BostonPickle

Idag är det tungt vill jag lova. Det var riktigt jobbigt i morse att vakna upp utan att ha mamma bredvid mig i sängen och pappa precis bredvid.  Det finns inga ord till att beskriva hur enormt underbart, härligt, roligt, trevlig, skönt, ljuvligt, fantastiskt, sagolikt vi haft det.

Idag regnar det. Ingen överraskning precis. Himlen grät dagen efter för Heidi och Johanna åkte hem och nu efter mina föräldrar.

För att börja i fel ände och sista dagen med päronen i Amerikat. I går var det tillbaka till verkligheten så stämplade på mitt pass klockan 8. Jag såg till att barnen fick lite mat i sig och även att föräldrarna fick energiförrådet påfyllt inför packandet. Jag svängde sedan iväg en sväng med barnen till poolen innan jag kom hem för att hämta upp mamma och pappa. Det blev några timmar vid poolen innan vi åkte hem för lite mat och några sista stillsamma timmar innan det var dags för mig att köra dem till flygplatsen. "Min" bil har börjat göra konstiga ljud ifrån sig så Marie kände sig inte säker med att släppa iväg mig i den till flygplatsen så hon lät mig låna hennes bil. Inget mig emot precis=). Lite sista fotografering framför huset och det var sedan dags för att ge sig av. Jag före i Surburban och pappa efter i den mycket mindre Chrysler hyrbilen. Chryslerkaravenen gick nästan problemfri. Lite klurigt att hitta Avis vid flygplatsen, men då vi väl gjorde det gick återlämningen hur bra som helst. Att hitta till deras terminal var heller inga problem. Väl där blev det ett plåsterfarväl. Snabbt för mindre smärta. Det var ett liknande avsked vi fick på Landvetter och jag måste säga att jag fördrar dem framför långsamma där smärtan blir utdragen.

Halsen var givetvis tjock av tårar men jag lyckades hålla tillbaka någorlunda bra. Tills jag fick se deras lapp på min huvudkudde vill säga, då kunde jag inte hålla tillbaka längre. Det är helt otroligt hur fruktansvärt ont saknad kan göra. Tur är att Daniel kommer och överlappar. Det ska bli så enormt roligt att ha honom här. Saknar honom så sjukt mycket.