BostonPickle

Så var det dags att lägga ännu en Snowday bakom sig. Med tanke på hur denna dag utspelade sig är jag inte så säkert på att jag någonsin helt kommer att kunna lägga den bakom mig.

Det har vart gasen i botten från morgon till kväll. Knackningen på min dörr imorse måste ha varit någon gång runt halvsexsnåret. Jag lyckades somna om upp vid sjutiden. Vid fruosten fick jag sällskap av två insnöade föräldrar och det var givetvis mycket mysigt att få lite tid tillsammans med dem. Jag förberedde lite fattiga riddaresmet så att det endast var att doppa och steka bröden när barnen skulle vakna upp. Frukosten var riktigt uppskattad, men å andra sidan är det inte mycket som kan gå fel när barnen är så uppspelta över att få vara hemma från skolan.

Dagen gick i ett vansinnigt tempo och fylldes med alla tänkbara aktiviteter från kojbygge, playdates, pulkaåkning, filmtitt till nagelmålning. Målade naglarna på Lauren, Katie och hennes kompis Callie. Det var riktigt skojigt. Callie fick sina naglar målande som Ying och Yang, Katie fick meloner och Lauren fick rosa naglar med hundtassavtryck.

11 timmar instängd i ett hus fullt med ungar tar på krafterna vill jag lova och för att överleva behövde jag verkligen komma utanför dörren. Detta trots det dåliga väderlaget.
Heidi har idag varit här i sex månader så i lördags bestämde vi oss för att gå och se Shopaholic för att fira. Heidis och Johannas barn hade också varit hemma från skolan idag så biobesöket var verkligen något vi alla såg fram emot och var i stort behov av.

Det var så skönt när jag rullade ner för uppfarten. Jag kunde äntligen andas ut. Trodde jag. Inte visste jag då vad som väntade.
Jag åkte till Johanna och var framme vid halv sjutiden. Bion började 19.15 och Heidi skulle möta upp oss där. Jag gick in till Johanna och höll henne sällskap när hon slängde i sig några köttbullar samtidigt som jag pratade med Scott. Han är så himla gullig och supergo. Tiden var knapp och vi skulle fortfarande hinna in till bion och möta upp Heidi. Hon var redan framme och hade köpt biljetter.  Gps:en visade att vi skulle vara framme någon minut efter sju.. Allt var lugnt fram till dess men sedan började äventyret.

Den röda trafikljusvågen och trafiken åt upp minut efter minut. Stressnivån steg och steg. Till slut så var vi framme vid bion och det var "bara" till att parkera. Vi körde in på första bästa parkering men upptäckte i sista sekund att det var jättedyrt att stå där så fick lirkade oss ut så fort som möjligt. I den vevan lyckades jag vid bommen vid utsläppet backa istället för att köra framåt vilket utlöste ett skratt hos mannen i luckan och hos min medpassagerare och en lätt röd färg i mitt ansikte.
Nu var det bara att fort som gatan hitta en ny parkering. Scott hade sagt någonting om något parkeringshus precis vid bion så vad vi nu försökte med var att hitta en snabb genväg till det. DET SKULLE VI INTE HA GJORT.

Vi såg parkeringshusskylten och i alla iver och stress försökte vi gena och körde på en konvex gata. Inte bra att göra när det under dagen kommit upp mot en halvmeter snö. Det var som upplagt för att vi skulle köra fast i snön där, inte hinna till bion, drabbas av panik, fråga personer i omgivningen om hjälp, få tipset om att ringa polisen och betala över 100 dollar för eländet, ringa bergningsfirman, springa efter hjälp igen för att få tag på en man i en plogbil som hjälpte oss att plöja undan lite snö, få hjälp av plogmannens undersåte som kom med två skyfflar och hjälpte oss att skyffla undan snön. OCH det var precis vad som hände.

Det värsta scenariot som mycket väl skulle kunnat ha inträffat var att vi inte kom loss och var tvungna att ringa polisen, betala dyra pengar för att de kom dit, betala mer pengar för bärgning, behöva berätta allting för min familj, som egentligen inte tillåter mig att ta bilen in till Boston där vi givetvis var, behöva förklara och ursäkta mig fördem och verkligen förstöra stämningen i husetLyckligtvis så ordnade det sig till det bästa. Med hjälp av plogbilen och skyfflarna kunde vi efter en dryg timmas kamp komma loss. Heidi hittade oss på bakgatan och hon hade dessutom lyckats få tillbaka alla pengar från biobiljetterna. Är visserligen 18 dollar fattigare men vilket inte berodde på den galna strapatsen utan på middagen vi åt efteråt.

Det var inte mycket som gick vår väg i kväll. Tanken var att hitta något närliggande café att lugna nerverna lite på, men bilen ville inte riktigt dit utan körde oss in till centrala Boston istället. Vi var helt själva på hela Newbury street. Inte en kotte så långt ögat kunde nå och svinkallt dessutom yrde vi runt och försökte hitta något mysigt ställe som hade öppet. Det blev till slut Joe's vilket inte var så dumt även om det spelade begravningslåtar till en börjar.

Snipp snapp slut så var sagan slut.