hur enormt underbart, härligt, roligt, trevlig, skönt, ljuvligt, fantastiskt, sagolikt vi haft det.

Idag regnar det. Ingen överraskning precis. Himlen grät dagen efter för Heidi och Johanna åkte hem och nu efter mina föräldrar.

För att börja i fel ände och sista dagen med päronen i Amerikat. I går var det tillbaka till verkligheten så stämplade på mitt pass klockan 8. Jag såg till att barnen fick lite mat i sig och även att föräldrarna fick energiförrådet påfyllt inför packandet. Jag svängde sedan iväg en sväng med barnen till poolen innan jag kom hem för att hämta upp mamma och pappa. Det blev några timmar vid poolen innan vi åkte hem för lite mat och några sista stillsamma timmar innan det var dags för mig att köra dem till flygplatsen. "Min" bil har börjat göra konstiga ljud ifrån sig så Marie kände sig inte säker med att släppa iväg mig i den till flygplatsen så hon lät mig låna hennes bil. Inget mig emot precis=). Lite sista fotografering framför huset och det var sedan dags för att ge sig av. Jag före i Surburban och pappa efter i den mycket mindre Chrysler hyrbilen. Chryslerkaravenen gick nästan problemfri. Lite klurigt att hitta Avis vid flygplatsen, men då vi väl gjorde det gick återlämningen hur bra som helst. Att hitta till deras terminal var heller inga problem. Väl där blev det ett plåsterfarväl. Snabbt för mindre smärta. Det var ett liknande avsked vi fick på Landvetter och jag måste säga att jag fördrar dem framför långsamma där smärtan blir utdragen.

Halsen var givetvis tjock av tårar men jag lyckades hålla tillbaka någorlunda bra. Tills jag fick se deras lapp på min huvudkudde vill säga, då kunde jag inte hålla tillbaka längre. Det är helt otroligt hur fruktansvärt ont saknad kan göra. Tur är att Daniel kommer och överlappar. Det ska bli så enormt roligt att ha honom här. Saknar honom så sjukt mycket.

I går eftermiddag när jag, mamma och pappa väntade otåligt på att Daniel skulle ringa för en sista avstämning innan han sätter sig på flyget till Boston fick jag ett väldigt otippat samtal. Personen som ringde befann sig visserligen på Bostons flygplats men väntade på planet som skulle ta honom till Sverige. Personen som ringde var Anders, den svenske 50+ tennistränaren på Bosse (tennisdamens fancy gym). Jag kommer ihåg att han inte var sen med att ge sitt visitkort då vi blev presenterade från varandra. Vad jag inte räknade med var att han efter drygt 4 månader skulle ha mig i åtanke inför hans Sverigebesök. Han ringde för att höra om jag ville att han skulle köpa med sig något från Sverige till mig. Gång på gång blir man paff över hur enormt omtänksamma många "amerikaner" är.

Mamma och pappa var inte framme på hotellet förens vid 10-11 på torsdagskvällen. Efter att inte ha träffats på 6 månader var det en hel del uppdatering som behövdes göra. Vi hann med en hel del, men klockan rann iväg och energin tog slut. Den långa flygresan tog på krafterna. Likaså gjorde min uppspelthet över att äntligen få träffa dem. Vi vaknade upp tidigt på fredags morgon redo för att börja vår upptäcktsfärd. Färden som planerats att börja nedifrån och upp.

Dagen började i vilket fall som helst med en god och redig frukost på Guy & Gallard. Pappa fick för första gången smakat på en äkta amerikansk bagel med cream cheese och mamma på en parfait i sann amerikansk anda.

Med mat i magen var vi reda för att bege oss nedåt de tre huvudmålen, Ground Zero, Frihetsgudinnan och Brooklyn Bridge. Hotellet ligger på 31:a gatan så det är en bra bit att gå. Med den nyintagna energin, ordentliga skor på fötterna och utrustad med en stegräknare var vi redo för utmaningen.

Stegräknaren tog efter dagens turistande på 24.000. Inte dåligt jobbat (och nej Ika, jag har ännu inte åkt subway i New York. Du får introducera mig för den när du kommer.)

Bord var bokat på TAO klockan 9.30 så efter dagens allt gångande så hann vi med en liten tupplur på hotellrummet för att fylla på batteriet.

Union Square

Dean & Deluca - ett måste i New York

Till lunch blev det tre klassiska ceasar sallader och lite gott att dricka till det

Det är så himla svårt att uppdatera. New York gick undan som bara den och nu har vi redan spenderat två hela dagar i Boston.  Det är så mycket som händer. Det går inte att beskriva. Jag tror aldrig att mamma och pappa kunde i sin vildaste fantasi kunnat föreställa hur både New York och Boston skulle vara. För att börja lite i fel ände men ändå där vi befinner oss nu i Boston så kom vi fram sent i måndags efter att ha hyrt bil på Manhattan och kört upp. Det är inte varje karl i vårt avlånga land som kan skryta med att ha kört bil mitt på Manhattan, men nu kan alltså pappa Lennart köra detta. Det var en minnesvärd upplevelse vill jag lova. Tre tungor fick hållas mitt i mun. Ut från de gula taxibilarnas mecka kom vi såsmåning om i alla fall. Sedan var det bara i stort sett en 3,5 timmars raksträcka upp till Boston. När vi kom fram till huset möttes vi av hela familjen Campbell. Det bjöds på vin, öl och tokiga berättelser från deras och vår resa till Kanada respektive huvudstaden.

Jag hade inte riktigt tänkt på hur första mötet med min familj och min värdfamilj skulle gå. Men såhär i efterhand är jag glad att jag inte överanalyserade det. Det gick hur bra som helst. Barnen var supergulliga. Marie och John likaså. Det är otroligt hur mycket jag har saknat de små liven ändå.

Den första dagen, tisdagen, i Boston, spenderade vi i Boston. Vi tog det lugnt på morgonen. Jag gjorde frukost till mamsen och papsen, english muffin med äggröra och bacon, som vi avnöt ute på baksidan i skinande solsken. Vi tog sedan bilen till tunnelbanestationen där vi tog den röda linjen in till Boston. Onda blåsor som för tillfället parasiterar på mammas fötter gjorde valet om att gå från Park street eller byta linje för att komma till Copley St enkelt. Vi strövade omkring lite innan det blev lunch/middag på Stephanies. (jag har ännu inte berättat om mammas och pappas present, men denna restaurang var i alla fall ett av måstet från presenten). Där satt vi ett bra tag och bara njöt av den goda maten, drycker och utsikten över allt roligt folk som gick förbi. Med mat i magen var det sedan dags att bocka av ännu ett Boston-måste, nämligen en Duck tour, en guidad tur runt hela Boston i ett militär amfibie fordon. Ska man se Boston så finns det inget bättre eller mer underhållande sett. Klockan rullade iväg och vi var inte hemma förens efter halv elva.

För att komma till dagen som varit en helt fantastiska sådan. Klarblå himmel. 28 grader. Sovmorgon. Panera Bread till frukost/Brunch. Heldag vid Boston water front.

Imorse sov vi lite längre. Jag och pappa tog en promenad runt området medans mamma duschade. Vi försöker klämma in så mycket det bara går på den korta tiden de är här. Jag lovar att om de skulle stanna en månad så skulle vi utan problem hålla varenda dag fylld med aktiviteter. Det blev därför frukost/brunch på Panera Bread för att de skulle få smaka på världens godaste bagels med cream cheese och även på en himmelsk god sallad. Det blev även en amerikansk kanelbulle till pappa. Hela frukosten var en succé och bullen gick ner i ett naffs.

Siktet ställdes efter frukosten in på Boston, Quincy market, Fenueil hall, North End och hamnen. Vilken dag säger jag bara. Vackert väder. Mycket folk. Glass från marknaden. Rosé på brygguteserveringen. Och avslutningsvis en underbar middag i North End. I området finns det 108 italienska restauranger. Den vi tillslut fastnade för var Fione. Fullpackat med folk. Glada afterworkare. Vi fick efter en stunds väntande i baren på takterrassen bord just där uppe. Mamma och pappa har nog lite svårt att förstå att de är i Usa. Hos deras dotter. I Boston. Bland underbara amerikaner. På en helt sagolik restaurang.

Ord för att beskriva vilken underbar dag vi haft i dag finns inte. Inget kan göra känslan av att ha mina föräldrar här i USA med mig rättvis.

 

ALASKA: Work your ABDOMINALS by do plank for 2 minute

WASHINGTON: Drink WATER every day 4-24 oz. bottles

UTAH: Do a UPPER BODY workout for 30 minutes one day

ARIZONA: Eat a APPLE a day for one week

INDIANA: Do a INNER THIGH exercise - 3 sets of 12

LOUISEIANA: Do a class over at LUMINA

OKLAHOMA: Do OUTER THIGH exercise - 3 sets of 12

NEW YORK: Do a NEW YOGA class or try a NEW YOGHURT flavor

NEVADA: Try a NEW fun activity

MICHIGAN: Drink MILK or SOY MILK everyday for one week

Nu tänkte jag att jag skulle ta mig tid att skriva lite. Tid har jag visserligen haft mycket av sedan familjen reste bort i onsdags men har valt at fokusera på andra saker. Bara någon som levt hos en värdfamilj under en längre tid kan förstå hur det verkligen är. Att aldrig riktigt känna sig riktigt hemma för att kunna vara bekväm. Bekväm att kunna gå klädd som man vill. Säga vad man vill. Inte alltid plocka undan efter sig.

Så tiden jag haft har jag använt till att just känna mig bekväm. Tagit varje dag som den kommer. Inte stressa upp mig för saker som jag borde göra med en gång utan väntat till lusten infunnit sig för att då ta itu med dem.

Jag har haft några av de mest underbara dagar. Matilda har bott över fyra nätter och Sofie två. Vädret har för en gång skull varit fint i helgen så vi har legat ute på baksidan och solat. Något som man verkligen inte känner sig bekväm att göra när hostfamiljen är här. Jag och Matilda tog cykeln till mataffären, vilken minst utsagt fick amerikanerna att vända på huvudet. Cyklar är inte sällsynthet. Vad som är sällsynt är två blondiner på vanliga cyklar, ej tävlingscyklar, utan iklädda trikådräkter. Det var en riktigt supermysig cykelväg till butiken. Taget direkt ur Bregott-reklamen.

Det har varit helt underbart att kunna planera dagen hur jag vill. Eller rättare sagt inte behöva planera alls utan bara ta dagen precis som den kommer.

Så över till det helt galna 4:e juli firandet. Det har nästan, men inte riktig, smält in att man firat Amerikas nationaldag bland 500 000 människor på esplanaden i Boston. Att stå bland så många personer alla sjungandes nationalsången är ett minne för livet. Det var helt galet. Varenda liten grästuva längs hela promenaden vad upptagen. Vi, jag, Sofie och Matilda, åkte in så att vi var inne vid tretiden. Redan då var det fullpackat med folk. Vi strosade runt och fascinerades av allt folk. Gick sedan bort till Newbury Street för att fylla magen med lite god mat på Stephanies. Köpte med oss en flaska vin och gick sedan tillbaka för att försöka få oss en plats för att se fyrverkeriet vid 10.30. Ett fyrverkeri inte av denna värld blev det minsann. 20 minuter av de mest fantastiska ljuskreationerna.

Idag vaknade jag bokstavligen med buller och brak. En högre åskknall har jag nog aldrig hört. Knallen följde blixten omedelbart. Jag blev rädd. Inte för åskovädret i sig utan för att jag trodde att någon var i rummet och tände belysningen.

Knallen gick lös 4.30, samma tid som jag gick upp dagen innan. Lyckligtvis kunde jag krampa mig kvar i sängen ytterligare någon timme. 

Det kunde jag inte däremot inte den föregående morgonen då jag körde familjen till flygplatsen. Det var en upplevelse i sig. 13 stora väskor på 5 personer. Nu förstår jag att det ar för ändamål som detta som en amerikan verkligen måste ha en Suburban. Det ar inga tvivel på att det ar en enormt stor fordon men att den kunde svälja sa mycket som den gjorde förvånade mig mycket. Det var i vilket fall mysigt att åka med för att krama och vinka av dem. Höjdpunkten var dock utan tvekan hemfärden.. Ensam i bjässen. En harligare och maktare känsla ar svart att hitta.

Min bildrom har vuxit ganska rejält under tiden jag varit här. Från att tidigare innehållit en lite jaguar till att nu innefatta en bamse SUV. Cadillac slår dock Chrysler. En Cadillac Escalade ska det vara.

Nu ar det inget jobb på tre veckor. Det ar svart att beskriva hur otroligt skönt det känns. Jag ska verkligen ta vara på veckorna i av frihet. Jag ska gå ner och äta frukost i alltför korta shorts, låta tallriken stå kvar, disken lika så, låta tv stå på, låna deras jacuzzi, suburban, se på OnDemand, Eftersom man inte ser mycket på tv här känns det superlyxigt att kunna göra det nu. Hur mycket jag vill utan att få dåligt samvete. Den första dagen av ledighet var hur underbar som helst. Jag gjorde precis allt som jag skrev ovanstående. Jag och Matilda var på ett steppass på kvällen innan vi åkte hem och hade räkafton. Hur otroligt gott som helst. Kvart i nio kom vi på att vi var sugna på vår favorit dessert, frukt, grekisk yoghurt och cashews, så då gjorde vi en fuling och slängde oss iväg i Suburban.  Gasen i botten och vi hann innan Wholefood stänger klockan nio.

Matilda!! Han heter Adam.......Adam Spencer.

Och mamma, kom inte och säg att han inte är en riktig godbit.

Biljetterna är bokade och klara. Den 29 augusti ska jag och Matilda på circus. Inte vilken circus som helst utan självaste Britney Spears. Så sjukt roligt. Har ännu inte riktigt kommit över att jag inte varit på någon stor konsert under min barndom. Inte Matilda heller. Så nu gör vi slag i saken och slår på stort. Brittan here we come.

Imorgon 4.30 stemplar jag ut. Inget mer jobb på tre veckor. Känslan av frihet är underbar. Imorgon kanske jag t.o.m kan ta mig samman och skriva några rader. Visa lite livstecken från staterna.

Jag och Matilda ljuvstartar firandet av ledigheten med en mysig filmkväll hos the Campbells. Åker och möter henne på gymmet, vilket egnetligen bara är en ursäkt för att spana in hetingen. Hetingen som jag sedan i månads inte sett på över en månda men som jag nu alltså har spanat in två dagar i rad. Tre med idag. Har du tur mamma så kanske du får dig en glimt av denne skönhet när du här här. I vilket fall så bär det av till snackerian från gymmet och till videobutiken för att hyra en film med så mycket kärlek i som det bara går.